Scen från protesterna våren 1989 som föranledde massakern vid Himmelska fridens torg för exakt 35 år sedan. (Bild: Ma Jian via X, @majian53)

35 år senare: Håller massakern vid Himmelska fridens torg på att glömmas bort?

4 juni, 2024

Nedan följer en återpublicering av min text i senaste numret av ABF:s kulturmagasin Fönstret. Den publiceras med chefredaktörens tillstånd, och längst ner finns även en PDF som visar hur artikeln ser ut i tryckt form.

Det var nu 35 år sedan massakern vid Himmelska fridens torg ägde rum. På grund av Kinas propaganda är massakern en av de händelser i modern tid som fått minst uppmärksamhet i relation till sin betydelse för världens utveckling.

När säkerhetspolisen stormade fotografen Charlie Coles hotellrum hade han just gömt filmrullarna i toaletten. En och en halv dag senare återvände han till rummet och fann till sin glädje att ingen hade spolat. Han rusade till kontoret för att framkalla den ikoniska bilden på mannen i vit skjorta som ensam stoppar en kolonn med stridsvagnar efter massakern vid Himmelska fridens torg.

Än i dag, 35 år senare, är det okänt vad som skedde med den modiga mannen. Vad som ledde fram till massakern och hur den utspelade sig är desto klarare. I en tid då regimen i Peking lägger allt större resurser på att manipulera historien tål händelseförlopp och följder att upprepas.

Den 15 april 1989 dog kommunistpartiets tidigare generalsekreterare Hu Yaobang i en hjärtattack. Han var en av partiets få genuina demokratiförespråkare, som ett par år tidigare degraderats på grund av sin reformiver. Hjärtattacken kom efter häftig kritik under ett politbyråmöte, och fick studenter från ett par av Pekings universitet att samlas vid Himmelska fridens torg i huvudstadens hjärta.

Snart presenterade studenterna sju krav, som innefattade att Hu Yaobangs syn på demokrati och frihet skulle erkännas som korrekta. Man ville även se avskydda kampanjer mot ”andlig förorening” och ”borgerlig liberalisering” fördömas, samt pressfrihet införas och statliga ledares inkomster offentliggöras.

Inför Hu Yaobangs begravning 22 april förbjöd regimen studenterna från att sörja på torget och beordrade att det skulle hållas stängt. Men dagen innan trotsade cirka 100 000 studenter förbudet genom att gemensamt marschera till torget, vilket för landets konservativa ledare var såväl en utmaning som en obehaglig överraskning om hur populär Hu var bland folket.

Inom partitoppen rådde från början oenighet om hur situationen skulle hanteras. Den nya generalsekreteraren Zhao Ziyang, ständigt leende bakom stora runda glasögon, var även han liberal och förespråkade dialog med studenterna. Den mer tillknäppta premiärministern Li Peng föredrog en hårdför lösning för att genast återställa ordningen. De båda tävlade om att övertyga den 85 år gamla Deng Xiaoping, Kinas högsta ledare tack vare sitt inflytande över parti och militär.

Li Peng fick snabbt överhanden när Zhao Ziyang 23 april åkte på ett sedan tidigare planerat statsbesök till Nordkorea. Då studenterna dröjde kvar på torget efter Hu Yaobangs begravning, ordnade Li Peng ett möte tillsammans med president Yang Shangkun i Deng Xiaopings bostad 25 april, där Deng gick med på nödvändigheten av ett hårt bemötande och en skarp varning för att motverka fortsatta protester.

Dagen därpå publicerade partitidningen Folkets dagblad en ledarartikel som kom att spela en avgörande roll för utvecklingen. Artikeln – som återpublicerades i andra tidningar samt lästes upp i statlig radio och tv – framhöll nödvändigheten av att ta avstånd från pågående turbulens. Protesterna beskrevs som en konspiration av ett litet antal individer i syfte att störta det socialistiska systemet och förvandla Kina ”till ett land av kaos och instabilitet”.

Artikeln var menad att sätta press på studenterna genom att skapa motstånd hos allmänheten. Istället exploderade den som en bomb vid universitet över hela landet. Fler studenter lockades till torget, och protester påbörjades även i andra städer.

I huvudstaden blev demonstrationerna till något av en folkrörelse. Då omkring 100 000 studenter 27 april strömmade till torget utan hänsyn till polisavspärrningar hejades de på av arbetare längs med gatorna. För att bevisa ledarartikeln fel var studenterna noga med budskapet att man motsätter sig korruption och maktmissbruk, men stödjer kommunistpartiet och älskar Kina.

När Zhao Ziyang återvände till Peking 30 april beskrev han studenternas krav som legitima och protesterna som patriotiska. Han tillät medier att rapportera positivt om saken och uttryckte sympati för rörelsen i ett par uppmärksammade tal. Zhao garanterade dialog och eftergifter. Efter omfattande demonstrationer 4 maj – en viktig årsdag i det moderna Kinas historia – nöjde sig många studenter med situationen och återvände till klassrummen.

Bakom kulisserna växte spänningarna i partitoppen. Zhao Ziyang och Li Peng rök ihop när politbyråns ständiga utskott sammanträdde i början av maj. Li vägrade bland annat att officiellt dra tillbaka eller korrigera ledarartikeln från 26 april, vilket var ett av studenternas främsta krav.

Brist på konkreta eftergifter fick en mer otålig samling studenter, med Wu’er Kaixi som en av ledarna, att tvivla på myndigheternas uppriktighet. Wu’er Kaixi kom efter protesterna att vittna om hur det inte var längtan efter demokrati som fick studenterna att samlas, då kunskapen om detta koncept var begränsat. Men samtidigt var det bristen på demokrati som framkallade smärtan vilket fick studenterna att riskera allt för att kräva förändring.

Wu’er Kaixi och ett par andra studentledare planerade ett hungerstrejk för att återfå initiativet och intresset för protesterna. Timingen var uppenbar – hungerstrejken påbörjades 13 maj, två dagar innan Sovjetunionens ledare Mikhail Gorbatjov anlände till Peking.

Gorbatjovs besök var första gången på tre årtionden som de två kommunistiska jättarnas ledare träffades direkt. Världens medier som hade samlats i Peking för att bevaka detta historiska möte blev nu istället upptagna med att rapportera om hur cirka 300 000 personer samlats vid Himmelska fridens torg till stöd för de hungerstrejkande studenterna.

Deng Xiaoping krävde att torget skulle tömmas på demonstranter innan Gorbatjovs ankomst den 15 maj. Men detta var något som Zhao Ziyang inte lyckades åstadkomma med dialog. Välkomstceremonin fick hållas vid flygplatsen, och Gorbatjov smusslas in i Folkets stora hall i centrala Peking via en bakväg. Partiledningen hade tappat ansiktet och krav om en tuffare lösning blev alltmer högljudda.

I mitten av maj nådde protesterna sin höjdpunkt. Omkring en miljon människor samlades på Himmelska fridens torg, och protester pågick i hundratals andra kinesiska städer. Vid sidan av arbetare och fackföreningar deltog även delar av poliskåren och militären. Flera tjänstemän kritiserade öppet Li Pengs hållning och västerländska regeringar manade till lugn.

Men ingen av dessa aktörer skulle avgöra Kinas framtid. Det gjorde istället en dryg handfull individer under ett möte i Deng Xiaopings bostad den 17 maj. Under Dengs tid vid makten hade Mao Zedongs skadliga envälde ersatts av konsensusbaserad beslutsfattning inom politbyråns ständiga utskott i viktiga frågor.

Av de fem ledamöterna som närvarade hade Zhao Ziyang och Li Peng varsin på sin sida, medan en femte lade ner sin röst om huruvida undantagstillstånd skulle införas och protesterna mötas med våld. Enligt Zhao Ziyangs memoarer Prisoner of the State föll avgörandet på Deng Xiaoping, som beslutade sig för Li Pengs linje.

Förberedelserna påbörjades omedelbart. Dagen därpå bjöd Li Peng in Wu’er Kaixi och ett par andra studenter till samtal i Folkets stora hall för att övertyga dem att avbryta hungerstrejken och istället uppsöka sjukhus. De tv-sända samtalen blev snabbt konfrontativa då en fastande Wu’er Kaixi iklädd sjukhuskläder avbröt och hytte finger mot Li Peng som knappt kunde dölja sin ilska.

Vid soluppgången nästa morgon, i sitt sista officiella framträdande, tog sig Zhao Ziyang till Himmelska fridens torg för att med ursäktande röst i ett tal fullt av maskerade varningar uppmana studenterna att tänka på framtiden istället för att offra sig själva. Den 20 maj infördes så undantagstillstånd i Peking och Folkets befrielsearmé började mobiliseras.

Men snart blev det tydligt hur sprickor fanns även inom militären. Befälhavare i Peking vägrade träffade president Yang Shangkun som hade i uppgift att implementera undantagstillståndet; många motsatte sig öppet tanken att deras soldater skulle användas mot obeväpnade invånare. Regimen fick istället förlita sig på förband utanför huvudstaden.

I boken People’s Republic of Amnesia av Louisa Lim berättar soldater från landsbygden hur de genomgick veckor av intensiv indoktrinering, som kulminerade i mitten av maj då flera elitförband vägrade stödja undantagstillståndet. En soldat från ett förband med ”bondpojkar” som aldrig tidigare varit i huvudstaden såg operationen som ett äventyr. De hade ingen aning om vad som orsakat protesterna, utan fick endast veta att de skulle slå ner ett kontrarevolutionärt uppror.

De första försöken att flytta stora mängder trupp till centrala Peking hindrades 24 maj av invånare som trotsade undantagstillståndet för att gå ut och blockera vägen. Filmklipp från incidenten visar tysta och sammanbitna unga soldater på lastbilar, omgärdade av invånare som ömsöm skriker åt dem att inte attackera folket, ömsom ger dem mat och vatten.

Soldaterna drog sig tillbaka till baser utanför huvudstaden. Den kommande dryga veckan intog många av dem sina positioner i hemlighet i civil förklädnad eller genom de tunnlar som går under Peking. Att ett avgörande närmade sig blev tydligt då Li Peng och säkerhetsministeriet 1 juni släppte varsin intern rapport om nödvändigheten av snabbt agerande mot rörelsen och dess samarbete med utländska aktörer.

På torget uppstod inre slitningar i takt med oron inför allvaret. En del ville avsluta protesterna; en samling intellektuella med nobelpristagaren Liu Xiaobo i spetsen utlyste ny hungerstrejk. 2-3 juni uppstod en rad blodiga sammandrabbningar mellan militär och uppretade stadsbor. Flera fordon med soldater eller vapen upptäcktes och stoppades. Beväpnad polis gav sig ut för att med våld återta beslagtagna vapen.

På kvällen 3 juni varnade regeringen ännu en gång invånarna att hålla sig borta från gator och torg. Men denna gång var det allvar. Militära fordon krossade hemmagjorda barrikader och sköt sig fram till torget med skarp ammunition. Striderna var särskilt allvarliga i västra Peking, där kulsprutor urskillningslöst pepprade bostadshus och även dödade invånare som sökte skydd.

Samtidigt stormade trupper ut från regeringsbyggnader i närheten och spärrade av Himmelska fridens torg. Vid gryningen nådde de första militära fordonen fram och torget började rensas med våld. Stenar och molotovcocktails till trots så var allt motstånd nu hopplöst. Efter inledande blodspillan tilläts kvarvarande studenter att lämna torget; flera dödades dock på vägen ut, bland annat av en stridsvagn som löpte amok.

Den 5 juni, innan blodet hunnit torka, utfärdade myndigheterna ett officiellt uttalande om hur militären attackerats av besinningslösa huliganer som stulit vapen och försökt störta regeringen för att omkullkasta socialismen. Den officiella dödssiffran sattes till drygt 200 civila, varav bara några dussin var vilseledda studenter och resterande del ondsinta upprorsmakare.

Kinesiska Röda korset bedömde att 2 600 personer dödats under massakern, men drog tillbaka detta efter påtryckningar från Kina. Storbritanniens ambassadör i Kina satte dödssiffran till ”minst 10 000”, med en nära vän i Kinas statsråd som källa. Ett dokument från vita huset uppskattade att 10 454 personer dött, med hänvisning till informatörer som vidarebefordrat regeringens uppgifter.

Amnesty International och utländska diplomater bedömde att hundratals personer dödades också dödades i städer som Chengdu. Där demonstrerade hundratusentals invånare, som vällde ut på gatorna i ilska efter uppgifterna om våldet i Peking. En uppretad mobb slog tillbaka paramilitär polis och satte eld på polisbilar och myndighetslokaler. Efter att militären tagit sig till Chengdu blev återgäldningen lika skoningslös där som i huvudstaden.

Den 9 juni gjorde Deng Xiaoping sitt första offentliga framträdande efter massakern, då för att hylla de soldater som dött som ”martyrer”. Han anklagade demonstranterna för att använda korruption som en förevändning för att störta det socialistiska systemet och etablera en västerländsk republik.

Detta budskap bankades in i befolkningen via en “nationell patriotisk utbildningskampanj” som lanserades omgående. Vid skolor och arbetsplatser landet över varnades för fientliga utländska aktörer. Istället för uttjatad kommunistisk ideologi, rättfärdigade partiet nu sitt maktmonopol med att vara den enda aktören som kan skydda Kinas stolthet och ära.

Den internationella isoleringen bröts efter bara ett par år. Detta tack vare Deng Xiaopings initiativ till en ny runda ekonomiska reformer; omvärlden kunde helt enkelt inte motstå frestelsen som hundratals miljoner billiga fabriksarbetare eller nya konsumenter utgjorde.

Under tiden utreddes flera miljoner invånare för sin roller i protesterna. Tiotusentals dömdes till fängelse eller arbetsläger. Avrättningar för brott som skadegörelse eller huliganism påbörjades omgående. Även omkring en miljon tjänstemän fick sin politiska pålitlighet utredd. Zhao Ziyang spenderade resten av sitt liv i husarrest; hans sekreterare Bao Tong blev högst uppsatta tjänstemän att dömas till fängelse i sju år.

Enligt Bao lade massakern vid Himmelska fridens torg grunden för alla de problem som sedan dess plågat det moderna Kina: korruption, moraliskt förfall, misstro mot myndigheterna och tilltagande övervakningshysteri. Att döda obeväpnade demonstranter i huvudstaden signalerade vidare att samma behandling av meningsmotståndare var tillåtet även på lokal nivå.

Li Peng blev avskydd bland stora delar av befolkningen som ”slaktaren av Peking”. Han fortsatte dock vara toppolitiker i politbyråns ständiga utskott tills han gick i pension 74 år gammal år 2002. Innan dess hann han med att tillrättavisa statsminister Göran Persson under en middag i Kina. Persson beskrev i sin biografi Li Peng som ”en av de hårdaste och kallaste politikerna” han någonsin mött.

Wu’er Kaixi blev nummer två på Pekings lista av efterlysta efter massakern. Han lyckades med vänners hjälp fly från Kina via Hongkong. Hans föräldrar belades med utreseförbud och Wu’er Kaixi har sedan inte kunnat träffa sin familj. Hopplösa försök att resa in i Kina har bara lett till att han blivit nekad inträde; regimen föredrar att han håller till utomlands snarare än blir martyr inrikes.

De senaste 26 åren har Wu’er Kaixi spenderat i Taiwan, där han är aktivist och liksom undertecknad medlem i Reportrar utan gränsers styrelse. Han har kallat livet i exil för ett ”mentalt och spirituellt fängelse”, men är samtidigt glad över att ha upplevt Taiwans demokratisering som han hoppas kan spela roll även för Kinas framtida utveckling.

1987 och 1990 hölls stora protester i Sydkorea respektive Taiwan vilka påminde om de vid Himmelska fridens torg våren 1989. De bemöttes dock med reformer, och i dag är de båda östasiatiska länderna välmående demokratiska samhällen. En liknande utveckling hade kunnat ske i Kina om Zhao Ziyangs fraktion dragit det längsta strået under samtalen i Deng Xiaopings bostad.

Istället har det nu tvärtom blivit farligare än tidigare att under Xi Jinpings ledning ens nämna denna viktiga episod som format dagens Kina. Censuren i medier och på internet har nått nya höjder i samband med årsdagarna, och i Hongkong har minnesstunder för massakern förbjudits.

Ämnet undviks i filmer, musik och annan populärkultur även i utlandet då filmstudios eller andra kommersiella aktörer inte vill gå miste om den lukrativa kinesiska marknaden. Massakern vid Himmelska fridens torg är således en av de händelser i modern tid som uppmärksammats allra minst i relation till sin historiska relevans.

FAKTA // Tidslinje massakern vid Himmelska fridens torg

* 15 april: Den populäre tidigare toppolitikern Hu Yaobang dör

* 17 april: Tusentals studenter samlas vid Himmelska fridens torg med krav på reformer

* 22 april: Hundratusentals trotsar förbud och sörjer på torget under Hu Yaobangs begravning

* 23 april: Den liberala generalsekreteraren Zhao Ziyang åker till Nordkorea

* 26 april: Premiärminister Li Peng publicerar en hotfull ledarartikel i Folkets dagblad

* 30 april: Zhao Ziyang återvände, lovar dialog och eftergifter till studenterna

* 13 maj: 300 000 personer visar stöd då studenter påbörjar hungerstrejk på torget

* 15 maj: Michail Gorbatjov besöker Peking men tilltagande protester stjäl uppmärksamheten

* 17-18 maj: Omkring en miljon personer från hela samhället ansluter sig till protesterna på torget

* 17 maj: Politbyrån fattar i hemlighet beslutet om att införa undantagstillstånd

* 18 maj: Li Peng träffar studentrepresentanter och försöker få dem att avsluta hungerstrejken

* 19 maj: Zhao Ziyang besöker studenterna på torget och råder dem att ge sig därifrån

* 20 maj: Undantagstillstånd införs i Peking och militär mobiliseras

* 24 maj: Pekings invånare blockerar trupper som försöker ta sig in till centrala Peking

* 1 juni: Li Peng utfärdar intern rapport om proteströrelsens ”sanna natur”

* 2-3 juni: Sammanstötningar då invånare upptäcker fordon med militär och vapen på väg mot torget

* 3 juni: Militären skjuter sig fram till torget med skarp ammunition under kvällen

* 4 juni: Militären når Himmelska fridens torg vid gryningen och rensar det med våld

* 9 juni: Deng Xiaoping hyllar döda militärer som martyrer

Fönstret nr 2/2024, massakern vid Himmelska Fridens Torg by Joe Olsson on Scribd

Senaste på Kinamedia

Kinamedias nya artiklar direkt till din inkorg

Gör som 768 andra, prenumerera du med.

Lyssna på Kinamedia: Nya kalla kriget

App Icon Apple Podcasts

Translate article