Jojje OlssonExpressen verkar vara den enda svenska tidning som på allvar bryr sig om den kidnappade förläggaren Gui Minhais öde, samt även den oroande utvecklingen i Kina i stort.
Under de senaste månaderna har Expressen Kultur nämligen, som enda svenska kultursida, publicerat ett tiotal artiklar och även rapporterat på plats i detta ämne.
Med anledning av att Gui Minhai varit kidnappad av kinesiska myndigheter i 550 dagar, publicerade Expressen Kultur i helgen en artikel med rubriken ”Regimkritiska röster tystas i krisens Kina”.
Tidningens medarbetare Ulrika Kärnborg åkte till Peking, där hon talade med två författare om Gui Minhai och det rådande kulturella klimatet.
En av dessa författare var Mo Yan, som vann Nobelpriset i litteratur 2012. Efter att han blivit en offentlig person är han ”som nationalmonument ständigt övervakad”, skriver Expressen, och understryker hur han nyligen hyllat Kinas president Xi Jinping som ”en enastående person”.
Mo Yan har fått kritik för att gå regimens ärenden, och under middagen i Peking framhåller Ulrik Kärnborg hur det ”finns en viss ängslan i luften”. Att alls tala om Gui Minhai kommer inte på fråga.
Expressen framhåller mycket riktigt hur detta beror på den växande repressionen mot landets kulturarbetare, men lyckas ändå hitta en av få författare som forfarande har mod nog att tala fritt:
Under mitt besök i Peking tillsammans med den prisbelönta översättaren Anna Gustafsson Chen blir vi varse att något har skett med det kulturella klimatet. Efter några hårda år under Xi Jinpings styre, har det blivit ännu frostigare. Reportrar utan gränser anger att 40 journalister hålls i fängsligt förvar, och för ett par månader sedan infördes hårda kvoter för översatt barn och ungdomslitteratur i Kina.
– Varje kväll innan jag går till sängs, tänker jag att jag kanske vaknar upp av att polisen bankar på dörren, säger författaren och New York Times-kolumnisten Murong Xuecun när vi träffar honom i närheten av Sveriges ambassad i Peking.
Vidare säger Murong att Xi Jinping verkar vara mer känslig än Mao Zedong för vad som sägs om hans person, vilket förklarar varför Gui Minhai råkat så pass illa ut.
Enligt Murong gjorde Gui ”det värsta tänkbara” genom att ha publicerat och ytterligare planerade att publicera ”sexuellt färgat skvaller” om presidenten och hans fru. Murong går till och med så långt att uttrycka tvekan över huruvida Gui Minhai fortfarande är i livet.
Förutom denna och andra artiklar som medarbetarna på Expressen Kultur har skrivit om Gui Minhai och Kina, så har jag själv även haft nöjet att bidra med en handfull texter på denna kultursida:
Så sprider västmedier Kinas propaganda (1 mars 2017)
”Jag smutskastas på en kinatrogen blogg” (10 jan 2017)
Var finns stödet för fängslade Gui Minhai? (17 okt 2016)
Facebook vill hjälpa Kina med censuren (19 dec 2016)
Nekas visum för att åka tillbaka till Peking (11 sep 2016)
Expressen är vidare den enda svenska tidning som, vid sidan av Dawit Isaak, även har ett räkneverk för hur många dagar Gui Minhai varit försvunnen. Tidningen var också först med att uppmärksamma de minnespriser som Gui nyligen tilldelats från svenska och internationella organisationer.
Fler svenska kultursidor borde följa Expressens exempel och lyfta blicken från ankdammen för att istället uppmärksamma riktigt oroande problem som försvinnandet av Gui Minhai och utvecklingen i Kina.
