USA:s utrikesminister Antony Blinken landade i dag i Kina, där han förväntas utfärda skarpa varningar angående landets hjälp till den ryska militären - något som för många europeiska ledare är mindre viktigt än att slå vakt om det ekonomiska samarbetet med Kina. (Bild: Global Times via Twitter)

EU ser på medan USA agerar mot Kina och Ryssland

24 april, 2024

I dag landade USA:s utrikesminister Antony Blinken i Kina, där han enligt Financial Times förväntas varna landets ledare för konsekvenser om de inte upphör med sitt ökade stöd för den ryska krigsmaskinen.

Som jag skrev för en dryg vecka sedan här på Kinamedia så har USA presenterat tidigare hemligstämplad information för sina allierade om hur kinesiska aktörer utvecklar drönare tillsamman med lokala tillverkare i Ryssland, samt hur 90 procent av de mikrochip som den ryska militären i fjol importerade för användning till vapen som stridsvagnar, robotar och militärflygplan kom från Kina.

Vidare visar amerikanska underrättelseuppgifter hur Kina även förser Ryssland med komponenter som underhåller landets försvarsindustri, vilket i sin tur varit nödvändigt för den ryska militären nu kan genomföra sin mest ambitiösa utbyggnad sedan Sovjettiden.

Ända sedan Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina har Kina underlättat den ryska krigsinsatsen genom exempelvis ökad handel, diplomatisk uppbackning och förstärkande av den ryska propagandan. Men de nya uppgifterna om hur man möjliggör tillverkningen av militär materiel i Ryssland samt utvecklar densamma tillsammans med ryska aktörer är allvarligare än så.

Även om Kinas regering inte har ombesörjt några direkta vapenleveranser till Rysslands, så skulle landets militär alltså inte ha samma förmåga i Ukraina utan direkt kinesisk hjälp med teknologi och underhåll.

Detta var en fråga som diskuterades när utrikesministrarna från G7 träffade i italienska Capri i helgen. Internationella nyhetsbyråer rapporterade i samband med mötet hur utrikesministrarna uttryckte stark oro över detta, samt att den kinesiska hjälpen göder det största säkerhetshotet mot Europa sedan kalla krigets dagar:

Foreign ministers from the Group of Seven (G7) countries have expressed “strong concern” about the transfer of materials and weapons components from Chinese businesses to Russia for its military offensive in Ukraine.

(…)

Blinken said this was fuelling “the biggest threat to European security since the end of the Cold War”, telling a news conference, “We see China sharing machine tools, semiconductors, other dual-use items that have helped Russia rebuild the defence industrial base.”

As they ended their meeting on Capri, the G7 ministers said transfers of such material from Chinese companies were being used by Russia “to advance its military production”.

Nu ska Antony Blinken under sin resa till Kina enligt uppgift utfärda de skarpaste direkta varningarna hittills till Kinas ledare att fortsatt stöd kommer få konsekvenser. Gott så. Men hur agerar Europa inför en situation där kinesisk hjälp direkt hotar Europa?

Inkonsekvensen märktes tydligt när Tysklands förbundskansler Olaf Scholz förra veckan besökte Kina med en stor affärsdelegation. Det var hans längsta utlandsresa som kansler, och fokuset låg tydligt på att förbättra det ekonomiska samarbetet mellan de två länderna.

På förhand sades att Scholz även skulle förmedla vidare sin oro för kriget i Ukraina. Detta gjordes i form av att han bad Xi Jinping om att använda sitt inflytande för att få Vladimir Putin att avbryta sin militära kampanj:

Nu är jag ingen expert på tyska, men Reuters och andra ledande nyhetsbyråer använder i sammanhanget ordet ”ask”, vilket alltså innebar att Scholz antingen bad eller frågade Xi att pressa Putin till att avsluta kriget i Ukraina.

Alltså inga varningar om konsekvenser eller detaljerade krav angående det kinesiska stödet till den ryska krigsindustrin. Det hade ju kunnat skapa dålig stämning och därmed gått på tvären med affärsresans huvudsakliga budskap, det vill säga uppmaningen att förbättra tyska företags tillgång till den kinesiska marknaden.

Medan det är USA som konfronterar Peking så påminner ledaren för EU:s största ekonomi alltså i det närmaste pliktskyldigt om kriget i Ukraina då han träffar Kinas högsta ledare. Nu kanske någon kommer med invändningen att Tyskland inte kan likställas med EU i detta sammanhang, givet landets djupa ekonomiska beroende av Kina. Men även Bryssel har visat en häpnadsväckande likgiltighet inför situationen.

Som jag skrev på Kinamedia för en dryg vecka sedan så finns ett önskemål från USA att Europa ska införa sanktioner mot de kinesiska företag som göder den ryska krigsindustrin. Sedan den fullskaliga invasionen av Ukraina har USA infört sanktioner mot över 100 sådana företag, medan EU endast har agerat mot tre stycken.

Trots information som tydligt visar hur kinesiska företag underbygger det största säkerhetshotet mot Europa sedan kalla kriget, så fortsätter EU alltså att behandla dessa företag som om ingenting hänt. Förklaringen till detta beskrivs ofta som en kombination mellan brist på konsensus inom unionen, och en rädsla att reta upp Kina på ett vis som kan påverka det ekonomiska samarbetet.

Och trots att det omedelbara hotet från Ryssland är störst mot Europa, så är det alltså EU som står och tittar på medan USA istället agerar. Samma mekanism kan märkas när det gäller militär hjälp till Ukraina.

Just innan Antony Blinken landade i Kina så godkände USA:s kongress ett enormt stödpaket som innefattade cirka 600 miljarder kronor i militärt bistånd till Ukraina. Reaktionen bland många européer var ”äntligen” och ”på tiden”, ofta med missnöjda undertoner på grund av att stödpaketet försenats i månader efter inrikespolitiskt amerikanskt käbbel.

Det finns dock ett alternativ till att inta en moralisk överlägsenhet genom att skälla på världsfrånvända, isolationistiska republikaner på andra sidan Atlanten. Nämligen att fundera kring Europas egna ansvar att dels hjälpa Ukraina, dels på egen hand motverka det största säkerhetshotet på flera årtionden mot vår rika kontinent.

Situationen formuleras i all enkelhet nedan av ordföranden för den tjeckiska tankesmedjan European Values:

Återigen verkar förväntningarna i Europa på att det är USA som ska finansiera Ukrainas militär komma helt naturligt. Och detta är dessvärre ingen ny inställning.

Tidigare i år skrev Kinamedia närmare om hur Sydkorea de senaste två åren försett Ukraina med mer artillerigranater än hela EU.

En snabb titt på Ukraine Support Tracker från Kiel Institute for the World Economy visare vidare hur USA har gett mer militärt bistånd till Ukraina än hela Europa tillsammans:

Visserligen har Europa – som fortsätter sväva på målet kring vilken slags militär hjälp man vågar skicka till Ukraina – bistått med mer finansiellt stöd:

Samtidigt är det viktigt att påpeka hur ovanstående siffror inte inkluderar det senaste jättepaketet från USA på 61 miljarder dollar – alltså nästan lika många euro, vilket gör det amerikanska militära stödet till Ukraina mer än dubbelt så stort som hela Europas.

Från Europa och Sverige hörs ofta uppläxande röster mot USA på ett vis som implicerar en slags moralisk självgodhet.

Sämre verkar det dock vara ställt med självkritiken, eller förståelsen för hur illa oviljan att agera när Ryssland och Kina i tandem hotar Europa kan upplevas utifrån sett.

Senaste på Kinamedia

Kinamedias nya artiklar direkt till din inkorg

Gör som 771 andra, prenumerera du med.

Lyssna på Kinamedia: Nya kalla kriget

App Icon Apple Podcasts

Translate article