Så här kunde Peking ha sett ut i dag: Planer för kulturell bevaring 1950

I dag publicerar Untapped Cities en intressant artikel med titeln: ”The Beijing That Never Was: A Two-Center Beijing Under the 1950 Liang-Chen Proposal”.

Där reflekteras över hur Peking kunde ha sett ut, om Mao Zedong och den kinesiska ledningen hade låtit Kinas främsta arkitekter bestämma över huvudstadens utformning efter kommunisternas maktövertagande 1949.

Då kommunisterna tog över makten 1949, var Peking nämligen en av världens bäst bevarade medeltida städer. Otaliga palats, tempel och gamla hutongbostäder omringades av världens längsta och högsta stadsmur.

Gatorna innanför denna stadsmur var noggrant uppdragna enligt feng shui, varav många i stort sett såg likadana ut som då Marco Polo sade att staden var symmetrisk ”som ett schackbräde” redan i slutet av 1200-talet.

En svensk karta över hur Peking såg ut 1949. Förbjudna staden i mitten, den inre stadsmuren där endast manchurier vistades, och den yttre stadsmuren där även etniska kineser fick lov att bo.

Det fanns arkitekter som ansåg det viktigt att bevara detta ovärderliga kulturarv. Pekings stora, platta yta skulle göra det möjligt att bygga nya administrativa byggnader, bostäder och industrier utanför den gamla stadsmuren.

Främst Liang Sicheng – född i Japan, utbildad vid Yale, som bland annat varit med och designat FN:s högkvarter i New York – höll det gamla Peking som ett byggmästerverk utan like. Han ville göra hela den gamla staden till ett öppet museum, och använda stadsmuren som en park där man kunde promenera och se ner på den gamla stadens storslagenhet.

Liang menade att utformningen av huvudstaden bör skötas av yrkesmän, snarare än av politiska kadrer och visionära lekmän. Tillsammans med Chen Zhanxiang, en arkitekt utbildad i Storbritannien, utarbetade Liang en plan för hur kejsarstaden skulle bevaras.

De båda kom dock att stöta på motstånd i en tidsanda där deras gedigna bakgrunder knappast var till fördel. Liang Sicheng bar kavaj och hade bakåtslickat hår. Det rimmade illa med ledarna i Mao-kostym, vilka ansåg att allt som hade med väst eller kejsaren att göra stred mot den kommunistiska revolutionens principer.

En rad sovjetiska rådgivare stödde också Mao Zedong i ambitionen att förvandla Peking ”från en konsumerande till en producerande stad”. Tidigare var stadens ekonomi helt uppbyggt kring hovet, men nu ville den nya ledningen att Peking skulle bli ledande i produktionen av allt från kylskåp till petrokemi.

Man ansåg vidare att Peking behövde en samlingsplats i stil med Röda torget, och att det skulle gå snabbare att flytta in den administrativa verksamheten i redan existerande tempel och kontorsbyggnader i stadens mitt.

Förslag från Liang och Chen om hur den nya huvudstaden bör se ut, med bevaring av gamla byggnader innanför stadsmuren, ett nytt administrativt center till väst, industrier i sydöst och bostadskvarter norrut.

Liang och Chen kom därför att förlora slaget om det gamla Peking. I början av 1950-talet förklarade Mao Zedong att den gamla staden ”tjänar feodalismen och imperialismens tidevarv”. Istället för att bli en promenadpark, revs stadsmuren och ersattes med en motorväg som än i dag är Pekings andra ringväg – en av världens mest hårt trafikerade vägar. Under den byggdes en tunnelbana.

Tempel och bostäder revs ner till förmån för en rad monumentbyggnader samt tunga industrier, som tvärtemot Liang och Chens förslag byggdes mitt i staden, med skorstenar som sköt upp högre än de sekelgamla vakttornen. De gamla hutongbostädernas innergårdar revs ner till förmån för fyrkantiga betongboxar.

Pekings stadsmur, men anor från 1400-talet, ville Liang Sicheng göra till en park med promenadmöjligheter från vilken man skulle kunna se ut över den gamla staden. Det blev en motorväg.

Mycket riktigt påpekar Untapped Cities att det inte finns någon garanti för att Liang och Chens stadsplan skulle ha blivit en succé. Men vad som däremot är säkert, är att Mao Zedong och den politiska ledningens planering blev ett fiasko.

Peking brottas i dag med luftföroreningar, trafikstockningar och ett överbefolkat citycenter vilket till stor del hade kunnat undvikas medhjälp av bättre planering. Dessutom är det historiska arvet nästan helt försvunnet.

”Det första jag gjorde då jag kom tillbaka till Peking, var att leta efter Peking”, sade bland annat en belgisk journalist som återvände till staden 1962 efter 15 års frånvaro. Han menade att den en gång så charmiga och mystiska kejsarstaden nu var ersatt av en fattig slum till by.

Många av de historiska byggnader som fortfarande existerade skulle komma att rivas då förstörelsen av den gamla staden ytterligare intensifierades under Kulturrevolutionen 1966-76.

Vad gäller Liang Sicheng – som sade nej till flera professurer i USA för att vara med och bygga det nya Kina – så var ett av hans mer minnesvärda citat: ”Att riva Pekings stadsportar är som att skära bort mitt kött, att riva muren är som att slita av mitt skinn”.

Den sista stadsporten föll 1969, under ett av Kulturrevolutionens mer våldsamma år. Porten hade byggts 1359, av de mongoliska khanernas dynasti. Liang bröt sig ut från sin husarrest för att se på hur den höggs ner av en samling rödgardister med hammare och mejslar.

Liang dog sedan 1972, fängslad i ett rum vid ett av Pekings universitet, där han utstått förnedring, våld och undernäring ända sedan Kulturrevolutionens början.

Liang och Chens plan om att lägga Pekings nya administrativa center till väster om stadsmuren