Julkalender: “Peking – förändringarnas stad”, lucka 2

Under december månad bjuder jag på tio luckor i en “julkalender” här på InBeijing, som “öppnas” 6, 8, 10, 12, 14, 16, 18, 20, 22 samt då på julafton 24 december.

Dessa tio luckor kommer var och en presentera samtliga tio kapitel i min bok “Peking – förändringarnas stad” lite närmare. Varje lucka kommer sammanfatta ett av kapitlen; berätta om efterforskning och intervjuobjekt, samt bjuda på en kort stycke av innehållet i det aktuella kapitlet.

I dag är det dags att öppna det andra kapitlet:

Kapitel 2: “Arkitektur I: ritualernas huvudstad”

I detta 18 sidor långa kapitel ges en bakgrund till Pekings arkitektur och historia. Syftet är att förklara varför staden ser ut som den gör i dag, och hur dess utseende har förändrats under de senaste århundradena.

Kapitlet tar avstamp 1215; det år då Djinghis Khan jämnade Peking med marken. Då mongolerna sedan etablerade Yuandynastin, byggdes Peking upp från grunden som huvudstad, tack vare att dess position och geografi hade “rätt fengshui-egenskaper”.

Hela Peking kom nu att byggas baserat på fengshui och astrologi. Tempel lades ut symmetriskt, och de viktigaste byggnaderna slogs upp på nord-sydlig centralaxel. I kapitlet får vi sedan följa hur huvudstadens utseende förändrades under dynastierna Yuan (1271-1368), Ming (1368-1644) och Qing (1644-1912).

Särskilt stora blev förändringarna under Qingdynastins sista tid vid makten. Utlänningar kom då att bränna upp sommarpalatsen och plundra den Förbjudna staden, och de facto ockupera Peking efter det våldsamma Boxarupproret år 1900:

Denna gång förstörde man det nya Sommarpalatset, tillsammans med de ruiner som återstod av det gamla. Det storslagna Himmelspalatset blev militärhögkvarter, som ockupanterna samtidigt passade på att plundra grundligt. Det nedbrända utlänningskvarteret byggdes upp och rustades upp ordentligt, bland annat med tolv nya, större ambassader i västerländsk byggstil. Peking fick sin första hiss, sin första belagda väg, och för första gången någonsin lystes vägarna upp av elektriska gatlampor. En tysk arkitekt återuppbyggde Qianmen, och en järnväg drogs nu in genom den uråldriga port som i flera sekel stängts vid varje skymning under ceremoniella former.

För att underlätta tågtrafiken gjorde västerländska ingenjörer ett tiotal hål i stadsmuren, som tills nu varit helt intakt. Bilar, ambassader, museer och öppna platser tillintetgjorde det gamla Pekings symmetri. Bestörtningen spred sig bland vidskepliga invånare och hovtjänstemän. Förvirringen kan exemplifieras av att det sattes ögonbindlar på de två lejon av sten som vaktade Qianmen, för att de inte skulle se då stadens tidigare så utmärkta feng shui förstördes.

Två årtusenden av kejserligt styre i Kina upphörde sedan plötsligt 1912. Nedan följer ännu ett utdrag ur kapitlet, om Peking under 1920-talet, en tid då Kina just efter kejsardömets fall drogs in i en tid av inbördes våldsamma konflikter och politiska slitningar:

Ett drygt årtionde senare, då Empire State Building sträckte sig 400 meter upp i New Yorks skog av skyskrapor, invigde Peking sin första spårvagnslinje. Det fick 60 000 rickshawdragare att ge sig ut på gatorna och protestera. Kameler, eller vagnar dragna av människor och djur, var nämligen vad som fortfarande tog invånare och varor från dörr till dörr i Kinas huvudstad.

Visserligen fanns nu nymodigheter som bilar, telegrafer och järnvägar. Men de var begränsade till antalet och kom främst stadens utlänningar eller priviligierade elit till gagn. Pekings modernisering hamnade snart efter även nationellt, eftersom Kinas nya nationalistregering Kuomintang 1927 återigen flyttade huvudstaden söderut till Nanjing.

Och samtidigt som moderniseringen uteblev så revs det gamla. Kuomintang fruktade nämligen att stadens utseende och sammansättning kunde uppmuntra de som ville återinföra kejsardömet. Därför förstördes Pekings kejserliga touch med målmedvetenhet. Bröllop och begravningar, som alltid varit särskilt flådiga i huvudstaden, fick nu inte hållas med samma pompa och ståt som tidigare. Kejserligt mode förbjöds. Gator döptes om. Träd planterades vid vad som i dag är Himmelska fridens torg, och på andra öppna ytor där demonstrationer kunde förekomma. Hela staden fick faktiskt ett nytt namn; Beiping, som översatt betyder “norra freden”.

Detta kapitel sträcker sig fram till 1949, som ju var året då kommunisterna utropade Folkrepubliken Kina och åter gjorde Peking till huvudstad. Ännu större förändringar var ju nu att vänta, vilket tas upp senare i boken.

“Arkitektur I: ritualernas huvudstad” följs nämligen även av kapitlen “Arkitektur II: de allt färre kulturskatterna” samt “Arkitektur III: hur stor kan en stad bli?”, som handlar om Pekings utveckling i modern tid, samt myndigheternas otroliga framtidsplaner för att få staden att växa ytterligare.

“Peking – förändringarnas stad” (september 2013) rekommenderas till alla som har intresse eller nyfikenhet av Kina, främst vad gäller hur dess befolkning har påverkats och formats av landets otroligt snabba förändringar. Här kan ni läsa mer om boken, samt recensioner från flera svenska medier.

Boken är givetvis en perfekt julklapp, och kan köpas via exempelvis Adlibris (199 kronor) eller Bokia (197 kronor), samt direkt via Laurella & Wallin förlags webbutik.