Bokrecension: Pekingsyndromet

Pekingsyndromet (2014), av Ola Wong

En rad utländska korrespondenter har av olika anledningar lämnat Kina det senaste året. I Ola Wongs fall handlar det hälsoproblem. Såväl han som flickvännen led så pass av Pekings luftföroreningar att de packade väskorna.

”Hur blev det så här?”, frågar sig Wong då han i molnet av smog också upprörs av Kinas epidemiska korruption samt kulturella och moraliska utarmning. För att svara på frågeställningen sammanfattar han Kinas moderna politiska historia samt tio års journalistiska erfarenhet i nya boken Pekingsyndromet.

Upplägget är lika vanligt som effektivt; historiska fakta och ofattbara statistiska uppgifter blandas med intervjuer varpå en rad slutsatser dras. Samma metod har använts av flera före detta Kinakorrespondenter, bland annat Evan Osnos (Age of Ambition) och Louisa Lim (The People’s Republic of Amnesia).

Wong är en av få svenska journalister som kan göra en bok likt denna. Lång erfarenhet från Kina tillsammans med språkkunskaper och släktband har gett Wong tillgång till platser och intervjuer som är få andra svenskar förunnat.

Detta märks också i boken, som skildrar människoöden från Kinas alla hörn och samhällets alla skikt. Wongs kompromisslösa prosa gör med sitt rappa tempo dessutom Pekingsyndromet till en läsupplevelse där brutala fakta blandas med en stor dos svart humor.

Men då jag läser om en middag där Wong måste supa med en lokal tjänsteman för att få intervjua en professor så stannar jag plötsligt upp. Jag känner igen texten; den har tidigare publicerats i Svenska dagbladet.

Samma sak gäller för kapitlet om en hårt pluggande student i Shandong, en regional finanskris i Henan och ett besök i en förorenad stad vid namn Shengfang för att nämna några exempel. Allt har tidigare publicerats i svenska tidningar.

Förvisso är det logiskt – ja till och med önskvärt – att en journalist skriver om sina mest fascinerande möten även i sin bok. Men det hade känts betydligt fräschare om mer energi lagts på att skriva om upplevelserna för att sätta dem i ny kontext.

I kapitlet med professorn är över tre sidor text i stort sett helt identisk med en av Wongs tidigare kolumner i Svenska dagbladet. En lång intervju i smutsiga Shengfang återges ordagrant från ett gammalt reportage i Sydsvenskan, och även delar av kapitlets fortsättningen har kopierats rätt av.

Då Wong beskriver politikern Bo Xilais väg till makten och ledarskapets våldsamma arv från kulturrevolutionen, används exakta formuleringar och stycken som han tidigare publicerat i såväl Svenska dagbladet som Fokus.

Detta får mig att fundera över huruvida jag läser en ny bok eller en gammal krönikesamling. Det får mig också att känna att Wong hade så bråttom med att färdigställa boken att klippa och klistra blev en framträdande arbetsmetod.

Vidare tar Pekingsyndromet ibland formen av en biografi med många personliga inslag. Visst kan Wongs fysiska reaktioner från Pekings smog vara intressanta att följa – även om de inte på något vis är representativa för hur denna smog påverkar gemene man. Det är dock inte lika intressant med mail från hans flickvän som återges i sin helhet – på danska!

Men bokens huvudtes är däremot högintressant. Pekingsyndromet är en ordlek av Stockholmssyndromet, med anspelning på att Kinas ledare (och i viss mån även dess befolkning) ursäktar och försvarar det system som förtrycker dem alla. Många av det moderna Kinas problem spåras till vansinniga politiska kampanjer och allehanda våldsamma utrensningar som ägde rum under Mao Zedongs tid.

Denna nattsvarta skildring har fått andra recensenter att kritisera Wong för en otillräcklig förklaringsmodell eller för att måla upp Kinas ledarskap som en ”slags fjärrhypnostiserad släkt”.

Här vill jag dock försvara Wong, då jag själv till stora delar håller med om det fruktansvärda avtryck som kommunistpartiet satt i dagens Kina. Författare som den prisbelönta Frank Dikötter – eller för den delen Johan Lagerkvist vars nya bok jag tidigare recenserat här på InBeijing – ger en precis lika ärlig och negativ bild av detta fenomen.

Det finns ingen anledning att likt katten kring het gröt inte angripa dessa punkter. Wongs angrepp är träffsäkra och stundtals provocerande. Detta gäller även de välbehövliga kängor som ges till det svenska etablissemanget angående allt från tågtrafik till en naiv inställning om att rädda världens miljö utan att involvera Kina.

Pekingsyndromet hade säkerligen kunnat bli ett snäpp vassare om mer tid lagts på att redigera innehåll och disposition. Ändå borde boken vara obligatorisk läsning för alla svenskar som är nyfikna på Kina bortom de grova generaliseringar och den ogripbara statistik som annars präglar svensk medias rapportering från världens största land.

OMDÖME: KÖP

InBeijing bedömer böcker enligt en skala med tre olika omdömen. De verk som är intressanta och inspirerar på ett vis som litteratur bör göra får betyget ”KÖP”.

Vänligen maila tips på böcker med koppling till Kina eller Asien som du tycker bör recenseras här. Längden på InBeijings recensioner kommer alltid ligga på mellan 3 000 och 5 000 tecken, oavsett vilken längd eller kvalité boken i fråga håller.

Tidigare recensioner:

The Last Days of Old Beijing, av Michael Meyer (MÄSTERLIG)
China’s Second Continent, av Howard French (MÄSTERLIG)
Tiananmen Redux, av Johan Lagerkvist (KÖP)
The Search for a Vanishing Beijing, av M.A. Aldrich (UNDVIK)