Jojje OlssonJag har tidigare uppmärksammat hur Moderaternas partiledare efterlyser en annorlunda hållning gentemot Kina, framför allt i artiklarna ”Moderaternas partiledare efterlyser en tuffare Kinapolitik” och ”Ulf Kristersson gör nya, hårda uttalanden om Kina”.
Kristersson har bland annat kallat den nuvarande regeringens inställning till kinesiska investeringar för ”naiv”, och sagt att utvecklingen i ”den alltmer totalitära staten” har gått i helt fel riktning under de senaste åren. Till skillnad från den sittande regeringen, så talar Kristersson klarspråk då han säger att Kinas vare sig är en marknadsekonomi eller en demokrati.
Kinas inflytande över Europa har vuxit i takt med de kinesiska investeringarna på kontinenten. Det handlar dels om investeringar i privata företag, ofta i syfte att förvärva utländsk teknologi, men även om infrastrukturprojekt kopplade till Kinas nya sidenvägar.
Utvecklingen har bland annat lett till att länder som Ungern och Grekland stoppat gemensamma EU-uttlanden om mänskliga rättigheter i Kina. Så sent som denna vecka varnade South China Morning Post för att flera länder på Balkan nu står upp över öronen i skulder till statliga kinesiska banker.
Den europeiska ledare som tydligast varnat för konsekvenserna med detta är Tysklands förbundskansler Angela Merkel. Ämnet var mycket riktigt uppe för diskussion när Kristersson träffade Merkel tidigare denna vecka, skriver Expressen:
Under mötet diskuterade de två även Kina och kinesiska intressen i Europa.
Och Ulf Kristersson efterfrågar en tydligare svensk politik vad gäller både demokrati- och handelsfrågor med Kina.– Det finns ett mått av aningslöshet. Dels vad gäller stora kinesiska investeringar som är mer geopolitiskt agerande av Kina, som inte bara är kommersiellt. Kinesiska företag gör i västvärlden vad västeuropeiska företag aldrig skulle kunna göra i Kina. I längden är det ett problematiskt sätt att agera internationellt.
Det är inte första gången Ulf Kristersson efterlyser en hårdare politik gentemot Kina, där bland annat den svenska förläggaren Gui Minhai suttit frihetsberövad i flera års tid.
I dag är Sverige på många vis ett av de länder i Europa som välkomnar det kinesiska kommunistpartiets ökade närvaro på kontinenten med allra öppnast armar. Regering har en uttalad strategi att locka investeringar från Kina, och Sverige tillhör vidare den minskande skara länder som motsätter sig en mekanism på central nivå inom EU för att granska kinesiska investeringar, vilket alla unionens största ekonomier av säkerhetsskäl vill etablera.
Det finns alltså starka skäl att tro att Sveriges Kinapolitik skulle förändras om Ulf Kristersson blev statsminister senare i år, till att påminna mer om Tysklands. I min nya bok ”De kidnappade Kinasvenskarna” utvecklar jag hur Tyskland skiljer sig från andra europeiska länder genom att våga kritisera Kinas regim. Ändå växer handeln mellan de två länderna:
I rak motsats utgör Tyskland ett rakryggat exempel på hur det faktiskt går att ställa krav och kritisera de värsta övergreppen som sker i Kina, samtidigt som man bedriver en växande handel med landet. Som nämnts tidigare tog förbundskansler Angela Merkel under sin resa till Kina 2014 själv upp fallet med den fängslade journalisten Gao Yu som tidigare jobbat för tysk media. Tyskland har även varit en av de mest högljudda kritikerna till behandlingen av nobelpristagaren Liu Xiaobo och hans änka Liu Xia. Landets myndigheter är också aktiva i mindre kända fall som inte har någon direkt relation till Tyskland. När Jiang Tianyong – försvarsadvokat för advokaten Xie Yang, se del 1 – som torterats under fångenskap kunde ses ”erkänna” på video från en rättssal sommaren 2017, beskrev den tyska ambassadören det som ”omöjligt” att Jiang kommer att ges en rättvis rättegång. Han sade också att tyska tjänstemän upprepade gånger tagit upp Jiangs fall med sina kinesiska kollegor i över ett halvårs tid. Det borde inte vara särskilt kontroversiellt att yrka på att en torterad advokat ska få möjlighet till rättvis rättegång. Men mot bakgrund av att endast sju av EU:s medlemsstater i februari 2017 vågade underteckna den gemensamma diplomatiska skrivelsen mot systematisk tortyr av kinesiska advokater som nämndes i kapitel 17, så är Tyskland i dag ett av ytterst få länder som vågar ta ett steg längre genom att även på egen hand ta upp dessa fall i bilaterala diskussioner. Detta trots att Jiangs fru – som på grund av förföljelser tvingats fly till USA – i samband med makens framtvingade erkännande bad omvärlden att uppmärksamma det felaktiga i behandlingen av hennes man.
Tyskland är också ett av få länder som vågar kritisera Kinas utrikespolitiska strategi i sin helhet. När utrikesminister Sigmar Gabriel sommaren 2017 var på besök i Paris efterlyste han en gemensam europeisk politik mot Kina, och uppmanade Peking att ”inte försöka dela oss”. Uttalandet kom efter ökad oro från flera håll för att Kina med hjälp av sina direktinvesteringar påverkar europeisk politik, vilket kunde ses ovan i exemplen med Grekland och Ungern. Det gjordes även på grund av växande kritik mot att den kinesiska marknaden fortsätter vara relativt stängd för europeiska företag, samtidigt som exempelvis statligt subventionerade kinesiska ståltillverkare tillåts dumpa sina produkter i Europa utan gemensamma åtgärder från EU. ”Tyskland trycker alltmer högröstat på mot Peking för en lösning på klagomålen om att [Kina] strider mot sina egna löften om öppna marknader”, konstaterade Associated Press efter kommentarerna.
Förvisso sade utrikesministeriets taleskvinna Hua Chunying att Kina var ”chockerat” över Sigmar Gabriels uttalande. Men samtidigt ökar handeln mellan Kina och Tyskland explosionsartat: 2016 passerade Kina såväl USA som Frankrike och blev den allra största tyska handelspartnern, med en handel värd över 1 600 miljarder kronor länderna emellan. Inte heller här ses någon korrelation mellan ekonomiskt utbyte och diskussion om mänskliga rättigheter.
Snarare än att som den nuvarande regeringen motsätta sig förslag med krav om kontroller på kinesiska investeringar i EU, skulle Sverige med Ulf Kristersson istället kunna utgöra en välbehövlig partner till Tyskland och Angela Merkel när det gäller att våga påpeka Kinas övergrepp.
..och som ett tillägg måste jag givetvis även påminna er alla om att Ulf Kristersson såklart har läst min bok ”De kidnappade Kinasvenskarna”:
