Otaliga intressanta dokument rörande Asien finns att läsa på Wikileaks.
Det finns ett par tusen ”läckta” och översatta dokument från myndigheter i både Japan och Kina, med varierande längd och ämnesområden.
Ett jag fann särkilt intressant är ”Foreign Workers Change the Face of Central Japan”, släppt 2008 av amerikanska konsulatet i Nagoya.
Där beskrivs hur Japans industri är beroende av arbetskraftsinvandring, och hur detta förändrar ”stereotypen om ett homogent Japan”.
En stor del av denna invandring kommer från Latin- och Sydamerika.
Bara i de 5 av Japans 47 prefekturer som kallas ”Central Japan Economic Federation” (Aichi, Gifu, Mie, Nagano, och Shizuoka) finns i dag över 180 000 brasilianare och över 20 000 peruaner, jämfört med drygt 80 000 kineser i samma område.
”Utländska arbetare ses nu allmänt av lokala myndigheter och privata arbetsgivare som en vital ingrediens för centrala Japans ekonomiska framgång och fortsatta välfärd”, menar rapporten.
Nya lagar och rättigheter har de senaste åren skapats för att välkomna dessa arbetare, och amerikanska konsulatet tror att utvecklingen kommer fortsätta i den riktningen.
Bara i prefekturen Aichi – med drygt sju miljoner invånare – bor i dag över 220 000 utlänningar.
Detta är givetvis banbrytande då Japan länge undvikt omfattande invandring, och politiker har fällt flera snudd på oförskämda uttalanden vilka i Sverige genast skulle ha sorterats i facket för ren rasism.
Om denna utveckling står det i rapporten:
In the past, foreigners were often described as doing the ”Three D” (dirty, dangerous, or difficult) jobs Japanese workers shunned. The current situation is much different. Foreign workers are employed side-by-side with Japanese employees in ordinary manufacturing jobs throughout the Nagoya area, simply because not enough domestic workers exist to fill them in Central Japan and because of Japan’s low labor mobility.
Bristen på arbetskraft beror givetvis på Japans låga födelsetal och åldrande befolkning, vilket jag tidigare skrivit om här på bulletinen.
Om dagens demografiska faktorer består, och Japan fortsätter motsätta sig invandring, riskerar befolkningen halveras från dagens knappt 130 miljoner inom bara 70 år.
Rapporten från konsulatet i Nagoya ger också exempel på hur invandringen således redan märks väl på många platser i centrala Japan:
Due to Japan’s low birth rate, in extreme cases, children of immigrant workers reportedly make up as many as half the students at elementary schools in a few smaller Central Japan towns.
Det verkar som att de lokala myndigheterna i dessa områden har en relativt positiv inställning till denna invandring.
I den redan nämnda provinsen Aichi spenderar de lokala myndigheterna över 20 miljoner kronor på att lära invandrarbarn i åldern 6-14 det japanska språket.
Enligt USA:s konsulat finns nu sammanlagt 320 000 brasilianare i Japan, och det pratas också om affärsledare som vill använda kryphål i Japans konservativa invandringslagar för att locka arbetare från andra sydostasiatiska länder till Japan.
Centralregeringen i Tokyo – där lagarna stiftas – har dock varken märkt av eller fattat tycke för denna utveckling, eftersom det i Tokyo främst finns administrativa jobb och väldigt få fabriksarbetare.
Rapporten avslutas dock genom att fastlå hur ”detta fenomen icke desto mindre redan har börjat ändra Japans utseende och form”.