Jojje OlssonI dag var det exakt två år sedan Gui Minhai kidnappades av kinesiska säkerhetsagenter. Han sitter fortfarande inlåst utan rättegång eller rätt till juridisk representation.
I mitten av september fick Sveriges ambassadör i Kina förvisso träffa Gui och tala med honom i 20 minuter. Det var första livstecknet från Gui på ett helt år, och hans dotter Angela Gui har nu inte fått tala med sin far ens på telefon på ett och ett halvt år.
När vi nu vet att Gui lever så är det återigen relevant att ställa sig frågan vad som egentligen kommer ske med honom. Det är precis vad jag gör i dagens Expressen, i en artikel med rubriken ”Ska en svensk ruttna i kinesiskt fängelse?”
I texten uppmärksammar jag flera andra liknande fall som ägt rum de senaste åren, och ofta lett till långa fängelsedomar:
Redan 2014 dömdes den då 72-årige förläggaren Yiu Mantin till tio års fängelse för “smuggling av kemikalier”. Han greps av kinesisk polis just efter att ha korsat gränsen mellan Hongkong och fastlands-Kina. Yius advokat avfärdade anklagelserna som ett svepskäl; Yiu var nämligen i färd med att ge ut en osmickrande bok om Kinas president Xi Jinping.
Nu i somras dömdes Dai Xuelin, redaktör för väletablerade Guangxi Normal University Press, till fem års fängelse och hans kollega Zhang Xiaoxiong till tre och ett halvt. Brottsrubriceringen var “olaglig affärsverksamhet”, alltså identiskt med vad Gui anklagats för. Även handlingarna var desamma; Dai och Zhang fängslades för att ha sålt vidare böcker till Kina som först publicerats i Hongkong, vilket är precis vad Gui tvingats “erkänna” på statlig tv att han gjort.
Sommaren innan, juli 2016, dömdes förläggaren James Wang till fem år och tre månaders fängelse i ett fall som var än mer relevant för Guis öde. Wang hade nämligen även amerikanskt medborgarskap. Men USA:s myndigheter tilläts inte träffa Wang under de två års fångenskap som föregick domen, och amerikanska diplomater eller journalister fick heller inte närvara vid rättegången.
Också denna gång var brottsrubriceringen “olaglig affärsverksamhet”, efter att Wang skickat magasin med post från Hongkong till Kina. Det rörde sig dock bara om något tiotal magasin. De flesta såldes i Hongkong, vars grundlag garanterar yttrande- och pressfrihet. Ändå uppgav Wangs advokat att spridningen i Hongkong räknades in i den hårda domen. Olyckligt för Gui, som ju publicerat hundratals bästsäljande böcker i staden.
Vidare är innehållet i Guis böcker snarlikt med innehållet i de böcker som Dai anklagades för att smuggla till Kina, och de magasin som Wang publicerat.
Det är därför svårt att se hur Gui skulle kunna gå fri – trots att han till skillnad från ovanstående redaktörer och förläggare sedan 1992 har svenskt och endast svenskt medborgarskap.
Jag avslutar min artikel med att undra över hur svenska myndigheter har tänkt att reagera om en sådan fängelsedom delas ut. Tänker man ”offra” Gui för att inte riskera en nedgång i handel och ekonomiskt samarbete med Kina?
Det finns alltså en uppenbar risk att Gui kommer utses till syndabock för hela förlagsverksamheten och därmed tilldelas en lång fängelsedom. Detta är givetvis inte acceptabelt eftersom det rör sig om en svensk medborgare som kidnappats i ett tredje land, och dessutom inte brutit mot några av de lagar i Hongkong där han var verksam.
Det är då relevant att fråga sig hur våra myndigheter har förberett sig på risken att en svensk samvetsfånge ruttnar bakom galler i världens största diktatur.
Har den självutnämnda humanitära stormakten planerat några åtgärder, eller kommer reaktionen att ske lika ad-hoc som hanteringen av hela fallet, inklusive framtida affärsresor utan motkrav?
Just denna ”ad-hoc-hantering” skrev jag närmare om under gårdagen i Taiwan Sentinel. Det är min längsta artikel hittills om fallet Gui Minhai, och bygger på en intervju med hans dotter Angela.
De som orkar läsa artikeln belönas med detaljer som tidigare inte framkommit, exempelvis:
A few days later Angela Gui called the Swedish embassy in London. “I just wanted to go there and sit down and talk to someone. But the person on the other end of the line just told me she didn’t really understand why I was calling,” she recalls. In reality, the Swedish government was aware of what had happened to her father long before she did, but decided not to contact her. Angela Gui said this made her disappointed and “very sad.”
(…)
In February 2016, the Swedish embassy in Beijing was granted its first meeting with Gui Minhai. But again the daughter was not given any information from the Ministry, neither before nor after the meeting. She therefore decided to take action by contacting the embassy in Beijing herself.
While the Swedish ambassador to China refused to speak to her, Angela Gui managed to get in touch with one of the consular officers who had attended the meeting with her father. “At once I got a lot of information that was very important to me — details such as the fact that the meeting was held in English, what city it took place in, and even the actual name of the detention center,” she said.
After the Swedish Ministry of Foreign Affairs discovered that Angela Gui had reached out to its embassy in Beijing, they contacted her with instructions to only contact the Stockholm head office in future in order to keep all communications “centralized.”
I artikeln finns mer information om hur svenska myndigheter hanterat fallet och kommunikationen med Angela. Ett ämne som givetvis utvecklas ytterligare i min kommande bok, som handlar om Gui Minhai och Peter Dahlin och kommer ut i början av 2018.
I dag är jag också med i Kulturnytt på Sveriges radio, med anledning av den manifestation som kommer hållas lunchtid i dag i Stockholm för att uppmärksamma Gui Minhais situation.
Intervjun med Sveriges radio är relativt kort och ljudet ganska dåligt, men kan i alla fall höras här:
Senare i dag kommer även en artikel av mig på detta ämne i magasinet Författaren.
