Jojje OlssonNew York Times kom i helgen med sin andra artikel i en serie om den nya fasen i Kinas urbanisering, där myndigheterna planerar att flytta in omkring 250 miljoner kineser från landsbygd till stad under de kommande tolv åren.
Hundratals miljoner kineser har redan flyttat in till städerna sedan de ekonomiska reformerna startade på 1980-talet. I dag bor redan över hälften av Kinas befolkning i städerna – 1982 var andelen cirka 20 procent.
Genom att nu ytterligare snabba på denna process, räknar Kinas myndigheter med att säkra landets ekonomiska tillväxt för många år framöver, eftersom stadsborna handlar och konsumerar mer än jordbrukare. Urbaniseringen dirigeras alltså från högsta politiska nivå i Kina:
The push has the support of the highest reaches of the government, with the new prime minister, Li Keqiang, a strong proponent of accelerated urbanization. The campaign to depopulate the countryside is seen as the best way to maintain China’s spectacular run of fast economic growth, with new city dwellers driving demand for decades to come.
I denna andra artikel besöker New York Times ett område i närheten av storstaden Xian, i provinsen Shaanxi i norra Kina, där 2,4 miljoner bönder håller på att flyttas in till städer som är helt nybyggda från grunden endast för detta syfte; att göra bönderna till stadsbor.
Detta innebär givetvis såväl för- som nackdelar. En klar nackdel är kostnaderna; att flytta de 2,4 miljoner människorna i närheten av Xian beräknas kosta över 200 miljarder dollar.
Om man sedan lägger ihop kostnaderna för de 21 miljoner kineser som ska ha ny bostad i städerna varje år under det närmaste årtiondet – enligt ett utkast från Kinas regering – blir summorna astronomiska.
Bygges: bostäder till 250 miljoner nya stadsbor
De nya lägenheterna blir också en enorm utgift för bönderna. I det område som New York Times besökte var bostäderna visserligen relativt billiga; cirka 140 000 kronor per lägenhet, samt ytterligare subventioner som täcker en fjärdedel av kostnaden.
Ytterligare en fjärdedel kan betalas med hjälp av förmånliga lån från Kinas statliga banker. Men bönderna måste fortfarande betala ungefär hälften på egen hand, och sedan betala tillbaka lånet till banken inom tre år, för att slippa ränta.
Utöver det ska nya möbler och vitvaror inhandlas, vilket är det som myndigheterna hoppas ska sätta fart på konsumtionen. Hur, och i vilken skala kan ni se närmare i en video från New York Times Jonah Kessel här nedan:
https://vimeo.com/69069641
Men bristen på jobb i de nya städerna kan innebära att detta inte blir verklighet. Många nya stadsbor i området som New York Times besökte har inget jobb och nu ens inga pengar att skicka sina barn till skolan, efter att de köpt vitvaror och möbler på kredit:
His wife, Lü Minqin, said she most regretted buying a 46-inch, $700 flat-screen television, which uses too much electricity, and a $200 washing machine. At the time, they seemed like part of being a modern city person, she said, but now they sit unused.
Lu Minqin försökte enligt artikeln flytta tillbaka till sin gamla by, eftersom hon var så missnöjd med livet i den nybyggda staden. Men det gick inte, eftersom myndigheterna nu använde hennes gamla hemtrakter till annat.
En annan intervjuad nybliven stadsbo säger:
“Back when we lived in the mountains we had monthly electric bills of 10 yuan,” or renminbi (about $1.60), said Lin Jiaqing, a farmer who moved to Qiyan two years ago. “But one month we had to pay 670 yuan” — about $110 — “so from now on we don’t heat or even use the washing machine.”
Många av de nya stadsborna anser det vara så dyrt med elektricitet att de fortfarande eldar ute på gården för att hålla sig varma om vintern.
Intervjuade politiker och tjänstemän medger att det inte finns någon strikt plan för att förse alla dessa nyblivna stadsbor med arbete, utan att ”man lyssnar på folket” och gör justeringar i planeringen hela tiden.
Fördelarna med urbaniseringen gäller livskvalité, men även säkerhet. Vad gäller just dessa områden i Shaanxi, så har tjänstemännen en poäng då de uppger risk för jordskred och andra naturkatastrofer som en fara för invånarna att bo kvar på den bergiga landsbygden.
Dessutom, påstår de, så är bönderna en ekonomisk börda för den redan fattiga provinsen.
Det är givetvis tänkt att dessa nya stadsbor ska bli självförsörjande, och genom skattepengar kunna bidra till de nya skolor, sjukhus och ålderdomshem som behövs för att etablera Kinas första välfärdssystem någonsin.
Vi kan bara vänta och se hur det går med Kinas enorma urbaniseringsplaner. Men en sak är säker; det kommer få stor betydelse för hela världen.
Den tidigare artikeln i samma serie från New York Times publicerades i mitten av juni, och heter ”China’s Great Uprooting: Moving 250 Million Into Cities”.
