Så här under VM-tider får jag mycket frågor om kinesisk fotboll. Hur stort är fotboll i Kina? Hur bra är egentligen landslaget och den inhemska ligan?
Tänkte därför helt enkelt skriva lite kort här på InBeijing om Kinas komplicerade relation till fotboll.
Kinas landslag spelade VM för första och enda gången 2002, där man förlorade samtliga tre gruppspelsmatcher och lämnade turneringen med 0-9 i målskillnad.
En bidragande anledning till att Kina lyckades kvala in till världsmästerskapet just 2002 var att turneringen hölls i Sydkorea och Japan, varför dessa två relativt starka asiatiska fotbollsnationer inte deltog i det asiatiska VM-kvalet den gången.
Att Kina sammantaget bara lyckats ta sig till VM en enda gång är givetvis en stor besvikelse för fansen – men samtidigt inte så lustigt med tanke på det kaos som ofta omger fotbollen i landet.
I början av 2012 dömdes 39 personer i Kina för korruption och uppgjorda matcher. Bland de åtalade fanns landets domarbas och vice ordförande i Kinas fotbollsförbund, som dömdes till hela 10 års fängelse.
Fotbollsförbundet hade då länge dragits med okunskap och korruption, främst eftersom förbundet är statligt och många viktiga poster tillsätts på politisk grund. Flera höga tjänstemän inom Kinas fotbollsförbund har medgett att de ”aldrig sett en hel fotbollsmatch”.
Men de hårda fängelsedomarna innebar inte per automatik förbättrade sportsliga resultat. Så sent som förra sommaren nåddes ett nytt lågvattenmärke, då landslaget förlorade tre matcher på nio dagar, bland annat mot ett reservbetonat Thailand som då rankades på plats 142 i världen.
Det fick snacket om läggmatcher att blossa upp igen, och bägaren att rinna över för de redan hårt prövade fansen, som nu attackerade spelarbussen och satte igång upplopp med minst 100 skadade som följd.
Då spelarna sedan vägrade be om ursäkt för förlusten mot Thailand så svämmade internet över med kommentarer om att hela bunten var landsförrädare och att landslaget genast borde upplösas.
Och efter de tre förlusterna tvingades så den välrenommerade och tillika högavlönade tränaren Jose Camacho tvingades avgå. Det kinesiska fotbollsförbundet vägrade betala dessutom betala spanjorens lön, och hotade honom istället med en stor skattesmäll. Det hela slutade med att Camacho stämde Kinas fotbollsförbund via FIFA.
Kinas fotbollsförbund struntade i att betala Camachos lön – undrar vem som nu vill ta över hans jobb?
Jose Camacho hade då ändå lyckats hänga kvar vid tränarposten i två år – betydligt längre än genomsnittet, då Kina haft hela 11 olika tränare under 2000-talet.
Redan innan Camacho fick sparken hade han dessutom misslyckats med att leda Kina till fotbolls-VM i Brasilien, efter att laget slutat näst sist efter Irak och Jordanien i en tidig kvalgrupp med fyra lag. I dag återfinns Kina för på plats 103 på FIFA:s världsranking.
Trots landslagets uteblivna resultat finns ett stort intresse för fotboll i Kina. I samband med årets VM-turnering intervjuar Wall Street Journal ett tiotal kineser som alla sitter uppe på nätterna och ser på fotboll.
Merparten av fansen konstaterar likgiltigt att Kina helt enkelt inte är tillräckligt bra för VM, och någon frågar sig uppgivet hur ett land med 1,3 miljarder invånare inte kan få fram elva bra fotbollsspelare.
Men vad gäller den inhemska fotbollsligan, så har den blivit betydligt bättre de senaste åren vad gäller såväl spelarmaterial som publiksnitt. I fjol låg publiksnittet i den kinesiska ligan på 18 571. Det kan jämföras med 10 838 för åtta år sedan, eller 7 627 för allsvenskan i fjol.
Det är också värt att noterna den relativt stora svenska närvaro som redan finns i de kinesiska klubbarna.
Landslagsspelaren Tobias Hysén är ny i Kina för säsongen, och har gjort 11 mål på 13 matcher för sitt Shanghai East Asia.
Tobias Hysén – en av många svenskar i den kinesiska ligafotbollen
Ny för i år är även Niklas Backman, som flyttade från AIK till Dalian Aerbin.
För bara ett par dagar sedan blev det vidare klart att Imad Khalili, skytteligavinnare i allsvenskan i fjol, kommer ta steget från Helsingborg till Shanghai East Asia, där han alltså blir klubbkamrat med Tobias Hysén.
Att Helsingborg släpper målkungen beror på att de fick ett ”erbjudande som helt enkelt var för bra att tacka nej till”, med en övergångssumma på cirka 7 miljoner kronor.
Under de senaste åren har kinesiska fotboll nämligen börjat omsätta allt mer pengar, vilket i sin tur bidragit till det ökade intresset kring ligan. Tidigare franske landslagsmannen Frederic Kanoute blev omåttligt populär i huvudstaden efter en kortare sejour i Beijing Guo’an.
Men ännu mer uppmärksammade blev värvningarna av storstjärnorna Didier Drogba och Nicolas Anelka, som 2012 båda representerade topplaget Shanghai Shenhua.
Mönstret från landslaget visade sig dock gå igen bland klubbarna – de båda spelarna lämnade snart klubben utan lön, efter ett bråk bland klubbens ägare.
Men ambitionerna att locka världsstjärnor finns fortfarande. Sedan fjolåret är Sven-Göran Eriksson tränare för Guangzhou R&F, och det är nu snack att han vill förgylla ligan med engelsmannen Frank Lampard.
Det är dock ingen lätt atmosfär att lyckas i som tränare heller. Världstränaren Marcelo Lippi fick i fjol försvara ett initiativ från ägarna till hans lag Guangzhou Evergrande, som införde ett regelverk med bonusar och böter, samt hot om internering med ”patriotisk utbildning” för klubbspelare beroende på hur de presterar i landslaget.
Sammanfattningsvis kan man konstatera att intresset för fotboll i Kina är stort och växande vad gäller fansen, men att brister i organisation och ledarskap sätter stopp för utveckling vad gäller landslaget och de egna talangerna.
Att sporten missköts får vidare intresset att dala bland utövarna. I samband med förlusten mot Thailand i fjol konstaterade Folkets dagblad:
According to authoritative statistics, the number of teenage players hit the historic high of 650,000 between 1990 and 1995; by 2000 this number has dropped to 610,000; from 2000 to 2005 it continues its decline to 180,000; now only a few thousand registered teenage players remain. If we do not value young talent but focus only on short-term profit and a few high-paid stars, the prospects for Chinese football look bleak.
Är du sugen på att läsa mer om kinesisk fotboll, har jag tidigare på InBeijing skrivit följande artiklar i ämnet:
Kinas fotbollscirkus: Böter och ”patriotisk utbildning” väntar spelare som misslyckas i landslaget (13 jul 2013)
Upplopp då Kinas fotbollslag förlorar mot Uzbekistan och Thailand (20 jun 2013)
Tio års fängelse för vice ordförande i Kinas fotbollsförbund (20 feb 2012)
