Jag har tidigare skrivit mycket här på InBeijing om hur yttrandefriheten försämrats betydligt under Xi Jinpings tid vid makten. För en dryg månad sedan besökte presidenten personligen redaktionerna för Kinas tre viktigaste medier för att tvinga fram försäkra sig om deras lojalitet och positiva rapportering om kommunistpartiets ledarskap.
Fastighetsmogulen Ren Zhiqiang var en av få som vågade kritisera presidentens order, genom att påpeka att dessa medier finansieras av skattepengar och därmed främst bör tjäna allmänheten snarare än partiet. Efter uttalandet fick Ren motta hot i media, och hans mikroblogg med 37 miljoner följare stängdes ned.
Ren fick dock oväntat stöd från professor Cai Xia vid kommunistpartiets centrala partiskola. Hon menade att behandlingen av Ren bryter mot Kinas konstitution och skadar partiet genom att stoppa välbehövlig konstruktiv dialog.
Snart raderade censurmyndigheten även Cai Xias kommentarer från internet, men det visade sig att hon inte är ensam om att reagera på Xi Jinpings allt mer repressiva metoder. Under början av 2016 har kritik mot presidenten blivit såväl vanligare som mer vågad.
Affärsmagasinet Caixin genomförde nyligen en protest online för att försvara yttrandefriheten, samtidigt som en anställd på statliga nyhetsbyrån Xinhua publicerade en flitigt delad text som jämför klimatet i dagens Kina med kulturrevolutionen.
I slutet av mars 2016 sade också en redaktör vid inflytelserika Southern Metropolis Daily upp sig och publicerade ett avskedsbrev med skarp kritik mot den tilltagande censuren.
Kritik mot Xi Jinping är även vanlig i utländsk media – här omslagen i de aktuella numren av Time Magazine och The Economist.
Även inifrån partiet kommer liknande signaler. I mars 2016 publicerade nämligen partiets interna disciplinkommission – som bekämpar korruption under ledning av Xis högra hand Wang Qishan – en essä på sin hemsida med rubriken ”En ärlig rådgivare är bättre än tusen ja-sägare”.
Där drogs historiska paralleller med dynastier som fallit på grund av att kejsare inte tillåtit diskussioner om rikets tillstånd. Essän menade att dagens Kina inte bör frukta att folket säger fel saker, utan snarare frukta att folket inte säger någonting alls.
I mars började även ett brev cirkulera online med krav på Xi Jinpings avgång. Det var undertecknat av ”lojala partimedlemmar” som kritiserade presidenten för maktcentralisering och personkult, samt att ha skapat en rad kriser inom såväl ekonomi som ideologi och kultur. Även här gjordes jämförelser med kulturrevolutionen.
Brevet saknar såväl avsändare som plattform men fick ändå myndigheterna att reagera starkt. Säkerhetsstyrkor arresterade flera familjemedlemmar till ett par kinesiska aktivister i utlandet som misstänktes ligga bakom eller ha information om brevet. Vidare anhölls även journalister i Kina, samt flera anställda vid internetsidor som valde att publicera delar av brevet.
De klumpiga reaktionen har främst tjänat till att dra ännu mer uppmärksamhet till brevet – men visar samtidigt att Xi Jinping avser fortsätta sätta hårt mot hårt. Eller som en analytiker beskriver det för The Guardian; ju mer makt presidenten tillförskansar sig, desto mer paranoid blir han.
