Jojje OlssonI veckan fick vi ytterligare bevis på hur mycket handelskriget mellan Kina och USA betyder för världens finansmarknader, för att inte tala om betydelsen för relationen mellan världens två främsta stormakter.
Ändå tycks det råda stor osäkerhet kring vad som egentligen skedde under samtalen i Schweiz, som tidigare denna vecka ledde till en dramatisk sänkning av de bilaterala tullarna länderna emellan. Ännu större osäkerhet verkar råda kring vem det var som backade och vem som nu har övertaget i handelskonflikten.
Till att börja med kan vi konstatera att båda sidor kompromissade för att kunna inleda förhandlingarna. Kina har sedan början av april återkommande sagt att man inte kommer påbörja några samtal med USA innan landet tar bort tullarna.
Inför samtalen denna vecka förklarade statliga kinesiska medier istället hur Kina nu beslutade sig att inleda samtal med USA med hänsyn till ”omvärldens förväntningar” och vädjan från amerikanska företag.
Donald Trump har å sin sida upprepat att han vill prata med Xi Jinping direkt, och återkommande hintat om att telefonsamtal mellan de båda ledarna är nära förstående.
Detta hänger sannolikt samman med de långsamma förhandlingarna i handelskriget länderna emellan under Trumps förra mandatperiod, som endast ledde till ett urvattnat avtal vars innehåll Kina utan konsekvenser senare kunde ignorera. Tanken från Trumps sida var denna gång att involvera Xi Jinping direkt i förhandlingarna.
Men Xi har som i princip ensam ledare i något av de länder som utsattes för USA:s tullar i början av april vägrat att prata med Trump. Ändå inleddes samtal i Schweiz förra helgen mellan finansminister Scott Bessent och vice premiärminister He Lifeng, vilka upprättade ett ramverk för konsultation och fortsatta samtal, just som skedde efter Trumps tullhöjningar mot Kina under förra mandatperioden.
Bill Bishop, som författar det ledande nyhetsbrevet Sinocism, beskrev samtalen som att ”båda sidor blinkade, men USA blinkade hårdare”. Etableringen av detta ramverk för fortsatta samtal på lägre nivå är precis vad Kina önskar för att kunna förhala samtalen och undvika plötsliga, höga tullar.
Som bekant så meddelades i måndags, efter två dagars samtal, att de båda sidorna tillfälligt sänker tullarna till samma nivåer som de låg på innan ”befrielsedagen” 2 april. Det vill säga 30 procent importskatt på kinesiska varor som exporteras till Kina, och 10 procent på varor som går i andra riktningen.
De nya nivåerna ska gälla i 90 dagar, medan förhandlingar om ett mer ingående avtal hålls. Dock noterar flera analytiker att den egentliga importskatten nu ligger närmare 50 respektive 25 procent, med tanke på de tullar som redan fanns på plats sedan Trumps förra mandatperiod, vilka vidare höjdes något under Joe Bidens presidentskap:
Where are US tariffs on China now? We came out of 2018 with a tariff of 18%. Two rounds of 10% fentanyl in Feb. '25 and Mar. '25 took that to 38%. We went to 150% in Apr. '25 and – as of today – are back down to 48% (i.e. 18% from 2018 + 2 fentanyl rounds + 10% universal tariff). pic.twitter.com/UJf5rYATWU
— Robin Brooks (@robin_j_brooks) May 12, 2025
Alldeles oavsett den exakta procentsatsen så är detta nog för att delar av handeln mellan de båda länderna ska återupptas igen.
Detta gynnar Kina mer, eftersom landet exporterar närmare fem gånger så mycket till USA som vice versa. Som jag tidigare har förklarat, så är exportsektorn livsviktig för Kinas tillväxt i en tid då fastighetssektorn präglas av oro och den inhemska konsumtionen fortsätter vara trög.
Samtidigt åtog sig Kina att skrota ”icke-tullrelaterade kontraåtgärder” som implementerats efter den inledande amerikanska tullhöjningen 2 april. I klartext innebär detta att man tillfälligt stoppar exportrestriktionerna på sällsynta jordartsmetaller till USA.
Som jag skrev här på Kinamedia för drygt två veckor sedan så är amerikanska företag helt beroende av dessa för sin högteknologiska tillverkning, så detta gynnar klart USA.
Men vid sidan av tullar och sällsynta jordartsmetaller så har Kina tjänat på denna utveckling genom sin fasta hållning, vilket Zongyuan Zoe Liu förklarar väl i en text för Council of Foreign Relations med rubriken ”Trump’s China Truce on Tariffs Comes at Cost to U.S. Credibility”:
The ninety-day tariff reprieve on Chinese goods completes the Trump administration’s walk back of its reciprocal tariff policy—the signature part of the April 2 (“Liberation Day”) announcement— but it’s too late to undo the long-term harm already caused. The dollar has weakened significantly against major currencies like the euro and the yen, which will result in less purchasing power of U.S. households and higher everyday costs.
Foreign investors in U.S. financial markets have also been burned by the precipitous decline of the dollar. At the end of last year, investors held an all-time high of $16 trillion in U.S. equities, or 18 percent of the whole stock market. Now, they will not be as eager to park their capital in the United States. This could bring higher volatility in U.S. bond and stock markets. Pervasive uncertainty is the true price of the trade concession that the Trump administration plans to extract from the rest of the world.
USA:s verkliga förlust – och tillika Kinas vinst – ligger alltså i förlorat förtroende och anseende. Vid sidan av att detta försvagar dollarn och avskräcker utländska investerare, så drabbar det även USA diplomatiskt på grund av att man sammantaget införde plötsliga tullar mot närmare 90 länder i början av april.
Nu har dessa förvisso pausats tillfälligt, medan USA förhandlar separata handelsavtal mot länderna i fråga. Men som bland andra Nicholas Burns, USA:s förra ambassadör i Kina, sade i en mycket intressant poddintervju med Bloomberg i helgen, så har detta agerande varit oerhört skadligt för ambition att bemöta Kinas ekonomiska politik tillsammans med andra länder:
Vilka länder vågar nu lyssna på USA:s uppmaningar att minska det ekonomiska samarbetet med Kina, och USA och Kina helt oväntat kan presentera en bilateral överenskommelse för de bådas bästa? Vad händer då med de mindre länderna som tagit strid med Kina enligt amerikanska uppmaningar?
USA:s ryckiga beteende signalerar att landets hot inte behöver tas på allvar, samt att Trumps regering är mycket mer känsliga för konsumentoro och finansmarknadernas utveckling än man vill göra sken av. Under tiden har Kina kunnat nära intrycket som en förutsägbar partner, vilket av allt att döma har stärkt landets ställning framför allt i den globala södern.
Överenskommelsen om att tillfälligt pausa åtgärderna i handelskonflikten må vara en kortsiktig vinst för båda sidor. Men som Zongyuan Zoe Liu mycket riktigt påpekar, så innebär det samtidigt en långsiktig förlust för USA i fråga om rykte och pålitlighet.
Hon noterar vidare hur Kina har förberett sig i flera år för riskerna förknippade med ett utökat handelskrig under en ny Trump-administration. Detta bland annat genom att flytta produktion eller anordna vidareexport från tredje länder till USA:s lukrativa konsumentmarknad, samt öka exporten till andra regioner.
I sin text visar Zongyuan Zoe Liu hur en stor del av den minskade exporten till USA har ersätts med export till Sydostasien. Själv har jag med hjälpa av AI sammanställt följande grafer som ger en idé om i vilken utsträckning Kina har lyckats ersätta tappet i exporten till USA:
Självklart har delar av Kinas ekonomi – framför allt mindre exportföretag – känt av de amerikanska tullarna. Men samtidigt verkar Kina ha diversifierat sina exportmarknader i tillräcklig utsträckning för att detta inte ska få lika stora konsekvenser som interna ekonomiska och politiska påtryckningar får i USA.
Det går samtidigt att fundera på om USA inte har tagit sig vatten över huvudet på mer än ett vis genom att införa tullar mot så många länder på samma gång. Som Zongyuan Zoe Liu framhåller, så tar det i regel omkring 18 månader att förhandla fram ett substantiellt handelsavtal. USA ska nu göra detta på 90 dagar med Kina, EU och ett 50-tal enskilda länder.
Detta ökar i sin tur möjligheten för Kina att förhala förhandlingarna medan tullarna uteblir. Från kinesiskt håll kan man se en tydlig föregångare i hanteringen av Tiktok, vars deadline har skjutits upp gång på gång av Trump på grund av en rad argument från olika aktörer med vitt skilda intressen.
När tullkriget mellan två världens största ekonomier återstartade efter att Donald Trump blev president i januari, påpekade jag hur USA har överhanden i och med sin stora konsumentmarknad och Kinas exportberoende, som är större denna gång än sist Trump hade makten.
Nu har man dessvärre spelat sin kort klumpigt. Som Zongyuan Zoe Liu poängterar så blir det svårt för USA att gå segrande hur handelskonflikten eller ens behålla sin ledande roll i världsekonomin, utan en tydlig och konsekvent strategi.
