Jojje OlssonHar precis landat i Taiwan efter nästan två veckor i Nepal. Kommer senare denna vecka fortsätta rapporteringen här på InBeijing, särskilt med tanke på den uppkommande viktiga partikongressen i mitten av oktober där såväl Kinas nya ledarskap som politiska riktning för de kommande fem åren ska presenteras.
Under tiden jag varit borta har två av min artiklar publicerats i svensk media. Den första i tidningen Omvärlden handlar om den tilltagande repressionen mot Kinas muslimer, i synnerhet då den etniska minoriteten uigur som främst bor i den nordvästra provinsen Xinjiang.
Artikeln skrivs med anledning av de läger för politisk omskolning dit tusentals uigurer tagits sedan i våras, vilket förra månaden uppmärksammades av Human Rights Watch och som jag då även skrev närmare om här på InBeijing.
För Omvärlden ger jag en kort bakgrund över motsättningarna i Xinjiang, samt uppmärksammar hur läget i provinsen förvärrats sedan den hårdföre Chen Quanguo i fjol utnämndes till partisekreterare där:
Utnämningen av Chen Quanguo till Xinjiangs partisekreterare i augusti 2016 skvallrade om att myndigheterna avsåg gå ännu hårdare fram.
Chen hade tidigare samma post i Tibet, där han blev ökänd för att med våld tvinga områdets buddhister att rätta in sig i ledet. Han implementerade genast en rad välbeprövade metoder även i Xinjiang, inklusive enorma paramilitära styrkeuppvisningar och kommittéer genom vilka grannar tvingades spionera på varandra. Med början hösten 2016 fick uigurer sina pass beslagtagna. Vidare tvingades uiguriska utlandsstudenter att återvända hem, ofta med hot om repressalier mot deras familjer.
Jag skriver vidare om de kinesiska myndigheternas försök att stoppa all information om vad som sker i Xinjiang från att läcka ut till omvärlden. Detta sker bland annat genom att under hotfulla former tvinga uiguriska utlandsstudenter att återvända till Kina, samt ett omfattande ”flyktingspionage” som även sker och har lett till fängelsedomar i Sverige.
Den andra artikeln är en krönika för svenska Amnesty Press om nobelpristagaren Liu Xiaobos öde. Förutom hans tragiska bortgång skildrar jag även efterspelet och den närmast omänskliga behandlingen av hans änka, poeten Liu Xia:
Sedan var det dags att ta itu med änkan Liu Xia. Hon hade försvunnit spårlöst efter begravningen, vilket förklarades med att hon var så utmattad av sorg att hon varken ville tala med media eller diplomater. Men även fast hon sades vara fri, så visste inte ens familj eller närmaste vänner var hon befann sig. Hemmet var tomt och telefonen avslagen. I skrivande stund – två månader efter begravningen – sägs Liu just ha dykt upp i Peking igen. Men anhöriga tillåts varken ringa eller besöka henne, ungefär som under de senaste sju åren av hennes helvetiska liv.
Nya uppmaningar har kommit från omvärlden om att låta Liu Xia resa utomlands om hon så önskar. Men samtidigt riktas även stark kritik mot omvärldens tafatthet. Steve Tsang, ordförande för Kinainstitutet vid anrika School for African and Oriental Studies, menade att inget land gjorde något konkret för att påverka Liu Xiaobos situation innan hans död. Likaledes har flera regeringar höjt rösten angående Liu Xia, men ingen har backat upp “kraven” med någonting av substans.
Se hela krönikan i PDF här nedan. Den går även att läsa på Amnesty Press hemsida eller i större version via Scribd.
