Kinas – och Sveriges – besvärliga förhållande till terrorattacker likt Charlie Hedbo

Den komplexa kinesiska inställningen till förra veckans terrorattack i Paris kan enkelt sammanställas genom att referera till min vän som själv jobbar som illustratör, och bland annat gjort framsidan samt tecknat de fyra illustrationerna till min bok “Peking – förändringarnas stad“.

Hon råkade nämligen befinna sig i Paris då tragedin utspelade sig, på besök hos hennes franska pojkväns familj. Efter dådet postade hon på sociala medier några bilder av ett demonstrationståg samt följande text (fri översättning till svenska av mig):

JE SUIS CHARLIE! Som en frilansande illustratör får denna attack mig att må illa, en seriefigur dödar aldrig någon, vi tecknar vad vi vill! R.I.P fria själar! Och poliserna!

Vitvå har tidigare diskuterat politik och kinesisk yttrandefrihet som hastigast några gånger – diskussionen har dock alltid slutat fort då hon sagt sig “inte vara intresserad” av ämnet.

Men då hon nu uppenbarligen kände så starkt för vad som skett i Frankrike, så kunde jag inte motstå frestelsen att fråga om hon var beredd att protestera för yttrandefriheten även i sitt hemland.

Här i Kina är det ju praxis att magasinsanställda buras in och till och med lönnmördas för betydligt mindre förseelser än perversa teckningar.

Till svar fick jag något korthugget om att Frankrike nu är “hennes andra hemland” och att hon själv “inte målar politiskt känsliga motiv”.

Detta blottlägger en solklar paradox; för gemene kines och än mer så för landets myndigheter, är det otroligt problematiskt att visa sympati för offren i Paris genom att försvara deras arbeten med yttrandefriheten som grundläggande värdering.

Då en minnesstund för offren hölls vid en bokaffär här i Peking förra veckan, så dök en handfull civilklädda poliser upp för övervaka den och samtidigt filma alla deltagare. Myndigheterna torde vara rädda för att eventuella minnesstunder ska mynna ut i diskussioner om kinesisk pressfrihet.

Kinas statliga medier har också valt en annan retorik än de flesta västerländska motsvarigheter. Det talas om terrorism som ett växande globalt problem, ett argument vilket ofta används som ursäkt för att gå hårt fram mot den muslimska folkgruppen uigur i västra Kinas provins Xinjiang.

Men framför allt menar Kinas statliga media att det är just västerländska värderingar som religionsfrihet och yttrandefrihet som bär ansvaret för terrorattacken.

En analys från statliga nyhetsbyrån Xinhua gör gällande att “religionsfrihet och slapp invandringspolitik” har ökat spridningen av extremism i Frankrike, medan statliga tidningen Global Times i en ledare menar att yttrandefriheten konstant skapar etniska spänningar i västerländska samhällen.

Med bakgrund mot vad som skett hävdar ytterligare en artikel att Kinas avsaknad av pressfrihet de facto är en välsignelse för landets etniska minoriteter.

Det ligger alltså nära till hands för kinesiska medier att kapitalisera på morden i Paris genom att använda attacken som ett argument för att yttrandefrihet inte alls är särskilt viktigt i för ett samhälle, utan tvärtom en potentiell fara som skapar motsättningar och rubbar stabiliteten.

Denna inställning torde vara något som skiljer en auktoritär enpartistat från den fria världen i väst, där ju alla politiker förenas i kampen för kulturarbetares rätt att uttrycka sig fritt. Eller?

Nåja – det finns ett undantag, nämligen Sverige.

Nu har ju attacken mot Charlie Hedbo förvisso fördömts av en enad svensk politikerkår. Men runt hörnet lurar hyckleriet. För samtidigt som man sörjer de döda i Paris så har en del frågetecken väckts på sociala medier och andra forum rörande yttrandefrihetens själva principfrågor.

För vad gäller tidigare hot mot Jyllands-Posten och Lars Vilks efter just religiösa karikatyrer, så har undertonen i den svenska debatten ofta varit att de som medvetet provocerar islam får skylla sig själva.

Dagens Nyheters journalist Henrik Arnstad menade då det begav sig att: “Den danske statsministern Anders Fogh Rasmussen är en krigsförbrytare, som borde åtalas inför Internationella brottmålsdomstolen. Om någon dansk rasisttecknare mördas ligger ansvaret främst hos den danska statsledningen, Jyllandsposten och rasisttecknarna själva”.

Genast efter dådet i Paris tog Arnstad dock bort texten från sin blogg och ersatte den med en kortare förklaring.

Det är ett utmärkt exempel på den svenska ambivalens som Per Gudmundsson sammanfattar genom en uppmärksammad ledarartikel i Svenska Dagbladet med rubriken “En svensk tiger“:

Den ursprungliga karikatyrkrisen bröt ut efter att Jyllands-Posten i september 2005 publicerade en samling satirteckningar. Publiceringen möttes av våldsamma protester. Västerländska ambassader angreps, hundratals (!) människor dog och karikatyrernas upphovsmän fick gå under jorden. Det var Danmarks värsta internationella kris sedan andra världskriget.

Kritiken mot J-P var utbredd i Sverige. Så här kunde det låta: ”Jag kan inte se någon yttrandefrihet råda i detta. Det är en provokation som inte går att stödja.” Mehmet Kaplan är i dag minister i den rödgröna regeringen.

I Sverige oroade man sig för en liknande utveckling. När Sverigedemokraterna – då ett treprocentsparti – utlyste en karikatyrtävling, och deras webbtidning publicerade det första bidraget (profeten sedd bakifrån speglar sig med en svart tejpremsa över spegelbilden) blev pressen för stor. Dåvarande utrikesminister Laila Freivalds (S) och Säkerhetspolisen utövade påtryckningar på webbleverantören som släckte sajten. Yttrandefriheten fick stryka på foten.

Sverige fick sin egen Muhammedkris 2007 när konstnären Lars Vilks bidrog med tre teckningar föreställande profeten som rondellhund till en annars obetydlig utställning i lilla Tällerud. Verken stoppades, men en bild publicerades bland annat i Nerikes Allehanda, vilket ledde till omfattande protester.

Sverige valde en något annorlunda väg än den danska, där dåvarande statsminister Anders Fogh Rasmussen hårdnackat vägrade att be om ursäkt för publiceringarna. Statsminister Fredrik Reinfeldt tog i stället emot ambassadörer från en rad diktaturer i en ”dialog” som uppenbarligen var välformulerad. Efter mötet sade Irans ambassadör i Sverige att ”Det här är en bra policy. Vi ska använda yttrandefriheten för integration och inte för splittring eller islamofobi.”

I riksdagshuset fick man för sig att fira ”Arabförbundets dag”, där samma representanter fritt fick spy galla över den svenska grundlagen och kräva inskränkningar i yttrandefriheten.

När Islamiska staten i Irak senare utfäste en belöning på Lars Vilks huvud avböjde både Fredrik Reinfeldt och utrikesminister Carl Bildt att kommentera.

I slutet av artikeln konstaterar Gudmundsson att Sverige, för att vara en påstådd moralisk stormakt, ofta agerar undfallande gentemot förtrycket.

Han påpekar också syrligt att medan det finns goda säkerhetsskäl för denna pragmatism så är den svår att kombinera med det plötsliga påståendet om att vi “alla nu är Charlie Hedbo”.

Själv kan jag bara konstatera att de argument och handlingar som Kaplan, Freivalds, Reinfeldt och Bildt tidigare ägnat sig åt har stora likheter med den retorik som Kinas kommunistparti nu använder för att slå vakt om sitt informations- och maktmonopol.