Jojje OlssonTill helgen avslutade vår handelsminister Benjamin Dousa en fyra dagar lång resa till Kina, enligt regeringens hemsida för att främja handel och ekonomiskt utbyte med landet.
I svenska medier uppger Dousa själv att en av huvudanledningarna till resan är att berätta för Kina hur illa det är att landet stödjer Rysslands invasion av Ukraina.
Men få som följer internationell politik köper nog att detta är den främsta anledningen till Kinaresan. Dels har detta budskap framförts av både Sverige och EU i andra sammanhang, dels är det oklart vilken skillnad det gör att Sverige skickar sin handelsminister för att framföra detta på plats.
Med det sagt finns det förvisso ingen anledning att tvivla på att Benjamin Dousa nämnde saken i sina samtal med kinesiska företrädare. Det allra minsta kan begära av varje europeisk minister som besöker Kina, är väl ändå att missnöje uttrycks angående landets stöd för angriparen i ett blodigt krig på europeisk mark.
För den som kopplar samman de röda trådarna står det klart att huvudsyftet med Benjamin Dousas resa till Kina snarare är att bana vägen för att statsminister Ulf Kristersson inom en snar framtid ska besöka landet.
Detta efter att Finlands president förra veckan reste till Kina, och innan dess även Norges statsminister och Danmarks utrikesminister. De högprofilerade besöken har ”belönats” med att invånarna från dessa länder nu får besöka Kina i 15 dagar utan visum, en förmån som främst röner uppskattning hos näringslivet i respektive land.
Sammanlagt har invånarna i 25 länder förärats dessa visumfria besök i vad lokala medier kallar en ”diplomatisk framstöt” från Kinas håll. Sverige ligger här alltså efter, vilket med all säkerhet skapat en viss press från svenska företag på att även Kristersson ska åka till Peking för att säkra ett liknande avtal.
Att åka till Kina och träffa landets ledare behöver i sig inte vara någonting negativt. Tvärtom så är det ofta brist på kommunikation som ligger bakom konflikter och missförstånd såväl inrikespolitiskt som mellan olika länder världen över. Och visst vore det positivt om svenskar inte behöver visum för att besöka Kina.
Samtidigt har det stor betydelse under vilka förutsättningar sådana besök äger rum, samt vad som sägs och görs under dem.
Dialogen med kinesiska myndigheter är särskilt komplicerad i en tid av de största geopolitiska utmaningarna sedan andra världskriget, då Kina i ökad utsträckning samarbetar med Ryssland, Iran och Nordkorea mot en uttalad målsättning att förändra den rådande världsordningen.
Det sker också i en tid då möjligheterna för Kinas ambition att slå en kil i relationen mellan Europa och USA just förbättrats avsevärt på grund av Donald Trumps valvinst, och den negativa bild som råder av USA:s nästa president i flera europeiska huvudstäder.
Särskilt delikat är denna situation för just Ulf Kristersson, som i opposition ofta och gärna kritiserade den förra socialdemokratiska regeringen för att vara naiv och mjuk mot Kina. Kritiken gällde allt från de till synes halvhjärtade försöken att befria den fängslade förläggaren Gui Minhai, till inställningen kring Kinas investeringar och ekonomiska inflytande i Sverige och Europa.
2020 sade Ulf Kristersson bland annat att Sverige måste agera ”kompromisslöst” mot Kina i fallet Gui Minhai, samt att ”brutalt maktspråk är det enda som Kina förstår”.
I flera debattartiklar pratade Kristersson vidare vikten av att USA och Europa agerar tillsammans mot Kinas ökade ekonomiska inflytande och teknologiska dominans. Han menade att den tuffare amerikanska linjen mot Kina inte bör ses som ett utslag för tullar och protektionism, samt att USA:s tuffare ton mot Kina är mer rimlig än EU:s tonläge.
Innan Ulf Kristersson blev statsminister framhöll Kinamedia vid flera tillfällen hur han hade mer kunskap om och intresse av Kina än andra svenska toppolitiker. Tillsammans med uttalandena ovan bidrog detta till en utbredd uppfattning om att han vid makten skulle bedriva en mer principfast och realistisk Kinapolitik än den socialdemokratiska regeringen; en bild som stärktes av att han som första statsminister nämnde Taiwan i sin regeringsförklaring.
Två år senare är det mycket lite som tyder på att så är fallet. Som jag skrev i Kvartal tidigare i år så fortsätter hans regering att ignorera Taiwan på samma vis som tidigare, och gratulerade inte ens landets nya president till valsegern i januari.
Förra månaden skrev jag vidare för Affärsvärlden om hur Sveriges regering motverkade enigheten inom EU genom att lägga ned sin röst när EU-kommissionen beslutade om ökad importskatt på elbilar från Kina.
Omröstningen var ett viktigt steg i ledet för kommissionens ordförande Ursula von der Leyens omtalade planer att minska Europas skadliga beroende av Kina för grön omställning och högteknologi.
Men snarare än att vara tuff mot Kina, så uppgav handelsminister Benjamin Dousa i samband med omröstningen att Sverige varit tuffa mot EU-kommissionen i sin krav på en särlösning för det kinesiska företaget Volvo Cars för att inte rösta nej till tullarna, vilket länder som Tyskland och Ungern gjorde.
Om Ulf Kristersson reser till Kina för att säkra fördelaktiga villkor för det ekonomiska samarbetet får han räkna med att besöket används i propagandasyfte liksom var fallet med Finlands president Alexander Stubb:
In an interview with China Media Group, Finnish President Alexander Stubb has expressed his appreciation for China's decision to implement a unilateral visa-free policy for Finland. And he shared the excitement from the Finnish business community. #ChinaFinlandTies #VisaFree pic.twitter.com/XEqWlXKi2B
— China Takeaway (@China24Official) November 4, 2024
Finnish President #AlexanderStubb emphasized the unique bond between #China and #Finland, built on mutual trust across trade, business, and innovation during his recent state visit to China. pic.twitter.com/bp5QNIv4lJ
— CGTN Europe Breaking News (@CGTNEuropebreak) November 3, 2024
Detta är oundvikligt i resor till diktaturer som Kina, särskilt i tider av ökad geopolitisk rivalitet då landet vill visa för omvärlden att man är trots samarbetet med Ryssland omfamnas som samarbetspartner även av världens mest liberala demokratier.
Men resan ger samtidigt möjlighet för Ulf Kristersson att göra verklighet av sina tidigare ord om vilken slags politik Sverige bör bedriva mot Kina.
Att även statsministern nämnder Kinas stöd för den ryska invasionen av Ukraina måste tas för givet. Men kommer också att göra något mer besvärligt, som att samla mandat inom EU för att ställa krav på en frigivning av Gui Minhai, just som han i opposition uppmanade Socialdemokraterna att göra?
Kommer han träffa Gui Minhais dotter innan avresan, eller kräva att få träffa sin medborgare som varit fängslad i Kina sedan 2016?
”Gör partierna till höger verklighet av sin retorik väntar ett skifte i Kinapolitiken”, konstaterade Svenska Dagbladet veckan innan Ulf Kristersson blev Sveriges statsminister. På förhand är det dock få tecken som tyder på att han planerar leva upp till retoriken från tiden i opposition.
Vid sidan av att underminera EU:s enighet kring beroendet av kinesiska elbilar, så skickades handelsminister Benjamin Dousa även att fira Kinas nationaldag med landets ambassadör inför en orkester som arbetar för det kinesiska kommunistpartiets Enhetsfront, samtidigt som TV4 avslöjade tiotals agenter som samma organisation kultiverat i Sverige.
Utifrån sett verkar det alltså som att även Ulf Kristersson väl vid makten kommit att prioritera ekonomiskt samarbete och näringslivets intressen i sin politik till Kina, snarare än långsiktiga säkerhetsöverväganden och andra besvärliga frågor relaterade till inflytande, demokrati och mänskliga rättigheter.
Jag hoppas innerligt att han under sin eventuella resa till Kina visar att jag är fel ute i denna bedömning.
