Huvudlös ledartext om Kina i Dagens industri

Av förståeliga skäl har Donald Trump blivit svensk medias nya slagpåse. Gott så. Men i sin iver att kritisera Trump har ett par om Kina relativt okunniga skribenter börjat föreslå att Sverige istället bör närma sig det kinesiska kommunistpartiet.

Ett typexempel på detta är Frida Wallnors ledartext ”Hög tid att hoppa på det kinesiska tåget” i Dagens industri tidigare denna vecka.

Efter att först ha beskrivit Nordkoreas senaste provskjutning av en interkontinental ballistisk missil som ägde rum tidigare denna vecka, försöker Wallnor ge en bild av den realpolitiska situationen i området:

De som med rätta är allra mest oroliga över utvecklingen är såklart Nordkoreas grannländer. Men till skillnad från tidigare är det inte i första hand till sin allierade USA som Japan och Sydkorea nu vänder sig för stöd.

Med tanke på att det är Trump det handlar om är det kanske inte så konstigt, men det är ändå anmärkningsvärt att Japans premiärminister Shinzo Abe istället vädjar om att de regionala stormakterna Ryssland och Kina ska agera.

Det är svårt att förstå vad hon syftar på. Visst, Sydkorea har en ny president som i likhet med Kina föredrar ”samtal” med grannen i norr. Men även han talade nu i veckan om Nordkoreas ”sista chans”.

Och det är fortfarande USA som garanterar Sydkoreas säkerhet, nu även med det avancerade missilförsvarssystemet THAAD som installerats trots kraftiga kinesiska protester och nu ska testas igen efter Nordkoreas senaste provskjutning.

Xi Jinping och Shinzo Abe träffades förvisso under G20, ett par dagar efter Wallnors artikel. Men som Japan Times påpekar så var det deras första kontakt över huvudtaget på tio månader, samt att relationen mellan länderna nu är sämre än någon gång sedan 1970-talet.

Det är svårt att förstå vilka rapporter Wallnor baserar denna utrikespolitiska analys på. Men det blir ännu värre ett par stycken längre ner:

Det som gör detta extra intressant är hur upptakten inför G20-mötet har sett ut, med ett konstruktivt förmöte mellan just Vladimir Putin och Xi Jinping i Moskva. Förutom skapandet av en gemensam investeringsfond lade de två presidenterna fram ett förslag på hur den eskalerande krisen kring Nordkorea ska hanteras.

Det går ut på att USA och Sydkorea ska avbryta sina gemensamma militärövningar i utbyte mot att Nordkorea lägger ned sitt kärnvapenprogram. Ett förslag som Sydkorea sägs stödja, dock inte USA.

Kina står inte bara för över 80 procent av all handel med Nordkorea, utan har även försett landet med nödvändig teknologi för dess kärnvapenprogram, enligt en FN-rapport som bland annat Washington Post citerade tidigare i år. Det är bara en av flera gånger som Kina brutit mot FN-sanktioner vad gäller handel med Nordkorea.

Kina skulle kunna få ner Nordkorea på knä genom att stoppa all handel med landet. Men man vill absolut inte riskera att regimen där faller. Kinas halvhjärtade handlingar förklaras av många medier med att landet de facto hellre tolererar ett kärnvapenbestyckat Nordkorea.

Vidare var Ryssland det enda landet i FN:s säkerhetsråd som vägrade fördöma Nordkoreas provskjutning tidigare denna vecka, vilket gjorde att säkerhetsrådet inte kunde utfärda ett gemensamt uttalande som fördömde handlingen.

Om Frida Wallnor verkligen tror att nyckeln till en lösning på Nordkoreas utveckling av kärnvapen är en plan som utarbetas av Kina och Ryssland, ja då är hon nog ganska ensam om den åsikten bland alla politiska ledarskribenter utanför dessa två länder.

Vidare skriver hon att Xi och Putin i och med detta framstår som ansvarstagande världsledare i jämförelse med Trump som ”twittrar, hotar och skyller den nordkoreanska krisen på andra.”

Det är sant att Trump i motsats till Xi twittrar, eftersom Twitter liksom otaliga andra västerländska internettjänster är blockerade i Kina. Men då Wallnor skriver att Trump ”hotar” och använder ”aggressiv retorik” så står det klart att hon sällan läser nyheter om Kina.

I sitt hat mot Trump använder Wallnor här olika måttstockar på de båda ledarna. För hur illa Trumps retorik än må vara, så framstår den som ofarlig i jämförelse med Xis tal om att krossa all inhemsk opinion för att åstadkomma ”den kinesiska rasens återfödelse”.

Till skillnad från Trump så gör också Xi på denna punkt verklighet av sin retorik. Det kan ses av antalet fängslade journalister, advokater och aktivister i Kina som även utsätts för systematisk tortyr. Listan kan här göras hur lång som helst.

Mot denna bakgrund blir det ännu konstigare när Wallnor i slutet av sin artikel förespråkar att vi bör ”hoppa på det kinesiska tåget”:

Det är slående hur snabbt den globala maktbalansen har tippat till Kinas fördel efter Trumps tillträde. Det är en rollfördelning som alla inblandade bör vänja sig vid. I Europa är dock känslan att många fortsätter att vara försiktigt eller ibland fientligt inställda till Kina, inte minst när det gäller kinesiska direktinvesteringar.

Försiktighet är alltid klokt, speciellt när det handlar om en auktoritär enpartistat som förtrycker sin befolkning. Men det är hög tid att inse att det kinesiska tåget går även om européerna inte åker med. För ryssarna är redan på.

Nu är det förvisso oklart vilket ”tåg” Wallnor syftar på. Talar hon om Nordkorea, fördjupat ekonomiskt samarbete eller rent generellt?

I vilket fall så är det otroligt viktigt att minnas att USA – även i sina värsta stunder – är ett land vars värderingar, politiska rättigheter och personliga friheter står flera nivåer över Kina.

Detta borde Wallnor i egenskap av politisk ledarskribent känna till. Men okunskapen visas även av att hon i en jämförelse med Xi beskyller Trump för ”protektionism”.

Här skulle man kunna göra användning av frasen ”nyttig idiot”. För trots Xi Jinpings upprepade retorik om frihandel och globalisering, så förblir den kinesiska ekonomins nyckelsektorer stängd för utländska investerare. Kina vill nämligen främst ha möjlighet att investera i utlandet, utan att öppna upp för samma investeringar på hemmaplan.

Trots Trumps retorik om ”America First” så går det inte ens att jämföra öppenheten i de båda ländernas ekonomier. Men Wallnor verkar föredra att citera auktoritära ledares tal snarare än att undersöka hur det egentligen ligger till.

Samma tendens kunde ses då Wallnor förra månaden skrev en ledare i Dagens industri med rubriken ”Begränsa inte Kinas investeringar i Europa”, där hon avfärdade den växande oron över den snabbt ökande andelen kinesiska investeringar i nyckelområden av den europeiska ekonomin.

Dessa investeringar riskerar inte bara att ge Kinas regim kontroll över nyckelområden som energi och infrastruktur i Europa, utan även att göra enskilda länder beroende av Kina på ett politiskt plan.

Konsekvenserna av detta kunde ses när Grekland förra månaden som enda EU-land röstade emot ett gemensamt uttalande gällande mänskliga rättigheter i Kina som skulle ha framförts i FN. Bakgrunden är stora kinesiska investeringar i grekiska hamnar. Utvecklingen beskrevs som oroande för EU:s status som förespråkare av demokrati och mänskliga rättigheter.

Men sådant bekommer inte Wallnor. Med motiveringen att ökad konkurrens alltid är odelat positivt, gör Wallnor sitt bästa för att justera statistiken till sin egen fördel:

Kina står för bara 0,6% av alla externa direktinvesteringar som gjorts i EU fram till 2015. Överraskande låg andel! https://t.co/46UWWBj7zS

— Frida Wallnor (@fridawallnor) June 17, 2017

Detta är knappast överraskande, eftersom Kina börjat investera i utlandet först under de senaste åren. Men vad Wallnor dock utelämnar är att andelen kinesiska direktinvesteringar i EU översteg 10 procent under 2016, nästan 20 gånger högre än Wallnors egen siffra. De hade dessutom varit ännu högre om det inte vore för att flera affärer stoppades på grund av säkerhetspolitiska anledningar.

Visst finns det all anledning att kritisera Donald Trump. Men det behöver ju inte ske på bekostnad av att närma sig en regelrätt diktator – eller som i Frida Wallnors fall, två stycken.

För vad innebär egentligen hennes avslutande argument, att det är dags att hoppa på det kinesiska tåget nu för att ”ryssarna redan är på”? Vill hon se en trippelallians mellan EU och två av världens mest auktoritära ledare bara för att sätta dit Donald Trump?

För den som vill läsa mer balanserade och verklighetsanknutna politisk ledare finns internationell press. The Guardian skrev mycket riktigt inför G20:

Targeting Trump in Hamburg is understandable, but we can confidently hope America’s democratic system will one day get the better of him. There are no such checks and balances in China, as Hong Kong dissidents well know. Chinese human rights activists have only their courage to count on, and the hope that the outside world, its citizens and its democratic governments, will somehow show support.

Men om Wallnor får bestämma så ges inget sådant stöd. Hon verkar även helt glömt bort att Kina är en diktatur som tar sig rättigheten att kidnappa svenska medborgare i ett tredje land och hålla dem inlåsta i över 600 dagar utan rättegång.

Relaterad läsning:

”Forget Trump. This is the strongman to protest at the G-20.” (Washington Post)
”China Buying International Silence on Human Rights” (China Digital Times)
”How China buys the silence of the world’s human rights critics” (South China Morning Post)
”If you think the EU should stand up to Trump, then it must stand up to China” (The Guardian)