Jojje OlssonLucka nummer sju i julkalendern ”Peking – förändringarnas stad” blev ett par dagar sen, på grund av en skidresa till inre Mongoliet där ingen tid fanns till att jobba.
Nu är jag tillbaka i Peking, och julkalendern kommer fortsätta med tre luckor de närmsta fyra dagarna, med den tionde och sista luckan på julafton 24 december.
De tio luckorna presenterar var och en de tio kapitlen som finns i min bok ”Peking – förändringarnas stad”. I varje lucka berättas det om efterforskning och intervjuobjekt, och bjuds på en kort stycke av innehållet i det aktuella kapitlet.
I dag är det dags att ”öppna” kapitel nummer sju:
Kapitel 7: ”En omringad huvudstad”
Titeln i detta kapitel syftar på att Peking är omringat av sopor. Runt om staden finns hundratals så kallade ”illegala soptippar”, där allt skräp som jättestaden konsumerar hamnar.
Dessa soptippar är relativt okända, men börjar bli ett stort problem nu närstaden växer allt snabbare. Situationen med Pekings avfall är ohållbar, särskilt då staden i utkanterna nu snart växer ihop med sopbergen.
Den slarviga hanteringen av sopor förgiftar såväl mark och vatten, som människor och djur. En av de få som har uppmärksammat detta problem är Wang Jiuliang, en dokumentärfilmare som jag åkte och besökte vid hans studio i östra Peking:
”Eftersom soporna inte hindrar den ekonomiska utvecklingen, eller sänker stadens puls, så ignoreras problemet helt”, säger Wang. Jag sitter bekvämt nedsjunken i en sliten soffa, han på en gnisslande stol, emellan oss ett smutsigt glasbord. Som seden bjuder tänder han först min cigarett, sedan sin egen, och fortsätter: ”Soptipparna är en spegel som reflekterar stadens snabba utveckling. Men vad folk ser är nya byggnader och lyxvaror, inte sopbergen som blir följden.”
Han förklarar hur de illegala soptipparna fungerar: någon investerar i en bit mark och gräver ett stort hål där. Sopor eller avfall säljs till markägaren och dumpas i hålet. Ett stort antal bönder eller migrantarbetare anställs sedan för att gå genom soporna efter återvinningsbart material, och då soporna är värdelösa fylls hålet igen. Det hela upprepas flera gånger, även ovanpå det igenfyllda hålet, vilket alltså bokstavligen resulterar i ett sopberg.
Wangs över 10 000 foton, 60 timmar video och otaliga intervjuer resulterade i filmen Beijing Beseiged by Waste, som släpptes hösten 2011. Han fick ursprungligen idén till fotoprojektet i sin hemstad Weifang, i kustprovinsen Shandong: ”Jag åkte tillbaka hem och skulle fota något som krävde en ren och fin naturlig bakgrund. Till min förskräckelse märkte jag att det inte längre fanns något sådant i min barndomsstad. Alla trädklädda alléer, klara vattendrag och fina gröna fält jag minns från bardomen var inte längre där. De hade försvunnit, borta från alltid.”
Wangs film har belönats vid flera utländska filmfestivaler, men är förbjuden i Kina, vilket är en klar markör för hur myndigheterna ofta väljer att sopa utvecklingens baksidor under mattan.
Och sopor är ju knappast Pekings eller Kinas enda miljöproblem. I kapitlet skriver jag även om luftföroreningar och vattenförsörjningen, som Wang anser vara ”det största enskilda hotet mot Pekings existens”.
Jag frågar även flera av de karaktärer som förekommer i boken, om hur de själva upplever att Pekings miljö förändrats under de senaste åren. Skillnaden är stor mot den smoggiga och överbefolkade stad som Peking är i dag:
”Luften var också renare”, fortsatte Li Yue. ”Varje molnfri dag var himlen klarblå, och bergen norr om Peking syntes nästan alltid, om de inte skymdes av vita moln.” Han minns hur årstiderna slog om till syrsornas melodier och de duvor som seglade över det gamla Pekings innergårdar. Det gick att fiska i stadens då höga floder, och under sommaren söka svalka i Houhais sjöar.
Det var på 1980-talet. I dag får man mest skräp på kroken, och vattnet är ibland så skitigt att det knappt syns. Frågar man Li Yues far så minns han ett ännu renare Peking, helt utan bilar, med uppfriskande vårar utan de sandstormar som nu drar in från Gobiöknen och läger ett brunt lager över staden några dagar vid månadsskiftet april/maj.
Ett litet ljus i mörkret är dock att de flesta jag intervjuar, verkar överens om att föroreningarna var som värst under början av 2000-talet, just innan Peking utsågs som värdstad för sommarolympiaden 2008.
För att göra staden vackrare innan spelens början, fasade man ut en hel del tunga industrier och ökade grönområdena. Under de två åren innan olympiaden planterades otroliga 28 miljoner träd runtom i Peking. Miljontals fler har tillkommit sedan dess och kommer planteras inom den närmsta framtiden, bland annat för att suga upp avgaser från stadens ringvägar.
Under det stora språnget (1958-61) höggs många av stadens träd ner, och under Kulturrevolutionen (1966-69) rycktes många gamla träd vid tempelområden och liknande upp med rötterna.
Faktum är att Peking aldrig har varit grönare än nu, vilket inger hopp mellan alla larmrapporter om föroreningar och sopberg. Med målmedvetenhet och politisk vilja, kan Peking komma att bli vackrare för varje år som går.
”Peking – förändringarnas stad” (september 2013) rekommenderas till alla som har intresse eller nyfikenhet av Kina, främst vad gäller hur dess befolkning har påverkats och formats av landets otroligt snabba förändringar. Här kan ni läsa mer om boken, samt recensioner från flera svenska medier.
Boken är givetvis en perfekt julklapp, och kan köpas via exempelvis Adlibris (199 kronor) eller Bokia (197 kronor), samt direkt via Laurella & Wallin förlags webbutik.
