Jag har tidigare här på InBeijing skrivit om hur det gamla Peking förstördes med början i Mao Zedongs beslut i början av 1950-talet om att kejsarstaden ”tjänade imperialismens och feodalismens tidevarv”.
Inom två årtionden förstördes stadens symmetri, otaliga tempel och helgedomar jämnades med marken tillsammans med den 500 år gamla stadsmuren; en gång världens största, som under kulturrevolutionen kom att plockas ner för hand av rödgardister och arbetslag.
Den kulturella förstörelse som Peking har genomgått under snart 75 år av kommuniststyre är enorm. Och skadorna är ingalunda begränsade till Peking.
Runtom i Kina finns en rad gamla kejserliga huvudstäder – så många som nio stycken om man räknar generöst – som alla fick se sina murar falla och sina helgedomar rannsakas efter 1949. Samma år ska det ha funnits så många som 100 städer i Kina som omgavs av stadsmurar, men efter kulturrevolutionen fanns det bara en kvar.
Nu i veckan uppmärksammar dock The Economist en intressant och historisk ironisk trend. Nämligen att många av Kinas gamla huvudstäder nu satsar stora pengar på att bygga upp sina stadsmurar eller gamla stadsdelar igen.
Som jag bland annat nämner i min nya bok, så har Peking kutlurminnesmärkt många hutongområden, och dessutom byggt upp en del av sin gamla stadsmur, till en park som på engelska kallas Ming City Wall Relics Park. Nästan en halv miljon originalstenar letades fram för att bygga upp denna 1,5 kilometer långa del av muren, på precis samma ställe där den stod innan rivningen för bara några årtionden sedan.
En återuppbyggd stadsmur, här i staden Datong
Men Peking har inte varit lika ambitiösa som myndigheterna i Xi’an, där man redan återuppbyggt en 12 meter hög och över 13 kilometer lång stadsmur. Nyligen offentliggjordes planer på att staden ska satsa ytterligare över 10 miljarder kronor på att restaurera muren ännu mer, tillsammans med att bygga en rad nya museum om tiden då Xi’an var huvudstad.
Xi’ans planer är i sin tur inte tillnärmelsevis lika stora som de i Kaifeng, som 960-1127 var huvudstad för norra Songdynastin. Myndigheterna här planerar lägga otroliga 100 miljarder kronor på att återskapa delar av kejsarstaden, vilket bland annat innebär nybyggnationen av 14 kilometer stadsmur.
100 miljarder yuan – ungefär lika mycket i kronor – är fem gånger mer än Kaifengs årliga skatteintäkter.
Anledningen till dessa stora projekt är givetvis dels att hålla tillväxten igång, men även en målsättning från lokala politiker att öka intäkterna från turism.
En stad som nästan är helt färdig med återuppbyggnaden av sin kejsar-image är Datong, en historisk huvudstad mitt i norra Kinas smutsiga kolbälte. Sedan 2008 har myndigheterna här rivit 50 000 människors hem för att göra rent på en fyra kvadratkilometer stor yta som nu omsluts av en 14 kilometer lång, nygammal stadsmur.
Det uttalade målet från Datong är att genom detta projekt årligen locka tre miljoner besökare och motsvarande 300 miljoner kronor i intäkter. Men det fanns nästan inga besökare alls på plats då The Economist nyligen besökte staden.
Detta hindrar dock inte andra gamla kejserliga huvudstäder som Linfen och Zhengzhou att starta och fullfölja liknande projekt.
Hur ska man sammanfatta denna röra, detta slöseri med offentliga medel för att bygga värdelösa stenmurar?
På ett vis är jag personligen glad över att man i ökande grad återigen respekterar det förflutna i Kina, istället för att förkasta och slå sönder det.
Men samtidigt kan jag inte låta bli att känna sorg över att dessa murar och kulturskatter slogs sönder till att börja med, för bara en knapp mansålder sedan.
Hade man hindrat vansinnet då, så hade man inte behövt lägga ut hundratals miljarder på stela kopior i dag.
