Jojje OlssonDen kraftigt försämrade situationen för Kinas muslimer har bara under de senaste veckorna uppmärksammats av flera medier, forskare och organisationer. Detta gäller i synnerhet de läger för politisk omskolning där hundratusentals muslimer internerats helt utan någon föregående rättslig process.
Dessa läger började våren 2017 upprättats i provinsen Xinjiang, hem åt cirka tolv miljoner invånare från den muslimska minoriteten uigur. Systemet har sedan dess byggts ut så till den grad att U.S. Congressional-Executive Commission, som leds av tidigare presidentkandidaten Marco Rubio, förra månaden beskrev situationen som ”den största pågående massinlåsningen av en minoritetsbefolkning i världen i dag”.
Under gårdagen publicerade Associated Press det hittills förmodligen mest ingående vittnesmålet om vad som egentligen sker innanför murarna i dessa läger. AP har intervjuat en kazakisk man vid namn Omir Bekali som nyligen hölls av polis i Xinjiang i åtta månader, bland annat i ett av ovanstående läger.
Det är nämligen så att även etniska minoritetsgrupper som kazaker och tajiker har gripits en masse i Xinjiang, bland vilka flera utländska medborgare finns vilket även bekräftats av diplomater från Kazakstan.
Bekil, som är född i Kina men sedan ett drygt årtionde tillbaka är kazakisk medborgare, greps när han reste till Xinjiang för att hälsa på sina föräldrar. Efter några månaders förhör och fängelsevistelse togs han sedan till ett läger för politisk omskolning där cirka 1 000 fångar hölls.
Under sin tid i lägret steg Bekali varje dag upp tillsammans med sina medfångar innan soluppgången, för att sjunga kinesiska nationalsången och hissa Kinas flagga vid gryningen. Sedan fördes de till ett klassrum för att studera Kinas språk och kultur, samt sjunga fler ”röda sånger” som klassikern ”Utan kommunistpartiet skulle det nya Kina inte existera”.
Innan de sparsamma måltiderna tvingades fångarna i kör ropa ut sin tacksamhet till partiet, moderlandet och president Xi Jinping.
Liksom flera andra personer som AP talat med, så upplevde Bekali den framtvingade självkritiken och ändlösa repetitionen av politiska slogans som de värsta delarna av fångenskapen. Repetitionerna av dessa slogans kunde pågå i timmar – trots att internerna ofta inte förstod själva innebörden – och varvades med ”föreläsningar” från polis eller personer inom rättsväsendet som talade om faran med separatism och extremism.
Självkritiken var värre ändå: En efter en tvingades Bekali och hans trosfränder att stå upp inför 60 ”klasskamrater” och leverera självkritik angående sin religiösa vanor och tidigare levnadssätt. Varje intern tvingades även kritisera och bli kritiserad av sina kamrater.
Fångarnas egen kulturella identitet målades också ut som barbarisk och efterbliven. Bland annat fick de lära sig att upprepa hur Xinjiang bestod av förslavade fåraherdar innan kommunistpartiet ”befriade” provinsen, samt att områdets kvinnor i regel hade dussintals sexpartners.
Bekali berättar även hur fångar regelbundet tvingades till att äta fläskkött och dricka alkohol, vilket är tabu för många troende muslimer.
Vidare blev de fångar som visade särskild entusiasm i att återge politiska slogans och kritisera sina vänner belönade med poäng, som innebar att de kunde förflyttas till bekvämare omständigheter eller få andra fördelar under sin fångenskap.
Bekali vägrade tala mandarin och började redan efter några veckor i lägret att överväga självmord. Hans motstånd gjorde att Bekali inte längre fick gå ut på rastgården, och snart sattes i fullständig isolering.
När en lokal tjänsteman från rättsväsendet var på besök, skrek Bekali att han ville bli dödad eller skickad tillbaka till det fängelse där han hölls innan tiden i lägret. En fångenskap som i artikelns början beskrivs så här:
Bekali was held in a cell, incommunicado, for a week, and then was driven 500 miles (804 kilometers) to Karamay’s Baijiantan District public security office.
There, they strapped him into a “tiger chair,” a device that clamped down his wrists and ankles. They also hung him by his wrists against a barred wall, just high enough so he would feel excruciating pressure in his shoulder unless he stood on the balls of his bare feet.
(…)
They asked for days what he knew about two dozen prominent ethnic Uighur activists and businessmen in Kazakhstan. Exhausted and aching, Bekali coughed up what he knew about a few names he recognized.
The police then sent Bekali to a 10- by 10-meter (32- by 32-foot) cell in the prison with 17 others, their feet chained to the posts of two large beds. Some wore dark blue uniforms, while others wore orange for political crimes. Bekali was given orange.
Bekali upplevde alltså tiden i lägret för politisk omskolning som värre än tiden i fängelset, vilket säger en hel del om den psykiska stressen som pågår i lägret.
Fysiska våldsamheter är inte satt i system, utan straff som innebär stresspositioner eller att tvingas stå och stirra in i en vägg flera timmar i sträck är enligt uppgift vanligare.
Men samtidigt förekommer givetvis även våldet. Samtliga personer som AP intervjuat har sett fysiskt våld mot de intagna, och som New York Times underströk i veckan så har också flera dödsfall rapporterats från lägren.
Bekali släpptes plötsligt från lägret för politisk omskolning i slutet av november i fjol, vilket sannolikt har att göra med hans utländska medborgarskap. Till en början ville han inte gå ut med sin historia av rädsla för repressalier mot de familjemedlemmar som fortfarande lever kvar i Xinjiang.
Men under mars och april så greps hans föräldrar och hans syster, som fortfarande bor i Xinjiang. Efter det ändrade han sig och gav AP tillstånd att publicera såväl hans namn som bilder, då han nu ”har ingenting kvar att förlora”.
Omir Bekali visar upp en bild på sina numera gripna föräldrar. Se fler bilder och videoklipp där Bekali berättar sin historia via AP.
Första gången jag uppmärksammade dessa läger här på InBeijing var i september i fjol, i form av en artikel med rubriken ”Kinas muslimer sätts i läger för politisk omskolning”.
Jag berättade då hur lägren är ett steg i ledet den repressionen som ökat i Xinjiang sedan den ökände Chen Quanguo blev partichef där i augusti 2016. Chen var tidigare partichef i Tibet, och har nu exporterat många av sin metoder som användes för att bringa in områdets buddister i ledet, inklusive familjestraff och angiverisystem.
Chens ”befordran” till partichef i Xinjiang är i sin tur ett steg i ledet på president Xi Jinpings uttalade ”Strike First”-kampanj i provinsen, som lanserades 2014 och syftar till att rota ut eventuella islamistiska extremister innan dessa hinner göra någon skada i Kina.
Sedan dessa har områdets polistäthet överträffat den i Östtyskland, och invånare bland annat förbjudits att odla skägg eller döpa sina barn till ”muslimska namn”.
Provinsen kallas ofta för ett slags ”testlaboratorium” för digital och teknisk övervakning, där invånarna nu hålls under konstant kontroll. Så här beskrev Reuters i veckan situationen i Xinjiang:
In China’s northwest Xinjiang province, the predominantly Muslim Uighur minority have nowhere to hide. Facial recognition software reportedly alerts authorities if targeted individuals stray more than 1000 feet from their homes and workplaces. Residents face arrest if they fail to download smartphone software that allows them to be tracked, according to social media users. Simply wishing to travel outside China can be cause for arrest, with Beijing detaining family members and using its political clout to force extradition of those abroad.
At least 120,000 Uighurs have been imprisoned in so-called “re-education camps” in the last two years, according to the U.S. government-funded Radio Free Asia. Other reports put that number as high as one million, which a group of U.S. Congress members last month described as the largest current mass incarceration of a minority population anywhere. Any foreign contact is suspect, with those sent to camps reportedly including a leading footballer as well as the Uighur wives of Pakistani merchants trading across the border.
Flera analytiker är dock överens om att de hårdföra metoderna snarast har ökat motsättningarna i regionen, genom att driva förföljda och nedtryckta individer rakt i armarna på extremistiska krafter.
AP intervjuar även en uigur vid namn Eldost som tvingades arbeta som lärare i ett av lägren, eftersom denne var utbildad och talade såväl mandarin som uigur. Han berättar hur de tvångsintagna fångarna består av tre olika grupper eller ”nivåer”, varav den första är enkla bönder eller medborgare som inte nödvändigtvis gjort sig skyldiga till något annat ”brott” än att de inte kan tala kinesiska.
Den andra gruppen består av muslimer som blivit påkomna med ”separatistiskt” material i sin mobiltelefon, vilket exempelvis kan vara religiösa texter eller predikningar.
Den tredje och sista gruppen består av individer som studerat i utlandet, eller tros ha någon sorts samröre med ”utländska krafter”. Det är enligt Eldost vanligt att personer på nivå tre får ett fängelsestraff i storleksordningen 10-15 år efter sin tid i lägret.
Omfattningen av dessa läger är svår att uppskatta, eftersom det är svårare än på mycket länge att få information om läget i Xinjiang. Tidigare i veckan publicerade dock en forskare vid namn Adrian Zenz från European School of Culture and Theology i Tyskland en rapport som bygger på information från kontrakten för upphandling av konstruktionen av dessa läger.
Zenz rapport dokumenterar kontrakt på över en miljard kronor för nybyggnation, renovering eller expandering av redan befintliga läger för politisk omskolning i Xinjiang. Det handlar enligt Zenz om läger som görs om till fängelseliknande faciliteter med taggtråd, omslutande murar och bostäder för paramilitär polis.
Zenz understryker samtidigt att det belopp som kinesiska myndigheter spenderat på detta lägersystem i själva verket är mycket större, eftersom det rör sig om hundratals läger som han inte kunnat komma över kontrakten för.
Med sin forskning som grund uppskattar Zenz antalet intagna i dessa läger till ”mellan hundratusentals och just över en miljon”, vilket i så fall skulle innebära att närmare 10 procent av Xinjiangs uigurer har suttit eller sitter i dessa läger(!) Dessutom, konstaterar Zenz, så byggs lägersystemet fortfarande ut.
Under helgen kommer jag skriva en andra del om förtrycket mot Kinas muslimer, med fokus på ett särskilt underligt och dystopiskt program för ”homestays” som just har expanderat i såväl storlek som form. Programmet innebär i korthet att uiguriska muslimer måste ha partitjänstemän boendes hemma hos sig ett visst antal dagar varje månad.
Under dessa vistelser är familjerna tvingade att ge information om sina religiösa vanor, samt lyssna på tjänstemannens predikningar om ”Xi Jinpings tankar” och annan politisk indoktrinering.
Mer om detta i nästa artikel här på InBeijing. Håll tills dess godo med den relaterade läsningen nedan, som alla är länkar bara från den senaste veckan:
”New Evidence for China’s Political Re-Education Campaign in Xinjiang” (Jamestown Foundation)
”Chinese mass-indoctrination camps evoke Cultural Revolution” (Associated Press)
”What Really Happens in China’s ‘Re-education’ Camps” (New York Times)
”China: Visiting Officials Occupy Homes in Muslim Region” (Human Rights Watch)
