China’s Second Continent: How a Million Migrants Are Building a New Empire in Africa (2014), av Howard French
Det finns nu över en miljon kineser i Afrika. Det senaste decenniet har handeln Kina-Afrika fyrtiofaldigats och uppgår nu till drygt 3 000 miljarder kronor om året. Men handlar det om ett jobbskapande utbyte som båda parterna tjänar på, eller är kineserna endast ute efter att exploatera naturtillgångar?
Analysen försvåras av bristen transparens. Howard French visar sig dock vara rätt man att gräva i ämnet. Han har varit byråchef för New York Times i Västafrika, och spenderat delar av sin uppväxt på den enorma kontinenten. Dessutom talar French flytande kinesiska efter en handfull år som byråchef också i Shanghai.
Beväpnad med kunskap, referenser och nyfikenhet tar French med oss till tio länder söder om Sahara där han under resans gång talar med allt från kinesiska nybyggare till ljusskygga afrikanska politiker.
Redan tidigt i boken görs den viktiga poängen att man inte bör generalisera då det gäller en så stor kontinent som Afrika. En relativt utvecklad demokrati som Ghana – med sitt spirande civilsamhälle – har stora möjligheter att gynnas av ett större handelsutbyte med Kina.
Men förutsättningarna är värre för länder som Zambia, där det redan bor 100 000 kineser. Som av en händelse utvinner nationen 40 procent av världens koppar. I gruvorna sliter lokalbor för olagligt låga löner, och får heller inte någon skyddsutrustning likt sina kinesiska förmän.
Ett par gånger har detta lett till spänningar där kinesiska chefer skjutit rätt in i demonstrerande arbetare med dödsoffer som följd. Behandling torde bero på en utbredd rasism, som nästan alla av de dussintals intervjuade kineserna ger uttryck för.
I Liberia träffar French en doktor som inte anställer lokalbor eftersom de är “smutsiga, lata och stjäl”. Vid hotellet bredvid berättar den kinesiska ägaren att gästerna – som nästan alla är kineser – alltid har med egna handdukar, då de “inte vill riskera att torka sig med samma handduk som en svart person tidigare kan ha använt”.
De kinesiska tjänstemän som French talar med påpekar ofta att de bygger ut Afrikas infrastruktur. Och det stämmer. I det redan nämnda Zambias huvudstad står ett nytt sjukhus klart liksom en stadion med plats för 60 000 åskådare. Vägnät över hela kontinenten repareras och byggs ut.
Tyvärr ser processen alltför ofta ut så här: Kina lånar ut pengar som sedan används till byggprojekt. Ett kinesiskt företag vinner budgivningen om projektet, eftersom de ligger lägre i pris än lokala och västerländska konkurrenter. De tar sedan dit egna maskiner och egen personal – blott de lägst betalda och mest slitsamma jobben erbjuds till lokalbefolkningen.
Vi får veta att kinesiska byggföretag i dag får en tredjedel av sina inkomster från projekt i Afrika. I realiteten lånar Kina alltså ut pengar som sedan går till egna aktörer – utan någon överföring av teknik eller kunskap till afrikanerna själva.
På köpet får Kina rätten att utvinna Afrikas naturtillgångar. Och det går fort. French talar om urskog “tät som broccoli” vilken huggs ner och skeppas till Kina. Ingen återplantering sker, och gifter dumpas rätt ner i marken.
Situationen blir än värre i och med att Afrikas befolkning beräknas dubblas inom 40 år, samtidigt som många naturresurser kommer ta slut ungefär samtidigt om utvinningen pågår i samma takt som i dag.
Det är sant att europeiska kolonialister tidigare begått oerhörda övergrepp i Afrika, och French ger så ofta han en kan en känga åt västs framfart på kontinenten. Övergreppen följdes sedan av en ignorans som krattat vägen för Kinas snabba etablering.
French går inte så långt som att kalla Kinas aktiviteter för “kolonialism”. Han menar dock att kineserna inte har övergett de kolonialmakternas “paternalism” utan snarare ersatt den med en paternalism i egen tappning.
Gemene afrikan står nämligen fortfarande allra längst ner på näringsstegen, och bortsett från en liten korrupt elit så erbjuds allmänheten fortfarande inga fördelar i utbyte mot de råvaror som lämnar kontinenten.
French talar vidare om “början på ett nytt imperium”, eftersom den kinesiska närvaron i Afrika med all sannolikhet kommer fortsätta öka. Tvärtemot vad man kan tro så är den främsta orsaken inte kinesiska myndigheters satsningar, utan privata entreprenörer som ser sig om efter en ny framtid på denna möjligheternas kontinent.
Många kinesiska migranter är tidigare byggarbetare som stannar kvar efter att deras kontrakt gått ut, andra kommer hit efter att ha “hittat Afrika på internet” eller fått rekommendationer från vänner. Den största drivkraften är pengar, men många intervjuade föredrar också ett liv i Afrika på grund av Kinas utbredda miljöförstöring, övervakning, korruption, stress och överbefolkning.
En olustig paradox uppstår dock då många intervjuade afrikaner anser att det är just dessa problem som den kinesiska närvaron för med sig.
Hur det än må vara med detta, så kommer relationen Kina-Afrika vara en av det viktigaste för hela världens framtid. Det är därför en skam att så få alls har någon koll på vad det egentligen är som sker. Med ihärdighet och viktiga personliga möten har French gett oss det mest informativa, balanserade och relevanta verk om denna relation som finns att tillgå i dag.
OMDÖME: MÄSTERLIG
InBeijing bedömer böcker enligt en skala med tre olika omdömen. De verk som är intressanta och inspirerar på ett vis som litteratur bör göra får betyget ”KÖP”.
Fascinerande böcker som sticker ut något alldeles extra får omdömet ”MÄSTERLIG”, medan alster som utmärker sig särskilt negativ får nöja sig med etiketten ”UNDVIK”.
Vänligen maila tips på böcker med koppling till Kina eller Asien som du tycker bör recenseras här. Längden på InBeijings recensioner kommer alltid ligga på mellan 3 000 och 5 000 tecken, oavsett vilken längd eller kvalité boken i fråga håller.
Tidigare recensioner:
The Last Days of Old Beijing, av Michael Meyer (MÄSTERLIG)
Tiananmen Redux, av Johan Lagerkvist (KÖP)
The Search for a Vanishing Beijing, av M.A. Aldrich (UNDVIK)
