Jojje OlssonI min bok ”De kidnappade Kinasvenskarna” beskriver jag ingående mekanismerna bakom de framtvingade erkännanden som Gui Minhai, Peter Dahlin och omkring 150 andra individer tvingats avge på kinesisk tv sedan 2013.
Detta avsnitt börjar i boken på följande vis:
Dessa framtvingade, tv-sända erkännanden är ett fenomen som i Kina tog sin början i juli 2013 när det brittiska läkemedelsbolaget GlaxoSmithKline anklagades för korruption. Förutom en högt uppsatt lokal chef tvingades då även en brittisk utredare som företaget hyrt in att ”erkänna” offentligt tillsammans med sin fru. Paret fängslades i två år innan de utvisades till Storbritannien.
Utredaren som det syftas på heter Peter Humphrey, och han har nu i veckan gått ut i Financial Times för att för första gången berätta långt och utförligt om vad han var med om under sina två år i kinesiskt fängelse.
Läsningen är viktig för alla som vill sätta sig in i fallet Gui Minhais, och förstå vilka villkor som gäller för utlänningar som hålls fängslade i Kina. Humphrey beskriver först hur han och hans kinesiska fru togs från deras hem under dramatiska omständigheter och fördes iväg till en ”förvaringsanstalt” i väntan på rättegång:
This “detention centre” was once one of China’s notorious — and supposedly now abolished — “education through labour” prisons for miscreants in the Communist party-ruled dictatorship. Today, they pretend to be custody centres but they are still punishment centres. Untried prisoners are condemned from day one, starting with the dire conditions they face when they arrive. The aim is to isolate, crush the spirit, break the will. Many crumble quickly.
My journey here began at the offices of my corporate investigation company in Shanghai on July 10 2013. I had living quarters there with my wife, Ying, and we were getting ready for our day. At 7am the Public Security Bureau (PSB) police flooded in, kicking our bedroom door into my face and injuring my neck. From that moment on, things moved ruthlessly fast: they ransacked the office, dismissed my staff, separated my wife and me from each other, and both of us from our teenage son Harvey. It would be two years before we were reunited.
Men in plain clothes drove us in unmarked black cars into the bowels of a hulking concrete building known as “803”, a feared headquarters of the Shanghai PSB. I was taken along underground corridors lined by dank interrogation cells, and through the gaps in doors saw prisoners slumped in metal chairs. When we reached my room, I sat in an interrogation chair with a lockable crossbar. PSB men came and went, asking questions about items found on our laptops. On a podium my confiscated mobile phone rang relentlessly but our son’s frantic calls to us went unanswered.
Humphrey berättar sedan ingående om sin tid i detta häkte, där han utvecklade flera sjukdomar. Detta på grund av dålig hygien och kost, samt begränsade möjligheter att röra på sig eller träffa läkare.
Konstanta stressmoment som förhör, provocerande vakter och sömnsvårigheter på grund av boende i små celler med flera fångar gjorde givetvis inte heller saken bättre:
After the “stroll” came the toilet ritual. Orange vests sat on designated spots beside the wall. Red vests — new boys — faced the grille studying a brown rule book. We went to the toilet in turns, red vests last. Squatting over the hole I almost toppled as I reached for the flusher behind me. “To shit, face forward; to piss, face the wall,” barked Li, the cell boss. “That way, it falls the right way without a mess. You did it the wrong way.” Over the next 10 days, like a dog yapping at my ankles, Li ordered me to do this and do that. To learn the rules.
(…)
That was our life. A waiting game. No family visits. No letters home. Just brief messages to lawyers. No chance to orchestrate a real defence. Foreign prisoners could receive consular visits, to the envy of Chinese cellmates. Usha, the vice-consul who visited me regularly, and her assistant Susie, relayed messages to and from my family, brought books and magazines, and lobbied over my health. They were my angels. In the detention centre I developed symptoms of prostate cancer, a long hernia, skin rashes, anal infections and constant diarrhoea, and endured an injury to my spine inflicted during the raid. None was treated.
There were frequent interrogations. For these I was locked in an iron chair inside a steel cage facing a podium where three PSB men questioned me and, once or twice, men from “a different department”. Most of it was smoke. I had to thumb-print statements in red seal ink, and specimen documents from my project files. The PSB men did not want to hear any mitigating explanations. They tried to make it look as though Ying and I earned millions from trading in data, which we never did. Twice, the “other department” men tried to stitch me up for spying. They tried to accuse me of spying in the restive Muslim region of Xinjiang. They tried to tie me to a US intelligence entity spying on North Korea.
Efter tretton månader i häktet utsattes Humphrey och hans kinesiska fru för en skenrättegång, inför vilken de inte hade möjlighet att förbereda något försvar tillsammans med sina advokater.
Som väntat så dömdes de båda till fängelse, dit de sedan omedelbart fördes och fortsattes att avkrävas på ”erkännanden” i skriftliga former, vilket Humphrey inte ville avge:
Cell block eight was for foreign men, the adjacent block for Chinese. A tall iron fence sealed off a yard between the block’s wings. A bald middle-aged Malaysian lifer came to the gate and helped carry my prison bags. His nickname was MC. He was block eight’s “king rat”. He ran a Malaysian mafia that controlled all the food and job assignments at Qingpu.
“What are your thoughts?” a bespectacled senior officer asked me when I arrived. “I don’t know what you mean,” I replied. “What will you do here?” he asked. I did not realise his questions were euphemisms for, “Will you write the acknowledgment of guilt and ‘repentance report’?” that was required of all prisoners. “I can teach some English to your staff,” I said innocently. I was led to the “training cell” for new prisoners, and given blue-and-white-striped shorts and a white short-sleeved shirt with blue tabs, the summer prison uniform. I became prisoner number #42816.
My cell held 12 prisoners. We slept on iron bunks with wooden planks and a cotton “mattress” one-and-a-half inches thick, covered with a coarse striped sheet. The barred windows were never closed. Winter was freezing. “I am the cell leader,” said a wiry young African, one of many Nigerians there, most convicted of drug smuggling and serving life terms.
När Humphrey vägrade avge dessa erkännanden förvägrades han medicinsk vård enligt följande: ”Every week I cited my medical problems and demanded proper examinations and treatment for my prostate. ’But you haven’t confessed,’ he would say. He staged searches and threw all my things out of my bunk drawers across the cell.”
Det var först i april 2015, efter att hans egna klagomål och press från hans konsulat ledde till en läkarundersökning, som Humphreys fall tog en vändning. Det visade sig nämligen att Humphrey utvecklat en elakartad tumör i prostatan under sin tid i kinesisk fångenskap.
Efter detta följde ytterligare en process i vilken Humphrey slussades mellan ett antal olika faciliteter där kinesiska myndigheter låtsades att han gavs vård, innan han utvisades från Kina.
Väl tillbaka i Storbritannien genomgick Humphrey 18 månaders cancerbehandling och ett års behandling för PTSD, innan han kunde återgår till ett någorlunda normalt liv. Hela hans berättelse finns alltså att läsa i Financial Times, och ger en viktig insikt i hur utlänningar, inklusive Gui Minhai, kan behandlas i kinesisk fångenskap trots att de inte ens ställts inför rätta.
Och då ska ända tilläggas att Peter Humphrey på många vis hade det bättre än Gui Minhai under sin fångenskap. Han hade rätt till reguljära konsulära besök, kunde brevväxla med sin familj och läste under fångenskapen 140 böcker som konsulat och olika organisationer såg till att han hade tillgång till innanför murarna.
Dessutom släpptes Humphrey efter att det stod klart att han drabbats av cancer.
När Gui Minhai fick varningar om att han utvecklat den livsfarliga nervsjukdomen ALS, så rövades han istället bort på nytt av kinesisk polis då han i sällskap med två svenska diplomater var på väg till Peking för medicinsk hjälp.
