Jojje OlssonFör snart två veckor sedan skrev jag här på Kinamedia om hur osannolikt det är att Kina eller USA kommer backa i den pågående handelskonflikten. Ingenting under den senaste veckan tyder heller på detta; istället har vi sett ett ställningskrig mellan världens två största ekonomier.
De båda aktörerna försöker nu på olika vis få över andra länder på sin sida. Bland andra New York Times skildrar hur Kina har bland annat kontaktat EU, Australien, Japan, Sydkorea och flera länder i Sydostasien med budskapet att en enad front behövs mot Donald Trumps tullar.
Förra veckan rapporterade Wall Street Journal om hur USA i sin tur planerar att använda dessa tullar som en slags hävstång i förhandlingar med andra länder, för att få dem att minska sitt ekonomiska samarbete med Kina:
The Trump administration plans to use ongoing tariff negotiations to pressure U.S. trading partners to limit their dealings with China, according to people with knowledge of the conversations.
The idea is to extract commitments from U.S. trading partners to isolate China’s economy in exchange for reductions in trade and tariff barriers imposed by the White House. U.S. officials plan to use negotiations with more than 70 nations to ask them to disallow China to ship goods through their countries, prevent Chinese firms from locating in their territories to avoid U.S. tariffs, and not absorb China’s cheap industrial goods into their economies.
Finansminister Scott Bessent sägs vara en av de drivande krafterna i Trumps regering för denna strategi, som alltså går ut på att isolera Kina ekonomiskt i utbyte mot att USA:s handelspartners får tillgång till den amerikanska ekonomin utan chockartade tullar.
Han varnade nyligen europeiska ledare närma sig Kina vore som att ”skära av sin egen hals”:
Samma signaler kommer från flera håll. Donald Trump sade själv i spanskspråkiga Fox Noticas att latinamerikanska länder ska tvingas välja mellan investeringar från USA eller Kina.
Brendan Carr, ordförande för myndigheter Federal Communications Commission, sade nyligen till Financial Times att det är dags för Europa att välja mellan USA och Kina när det kommer till satellitnätverk. Han menade att Europa utan ett eget sådant nätverk är klämt mellan världens två största ekonomier, och att en växande klyfta märks mellan länder som är knutna eller inte till Kina gällande satelliter och AI.
Under gårdagen hintade Kina om att man planerar ett liknande tillvägagångssätt. I artikeln ”China warns countries against striking trade deals with US at its expense” återger Reuters varningar från Kinas handelsministerium om att man inte kommer acceptera att andra länder ingår avtal med USA ”på bekostnad av Kina”.
Om detta sker, tillade handelsministeriets talesperson, kommer Kina ”resolut att vidta likartade motåtgärder”. Som Bill Bishop noterar i dagens upplaga av Sinocism, så har liknande formuleringar de senaste dagarna även förekommit i statliga kinesiska medier.
Vidare är det i sig helt naturligt att Kina agerar mot andra länder som går emot deras ekonomiska intressen, oavsett som detta sker på grund av amerikanska hot eller inte. Det har man gjort vid upprepade tillfällen tidigare, och man är tveklöst redo att acceptera kortsiktiga ekonomiska kostnader för att behålla sitt inflytande över de globala leveranskedjorna.
Med de ovanstående uttalandena från båda sidor som bakgrund, så står det utom rimligt tvivel att en hel rad svåra val kommer bli nödvändiga för andra länder framöver. En försmak på detta har redan getts i Sydostasien, där Xi Jinpings rundresa förra veckan tvingade länder som Vietnam till en fin balansgång mellan beroendet av export till USA och investeringar från Kina.
Europa verkar ännu inte ha uppfattat den fulla vidden av vad som sker. Oren Cass förklarade nyligen situationen bra i artikeln ”Europe must choose between America and China” i Financial Times, där han noterar hur USA:s utrikesminister Marco Rubio redan i februari kallade de senaste årtiondenas unipolära värld som en anomali i kalla krigets kölvatten.
Enligt Marco Rubio kommer vi gradvis övergå till multipolär världsorder, som Oren Cass menar att USA:s regering ser på enligt följande:
In the new multi-polar world that would supplant the “liberal world order” of the post-cold war decades, the US would lead an economic and security alliance anchored by the major market democracies, while conceding to China a sphere of its own. Participation in the US-led bloc would require compliance with certain demands, chief among them balanced trade, with no country running a large surplus or deficit at the expense of the others; each member taking the lead in providing for its own security; and a joint commitment to exclude China from their markets.
Strategin sägs vara förankrad i att USA:s allierade, även under en ny överenskommelse som kräver mer av dem, föredrar USA framför Kina. Detta bedömer Oren Cass som ett ”safe bet” i de flesta fall, vilket har setts av tecken från bland annat Indien och Japan om viljan till förhandlingar med USA.
Dock uttrycks större tvivel kring Europa hållning, främst med hänvisning till den tyska ekonomin och de Kinavänliga biltillverkare som dominerar den. Det nämns vidare hur Europas strategiska värde och inflytande på senare tid halkat efter, vilket minskar aptiten för svåra val som begränsar kortsiktiga vinster från den kinesiska marknaden.
Mycket riktigt finns det gott om röster i Europa som i detta läge vill närma sig Kina. I förra veckans Kinamedia nyhetsbrev skrev jag om hur Spaniens premiärminister besökte Kina och uppmanade till en närmare relation mellan EU och Kina som svar på Trumps tullar.
”Ge Kina en ny chans” var rubriken i en ledarartikel med liknande budskap i Skandinaviens största affärstidning förra veckan.
Detta är riskabla tankegångar från aktörer som inte har förstått allvaret i situationen. Vad sker om Europa försöker syna vad man uppfattar som en amerikansk bluff, och USA lämnar vår sida? Att välja Kina skulle enligt Oren Cass ”försegla Europas öde och försäkra dess fortsatta tillbakagång”.
