Jojje OlssonI dag kommer så den åttonde luckan i julkalendern ”Peking – förändringarnas stad”. Sammanlagt blir det tio luckor; givetvis kommer den sista på julafton.
De tio luckorna presenterar var och en de tio kapitlen som finns i min bok ”Peking – förändringarnas stad”. I varje lucka berättas det om efterforskning och intervjuobjekt, och bjuds på en kort stycke av innehållet i det aktuella kapitlet.
I dag är det dags att ”öppna” kapitel nummer åtta:
Kapitel 8: ”Vikten av att vara på sin vakt”
Bokens åttonde kapitel handlar om media, kontroll och övervakning. Många relaterar ju nämligen kommunistkina med att vara ett övervakningssamhälle, vilket till viss del stämmer.
Som ingång i kapitel åtta, sitter jag och äter middag med Lily Lee, en av mina klasskamrater från journalisthögskolan i Hongkong, och tillika en av de modigaste och bästa journalister jag känner.
Hon delar frikostig med sig inte bara av sina erfarenheter som journalist i Kina, utan även av sin uppväxt och den process som det faktiskt innebär att gå från den propaganda som många kineser matas med som barn, till att förstå att denna information kanske inte alltid är korrekt.
Ett roligt sammanträffande är att Lily Lee arbetade för Expressen ett år, nämligen som assistent åt Mats Larsson, som var korrespondent här innan och under olympiaden 2008.
Denna tid blev en rejäl ögonöppnare för Lily, som växt upp i södra Kina och nästan hela sitt liv endast läst statliga kinesiska nyheter, vilka så klart målar upp en positiv bild av landet. Lily berättar:
Att börja på Expressen blev avgörande inte bara för Lilys yrkesliv, utan framför allt för hennes sätt att tänka, skildra, förstå och betrakta Kinas samhälle. ”Vi åkte runt i Kina och gjorde seriös rapportering. Vi skrev om miljöförstöring och ökad självmordsfrekvens bland kvinnor. Jag tog jobbet på stort allvar, och ville alltid att Mats skulle läsa artiklarna för mig innan publicering.”
Hon minns med glädje alla bråk som hon startad med Mats om innehållet: ”Det var särskilt en gång när jag blev riktigt arg för att någon artikel inte var objektiv, och sa att ’ni utlänningar’ ska alltid skriva massa skit om Kina. Folket fick det ju bara bättre och bättre, och ändå handlade allt vi skrev om elände!”
(…)
Efter uppriktiga diskussioner och intervjuer med vanliga människor, så började det dock hända saker i Lilys huvud. ”Det var en smärtsam process. Jag bråkade mycket med Mats om artiklarnas innehåll, och grät ofta. Det var som att jag aldrig sett den andra dörren, där all information nu strömmade in, och krockade med den information jag blivit matad med som liten. Jag tycker synd om Mats som behöver stå ut med mig!”, säger Lily och skrattar.
Övriga historier som Lily delar med sig av är bland annat: Hur hon avlyssnas och kallas till förhör hos säkerhetstjänsten, hur hennes kritiska artiklar skrotas under tiden som reporter på China Daily, samt hur hon inte hade råd att äta kött under tiden som student i Peking.
Men även om Kinas media, nyheter och internet är censurerat och kontrollerat, så gäller det inte nödvändigtvis andra delar av samhället. Tvärtom så är det i Kina relativt lätt att ta sig in på platser dit man inte har tillträde, eller göra saker som bryter mot lagen, utan att vakterna bryr sig ens om de ser på.
Som exempel på detta, återger jag en anekdot då två av mina svenska vänner var på besök i Peking en vinter för ett par år sedan och ville se den berömda OS-arenan, det så kallade ”fågelboet”.
Min kinesiska vän Hou Lei mötte upp oss med bil, men från vägen utanför kom vi inte inte tillräckligt nära arenan för att få bra foton:
Hou Lei föreslog att vi skulle prova åka in på arenan med bilen. Han kände till en infart för personal och varuleveranser. Då vi körde mot den första porten i ganska hög fart, skyndade sig vakten att ta bort den smutsiga orangea konen som skulle hindra obehöriga fordon. Nästa stopp var en vägbom. Hou Lei fortsatte köra lika fort, och höll upp ett falskt id-kort, varpå vakten i kuren omedelbart hissade upp bommen.
Det var övrigt samma id-kort som jag och Hou Lei använt några månader tidigare, för att gratis från första parkett se italienska supercupfinalen mellan AC Milan och Inter Milan, då Fågelboet var fyllt till bredden och biljetterna kostade flera tusen kronor.
Men då vi denna novemberkväll parkerade bilen tio meter från löparbanan och gick in på arenan så var den tom, förutom några gubbar i färd med att långsamt montera ner en snowboardramp från helgen innan. Ingen tog någon som helst notis om oss. Vi hade snöbollskrig och löptävlingar, klättrade på maskinerna och rökte på fotbollsplanen, tills vi blev trötta och kalla och åkte därifrån.
Denna anekdot – bara en i mängden för mig – visar tydligt hur slapp bevakningen är i Peking, trots alla vakter och övervakningskameror, och trots ryktet att myndigheterna håller stenkoll på sin huvudstad.
Som en jämförelse hade det ju säkerligen varit omöjligt att köra rätt in på Madison Square Garden i New York, eller Globen i Stockholm. Men i kommunistkinas huvudstad kan man ta sig in på många platser genom att ha rätt kontakter, säga rätt saker eller bara uppträda allmänt självsäkert.
Denna teori späs på av kapitlets avslutning, där jag samtalar med detta om New York Times videojournalist Jonah Kessel. Han berättar hur han utan behörighet kom upp såväl på taket av Pekings högsta byggnad, som till Pekings sedan länge bortglömda och förbjudna ”underjordiska stad”.
”Peking – förändringarnas stad” (september 2013) rekommenderas till alla som har intresse eller nyfikenhet av Kina, främst vad gäller hur dess befolkning har påverkats och formats av landets otroligt snabba förändringar. Här kan ni läsa mer om boken, samt recensioner från flera svenska medier.
Boken är givetvis en perfekt julklapp, och kan köpas via exempelvis Adlibris (199 kronor) eller Bokia (197 kronor), samt direkt via Laurella & Wallin förlags webbutik.
