Jojje OlssonI dag fortsätter jag med utdragen från min senaste bok ”Det nya Kina”, närmare bestämt kapitel 7 som fortfarande är högaktuellt. Det handlar nämligen om motsättningarna i provinserna Xinjiang och Tibet.
Dessa två provinser befolkas båda till stor del av etniska minoriteter; den muslimska folkgruppen uigur samt tibetaner som i regel är buddhister.
Jag har tidigare flera gånger skrivit om de ökade motsättningarna i Xinjiang och Tibet. En grundlig genomgång ges i artikeln ”China’s Assault on Race and Religion: Misunderstood and Underreported” för Taiwan Sentinel, och här på InBeijing skrev jag tidigare i veckan om hur ”Kinas muslimer sätts i läger för politisk omskolning”.
I boken ges givetvis mer utrymme, och därmed finns även möjlighet att ge en grundläggande förklaring till konflikterna i de båda provinserna. Här i Xinjiang:
Men de underliggande mekanismerna till det missnöje som ventilerades på Urumqis gator juli 2009 går djupare och längre tillbaka än så. Det har alltid funnits separatistiska element i området som, med rätt eller orätt, menar att uigurer bebott området långt innan kejsarkinas tentakler nådde hit någon gång just innan Kristus födelse. Det skulle sedan dröja ända till 1700-talet innan provinsen införlivades i det kinesiska riket. Under tidigt 1950-tal, då kommunistpartiet just tagit makten över Kina, utgjorde uigurerna fortfarande tre fjärdedelar av Xinjiangs befolkning medan andelen etniska kineser blott låg kring 10 procent. Myndigheterna i Peking ville inte bara åt provinsens rika naturtillgångar, utan även cementera sin auktoritet i ett område med en självständighetsrörelse som kunde utnyttjas av Sovjetunionen efter att relationen surnade till mellan det två kommuniststaterna sent 1950-tal. Delvis som ett steg i ledet i en medveten kampanj att ”kinesifiera” Xinjiang, strömmade två miljoner etniskt kinesiska nybyggare till provinsen mellan 1957 och 1967.
Efter de ekonomiska reformernas början 1978 ökade antalet kineser i Xinjiang ytterligare, och nu började också områdets ekonomi ta fart. Men många kritiker pekade på att processen främst kom provinsens etniska kineser till gagn, då dessa ofta hade förtur på såväl höga poster inom administrationen som i de statliga företag vilka ledde den ekonomiska utveckligen. Exempelvis stod provinshuvudstaden Urumqi vid sekelskiftet för 25 procent av Xinjiangs BNP, och där var tre fjärdedelar av invånarna etniska kineser jämfört med knappt 13 procent uigurer.
Och här för Tibet:
En närmast identisk utveckling har skett i Xinjiangs södra grannprovins Tibet. Tillsammans utgör de båda områdena 40 procent av Kinas yta, sitter på stora naturtillgångar och är inte minst strategiskt viktigt placerade med landgräns mot flera politiskt oroliga områden. Även Tibet bebos av en etnisk folkgrupp som funnits här innan kineserna; tibetanska kungadömen finns dokumenterade sedan över ett årtusende tillbaka, och nådde rent geografiskt sin höjdpunkt i slutet av 700-talet genom att omfatta delar av Burma, Indien och Kazakstan.
Mongolerna invaderade sedan Tibet vid mitten av 1200-talet, varpå området administrerades av Yuan-dynastin i något sekel. Men Qing, Kinas sista dynasti, gjorde aldrig något försök att förvandla Tibet till en provins, utan nöjde sig med att genom avtal befästa sitt inflytande över det historiska kungadömet. Då Qing sedan föll förklarade sig Tibet självständigt och styrdes under de kommande 36 åren av Dalai lama.
1950 invaderades dock området av Folkets befrielsearmé. Året därpå skrevs ett avtal i vilket Dalai lama godkände Kinas styre över Tibet där cirka 20 000 kinesiska soldater också stationerades. Brutalitet fick en motståndsrörelse att formas, och 1959 vidtog ett regelrätt uppror mot det kinesiska styret i provinshuvudstaden Lhasa som snart slogs ner och fick Dalai lama att fly till Indien där en exilregering upprättades. Peking installerade istället sin fånge Panchen lama som överhuvud i Tibet och kinesisk marionett. Efter upproret rensades de tibetanska leden hänsynslöst på misstänkta separatister. Enligt Kinas myndigheter dödades 87 000 tibetaner efter upproren; Dalai lamas exilregering och flera utländska organisationer menar att siffran är mångdubbelt högre.
Tibet var långt ifrån något paradis innan kommunistpartiet invaderade området 1950. Enligt vissa uppskattningar var 95 procent av befolkningen slavar, som genom ett feodalt system dominerades helt av en samling privilegierade präster och jordägare. Sedan 1950 har – liksom i resten av Kina – läskunnigheten och den förväntade livslängden i Tibet förbättrats dramatiskt. Men i och med kommunisternas invasion utsattes det tibetanska folket för en helt ny form av förtryck. Under svältkatastrofen det stora språnget prioriterades områdets välstånd mycket lågt och Tibet hade en av de högsta dödssiffrorna per capita i hela Kina.
Det religiösa och kulturella förtrycket har givetvis varit obarmhärtigt. Exempelvis fanns över 6 000 kloster i Tibet innan 1950; efter kulturrevolutionen fanns 1976 endast åtta stycken.
Tibet har också – likt Xinjiang – utsatts för en medveten ”kinesifiering”. Av provinsens tre miljoner invånare är visserligen 90 procent fortfarande tibetaner, men samtidigt innehas två tredjedelar av tjänstemannapositionerna av etniska kineser.
Men i det område som traditionellt utgjort det tibetanska kungadömet – vilket även innefattar delar av provinserna Gansu, Qinghai och Sichuan – är tibetanerna nu dock en etnisk minoritet.
Förtrycket mot lokala sedvänjor i Tibet har fått över 150 munkar att sätta eld på sig själva i förtvivlan bara under de senaste åren.
I Xinjiang har motståndet tagit andra, mer våldsamma former, då det ökade förtrycket sedan Xi Jinping blev president 2013 lett till en kraftig ökning i antalet terrordåd:
Sommaren 2013 skulle visa sig bli särskilt våldsam. Det började med en ”anti-terroraktion” då polisen i april stormade en bostad i Kashgar där uigurer misstänkta till förberedelse för terrorbrott höll till. Minst 21 personer miste livet vid tillslaget, som följdes av arresteringar och dussintals snabba rättegångar bakom stängda dörrar. Två månader senare dog minst 46 personer då uiguriska knivmän stormade en polisstation och en byggarbetsplats i närheten av Turpan. Även i Aksu sköts minst tre personer till döds utanför en polisstation, då en samling uigurer protesterade för att kräva frisläppning av vänner som arresterats för ”olaglig utövning av religion”. Samma månad sköts vidare minst 15 uigurer ihjäl i Kashgar sedan polis omringade och öppnade eld mot en grupp som misstänktes för terrorism och just ”olaglig utövning av religion”.
Vid slutet av sommaren kom även uppgifter om att ett hundratal knivbeväpnade motorcykelmän försökte storma en polisstation i Hotan, och ett par hundra personer som ställde till med oroligheter i ett köpcentrum i samma stad. Men kontrollen över området gör händelser likt dessa svåra att verifiera, särskilt som media inte tillåts rapportera från området. Vid incidenten i Turpan spärrades hela staden av och inte ens kinesiska reportrar fick tillträde.
(…)
Med tanke på denna problemhantering är det sannolikt att endast en bråkdel av de våldsdåd som faktiskt sker i Xinjiang kommer till omvärldens kännedom. Sommaren 2013 talade flera källor exempelvis om hur cirka 100 personer dog vid samhället Hanerik, efter att paramilitära styrkor öppnat eld mot en folkmassa som marscherade mot den närliggande staden Hotan. Folkmassan ville enligt uppgift visa sitt missnöje efter att deras moské stängts ner och en imam arresterats. Efter att de inte stannade vid en poliskontroll ska trupper ha kallats in som även sköt flera flyende i ryggen. Tidningen South China Morning Post uppskattade att minst 68 personer dog på vägen mellan Hanerik och Hotan; enligt myndigheterna var dödssiffran noll.
Myndigheterna har bemött detta våld med ännu mera våld. De många kampanjerna i Xinjiang och Tibet – som beskrivs närmare i boken – har fött en ond spiral av våldsamheter som fortsatt ända fram till i dag.
Det är särskilt ironiskt att våldet ökat under Xi Jinping, som verkar ha gett instruktioner om att hantera problemet med hårdhandskarna på. Hans far valde det motsatta tillvägagångssättet, vilket innebar en tid av relativt lugn i Xinjiang och Tibet:
På 1980-talet lanserade Xi Jinpings far Xi Zhongxun, tillsammans med liberala politiker som Hu Yaobang, en rad politiska förslag som syftade till att förbättra relationen mellan etniska kineser och uigurer eller tibetaner genom att ge de sistnämnda ett större mått av självständighet och frihet att utöva sina respektive religioner. Denna strategi har för länge sedan övergetts till förmån för en mer hårdför problemhantering baserad på repression och förbud. Dessutom belönas nu giftermål mellan kineser och etniska minoriteter som en metod för att slå vakt om den nationella enigheten. Kommunistpartiet har förvisso en lång historia av att lösa problem och motsättningar med våld. Men erfarenheter från andra delar av världen där religion och tro spelar en stor roll visar att förtryck snarare tenderar att förvärra existerande motsättningar.
Sedan jag skrev boken har flera nya förbud och regler införts mot dessa etniska minoriteter. Framför allt i Xinjiang, där bland annat ”onormala skägg” förbjudits och det inte längre är tillåtet att ge sina barn ”muslimska namn”.
För en närmare förklaring av dessa etniska konflikter, läs alltså kapitel 7 i min bok ”Det nya Kina”.
