Jojje OlssonFörra veckan skrev jag ett inlägg här på InBeijing om hur Svenska dagbladet sålde en hel annonssida till Kinas ambassad, som där tilläts publicera en ren propagandaartikel med rubriken ”Sanningen om problemet i Sydkinesiska havet”.
Reaktionerna på annonsen blev av förklarliga skäl starka, särskilt på sociala medier. Många var inte nöjda med tidningens beslut att låta en diktatur argumentera för sin territoriella expansion samt rätten att ignorera beslut i internationella skiljedomstolar.
Faktiskt blev reaktionerna så starka att Svenska dagbladets chefredaktör och ansvarige utgivare Fredric Karén redan samma dag kom ut med en ”förklaring” varför man alls tog emot annonsen:
Som vanligt då man inte erkänner ett fel så blev de negativa reaktionerna ännu fler. Karén har givetvis rätt i att det inte är något juridiskt fel i att publicera annonsen. Men som många påpekade i den efterföljande diskussionen så är det moraliskt förkastligt och oförsvarbart blåögt.
I diskussioner på framför allt Facebook och Twitter undrade många journalister och publicister hur Svenska dagbladet hade kunnat släppa genom annonsen och ropade på en granskning från P1:s program Medierna. Någon tyckte publiceringen var rätt vilket ledde till jämförelser med flera andra fall, existerande som hypotetiska.
Själv tycker jag att Ryssland är en relevant jämförelse. Hade Svenska dagbladet accepterat om ryska ambassaden öppnat plånboken för att publicera en ”annons” där de rättfärdigar sina territoriella krav i östra Ukraina? Om inte – hur anser man att en sådan annons skiljer sig från den kinesiska publiceringen?
Jag ställde denna fråga till Fredric Karén på såväl Twitter som i ett mail men fick aldrig något svar. Branschtidningen Dagens Media kontaktade dock Karén för en kortare intervju med anledning av publiceringen.
Där upprepade han sin tidigare förklaring om yttrandefrihet och grundlagar och tilläger: ”Man ska också komma ihåg att just den här specifika konflikten, så här långt i alla fall, är helt oblodig och håller sig på en diplomatisk nivå där flera länder, Kina, Filippinerna med flera tvistar om gränsdragningarna”.
Till att börja med är Karéns påstående fel i sak. Då Kina 1988 ockuperade den än i dag omstridda ögruppen Paracel fick minst 74 vietnamesiska sjömän sätta livet till.
Då Kina sommaren 2014 parkerade en oljerigg i omstridda vatten just utanför Vietnams kust uppstod stora anti-kinesiska upplopp i hela Vietnam som resulterade i fyra döda och 120 skadade personer. Minst 400 kinesiska eller taiwanesiska fabriker stormades, och kinesiska fartyg evakuerade drygt 4 000 av sina medborgare från Vietnam.
Sedan dess har flera incidenter med skottväxlingar ägt rum i Sydkinesiska havet, senast förra veckan, då indonesisk kustvakt öppnade eld mot kinesiska fiskebåtar varpå en fiskare omedelbart fick evakueras till Kina med allvarliga skador.
Visserligen kan man ge Karén rätt i att våldet i Sydkinesiska havet än så länge varit relativt sparsamt jämfört med många andra territoriella konflikter. Men även under dessa förutsättningar är Fredric Karéns argument svagt. Nazitysklands ockupation av Rhenlandet 1936 var nämligen också ”helt oblodig”, liksom den påföljande annekteringen av Österrike 1938.
Precis som Kina så rättfärdigade tyskarna dessa aktioner med populistiska historiska argument – och vad skedde därnäst?
Om historien har lärt oss något så är det vikten av att säga stopp och sätta gränser då diktaturer börja bli expansionistiska. Då är Fredric Karéns resonemang helt enkelt inte tillräckligt, oavsett hur mycket Kinas kommunistparti betalade Svenska dagbladet för sin annons.
