Jojje OlssonJust innan det nya året ringde in 2017, så offentliggjorde Kina etableringen av en helt ny medieorganisation vid namn China Global Television Network (CGTN). Nätverket tog över utlandssändningarna från statliga China Central Television (CCTV), i en omstrukturering som även inkluderade ökat fokus på sociala medier i utlandet.
CGTN tog därmed inte bara över CCTV:s sändningar på fem olika språk, utan även de nya och toppmoderna produktionsanläggningarna som CCTV nyligen uppfört i Washington och Kenyas huvudstad Nairobi. Sedan dess har expansionen fortsatt genom byggnationen av ett stort mediecenter i London för att utöka CGTN:s produktion och närvaro i Europa.
Nu är lokalerna i London snart färdiga, och rekryteringarna har precis börjat. I tisdags avslöjade Buzzfeed hur CGTN nu avser hyra över 350 journalister till det nya mediecentret, enligt mail från rekryterare som Buzzfeed har kommit över.
Det kanske låter helt i sin ordning att ett nytt medieföretag anställer personal till sina nya lokaler i utlandet. Men detta är av flera skäl en mycket anmärkningsvärd nyhet.
Till att börja med är det viktigt att inse vad CGTN är för något. Det är ingen slump att just detta nätverk kan nyanställa 350 journalister i en tid där snart sagt alla stora medieaktörer tvingas genomgå stålbad av nedskärningar och minskade budgetar.
Liksom andra statliga kinesiska medier har CGTN nämligen inget vinstkrav. Dess främsta uppgift är inte att tjäna pengar, utan att tjäna som verktyg för att sprida det kinesiska kommunistpartiets världsbild, såväl i som utanför Kina. Redan 2009 avsattes över 50 miljarder kronor för att ”sprida statliga kinesiska mediers närvaro i utlandet”. I dag torde årsbudgeten vara större ändå.
CCTV – som fortfarande äger CGTN – har aldrig skytt några medel för att utföra sin uppgift. Bland annat har nätverket paraderat hundratals aktivister och advokater i ”framtvingade erkännanden” de senaste åren, inklusive de två svenskarna Gui Minhai och Peter Dahlin.
Som den nya rapporten ”Scripted and Staged” tydligt visar, så medverkar statlig kinesisk tv även i själva produktionen av dessa erkännanden som dessutom nästan alltid föregås av tortyr och hot.
Vidare har kinesiska myndigheter vid upprepade tillfällen sagt rakt ut att det handlar om propaganda. CGTN sjösattes med den uttalade uppgiften att ”omprofilera Kina”. Vid dess etablering slutet av december 2016 så skickade president Xi Jinping ett gratulationstelegram som uppmanade nätverket att ”berätta historier om Kina på ett bra vis” till omvärlden samt framställa Kina som ”en upprätthållare av den globala ordningen”.
När Xi tidigare samma år personligen besökte kontoren för Kinas allra viktigaste statliga medier var budskapet ännu klarare, vilket jag skildrar i min förra bok ”Det nya Kina”:
Ett kvitto på detta kom i februari 2016, då Xi Jinping personligen besökte redaktionerna för Kinas tre viktigaste partimedier: nyhetsbyrån Xinhua, tv-nätverket CCTV och tidningen Folkets dagblad. Vid ett symposium talade han om vikten att följa kommunistpartiets ledarskap och fokusera på ”positiv rapportering”. Xi underströk hur en av medias huvuduppgifter är att ”överföra centralkommitténs politiska tänkande till folket”. Ytterligare en uppgift sades vara att guida och ena allmänheten, samt se efter nationens bästa genom att ”berätta bra historier om Kina” för såväl inhemsk som utländsk publik.
Redaktionerna hade redan förstått budskapet. Vid CCTV möttes Xi av en skylt som sade att tv-nätverket välkomnar all inspektion, samt att det är så pass lojalt att dess ”efternamn är kommunistpartiet”. Dagen därpå hyllade Folkets dagblad Xis symposium på förstasidan och menade att all media som sköts av partiet eller regeringen är propagandaverktyg som måste ”heta kommunistpartiet i efternamn”. Deras uppgifter skrevs till att spegla och respektera partiets åsikter, samt älska och skydda partiet.
Trots att det handlar om uttalad propaganda med en budget långt större än länder som Ryssland och Iran, så ifrågasätts statliga kinesiska mediers aktiviteter i utlandet sällan, vilket jag skrev närmare om i en debattartikel med rubriken ”Öka pressen på kinesiska medier” för tidningen Journalisten.
Jämförelsen med de två ovanstående länderna är talande, eftersom EU 2013 genomförde sanktioner mot Press TV från Iran, för att man sänt liknande framtvingade erkännanden med iranska aktivister. Vidare pågår en ständig debatt i flera europeiska länder om Russia Todays verksamheter.
Bland annat har Storbritannien nyligen startat sju stycken utredningar mot Russia Today för tv-kanalens rapportering om Syrien och Sergei Skripal. Samtidigt får CGTN alltså anställa 350 journalister i samma land, trots att man tidigare även paraderat en brittisk medborgare på statlig kinesisk tv.
Vidare är det också anmärkningsvärt att brittiska BBC, enligt en av nätverkets korrespondenter, inte får tillåtelse att anställa ytterligare en (1) producent vid sitt kontor i Peking:
And yet the Chinese authorities won’t give BBC Beijing a visa for one extra producer. #China https://t.co/LRJFE67mKa
— Stephen McDonell (@StephenMcDonell) June 12, 2018
Samma dubbelmoral accepteras också i Sverige. Nio kinesiska korrespondenter jobbar nu på svensk mark, inklusive från de medier som tidigare spionerat på etniska minoriteter och paraderat två svenskar på tv. Samtidigt har en rad stora svenska medier – senast Dagens Nyheter i en intervju med Sveriges Radios program Medierna – uppgett besvär med visumsituationen för sina reportrar i Kina.
Detta är givetvis bara ett steg i ledet av vad kinesiska myndigheter gör för att minimera granskande rapportering inifrån Kina. I början av året publicerade Foreign Correspondents’ Club of China (FCCC) en dyster rapport om försämrade arbetsförhållanden för utländska journalister i Kina.
Rapporten visade inte bara att reportrarna och deras källor allt oftare utsätts för hot och rena våldsamheter. FCCC:s medlemmar uppgav även att de allt oftare hotas av att få sina visum indragna, vilket jag skrev närmare om här på InBeijing i februari:
40 procent av de svarande upplevde en försämrad möjlighet att rapportera under 2017, vilket kan jämföras med ”bara” 29 procent året innan. I den oroliga provinsen Xinjiang hade 73 procent stött på hinder i form av säkerhetspolis eller myndigheter; en andel som 2016 ”bara” låg på 42 procent.
Vidare hade hela 15 procent av de utländska journalisterna problem att förnya sina visum i Kina under 2017, vilket även det var ökning från sex procent året före.
Sammanfattningsvis: Vad som nu sker är alltså att uttalande propagandamedier är i färd med att öppna ett sprillans nytt mediacenter i London, där över 350 journalister ska jobba med att prångla ut det kinesiska kommunistpartiets världsbild. Samtidigt förhindras och utestängs utländska journalister i allt större grad från Kina.
Återigen sker detta av någon märklig anledning över huvudet på alla svenska nyhetsredaktioner eller medieanalytiker. Vart är de berättigade frågeställningarna över denna utveckling?
Kan ni, kära läsare, tänka er att Russia Today skulle anställa hundratals journalister vid nybyggda miljardlokaler i en europeisk huvudstad, och att det sedan skulle vara helt tyst om detta?
Detta är nämligen precis vad som händer just nu. Med den betydande skillnaden att CGTN är mer välfinansierad, och har paraderat flera europeiska medborgare i rutan efter hot och tortyr.
