En av de märkligaste nyheterna från Kina på senare tid handlar om kinesiska studenter utomlands, som låtsas vara kidnappade och i vissa fall även binder sig själva med rep för att ta bilder som sedan används som “bevis” och utpressning mot deras anhöriga.
Hur ska man egentligen förstå detta fenomen – varför går många kinesiska studenter med på att låta sig kidnappas per telefon, och ofta på egen hand iscensätta själva brottet?
En lång rad likartade incidenter har noterats med kinesiska studenter i Australien, Nya Zeeland, Kanada, Storbritannien, och USA, det vill säga destinationer dit kinesiska föräldrar med mycket pengar skickar sina barn för att studera.
I december 2023 genomförde Kai Zhuang, en 17 år gammal kinesisk gymnasieelev i delstaten Utah, lydigt sin egen kidnappning, enligt instruktioner från kriminella som specialiserat sig på denna nya slags “cyber-kidnapping.”
Kai var i USA som gymnasiestudent — det är vanligt bland kinesisk medelklass och samhällets elit, att skicka sina barn till USA. Han blev där uppringd av kinesiska kriminella, som hävdade att hans egen familj hemma i Kina var i fara, och att han nu måste lyda deras order.
Han blev tillsagd att köpa ett tält och gå ut och tälta i skogen i det vintriga Utah, i december månad(!), och ta bilder där på sig själv, som kidnapparna ville ha.
Föräldrarna hemma i Kina fick sedan veta att sonen kidnappats i USA, och att de nu måste betala en lösesumma. Enligt uppgift fick de ut motsvarande uppemot en miljon svenska kronor av föräldrarna.
A missing foreign exchange student from China was found safe inside a tent on a Utah mountainside following a dayslong search in what police called a case of "cyber kidnapping." https://t.co/TqmfmrYnrW pic.twitter.com/TpGTRGtMHq
— ABC News (@ABC) January 2, 2024
I ett annat fall betalade en välbemedlad kinesisk pappa två miljoner australiensiska dollar (13,7 miljoner kronor) för sin dotter, som senare hittades av australisk polis på ett hotellrum där hon satt och tittade på TV. Brottslingarna befann sig annorstädes; de hittas sällan, eller aldrig .
Lokal polis i USA har utfärdat uttalanden om att utländska studenter borde ha förtroende för polisen och be om hjälp istället för att tillmötesgå kidnapparna. Men problemet är inte bara att kidnapparna förbjuder sådana kontakter, utan också att de ofta framställer det som att det ÄR polisen som ringer! Den kinesiska polisen, vill säga.
Och det är här det blir riktigt intressant. Varför tror unga kinesiska studenter på sådant? Varför skulle de gå med på att binda ihop sig med rep eller tejp, för att ta fejkade bilder av sig själva, liksom studenter i Australien lydigt har gjort, på “polisens” order?
Borde det inte vara självklart att det måste vara fel? Nej, den dystra sanningen är att de faktiskt har anledning att tro på det.
Hela Kina vet om att polisen och myndigheterna är korrupta och kapabla till i princip vad som helst. Till exempel så visar ju den långa raden av tvångsbekännelser som regelbundet sänds på kinesisk tv, hur medborgare som “försvunnit” hos polisen dyker upp efter flera månader för att smutskasta sig själva — innan de ens fått någon rättegång.
Alla förstår att alltihop är fejkat och påtvingat, men också att den kinesiska polisens skamlösa aktioner i högsta grad är på riktigt. (Vi i Sverige vet detta inte minst på grund av fallet med vår kidnappade medborgare, Gui Minhai).
Att Kinas polis använder tortyr är också allmänt känt. Det mest slående exemplet de senaste månaderna var när tidningen Caixin den 13 januari publicerade en detaljerad undersökande artikel om hur kinesen Sun Renze brutalt torterades till döds i Xinjiang.
Han var tydligen inte ens misstänkt för brott, utan bara ett potentiellt vittne, men polisens tortyr, inklusive simulerade drunkningar, tog livet av honom. Artikeln togs ned av censuren efter bara 10 minuter, men hade då redan fått stor spridning. Och den bekräftar egentligen bara vad alla redan tror sig veta om de kinesiska myndigheterna: Allt motstånd är lönlöst.
Lägg därtill hur den kinesiska staten de senaste åren upprättat egna utländska polisstationer i ett femtiotal länder – inklusive Australien, USA, Kanada och Sverige – med uppdrag att övervaka kineser utomlands eller till och med att tvångsmässigt återföra dem till Kina.
Ofta har stationerna upprättats helt utan tillstånd, men kinesiska företrädare har ändå försvarat de olagliga stationerna med att de rättsliga procedurerna i väst är “krångliga”. Trots detta har det inte blivit många egentliga påföljder.
Eller hur Kina 2019-2020 krossade demokratirörelsen i Hongkong och införde sin egen diktatur där, trots att man lovat dyrt och heligt att staden skulle få behålla sina politiska och civila rättigheter till år 2049 då även allmänna val skulle hållas.
Löften och garantier är igen värda, vilka även märks av folkmordet i Xinjiang. Alla ser detta, och drar sina egna slutsatser.
I detta perspektiv framstår de kinesiska studenterna inte längre som naiva, utan tvärtom realistiska. De kan ju inte veta om det verkligen är den kinesiska polisen eller rentav det kinesiska konsulatet som ringer och instruerar dem att tejpa ihop benen och sätta pluggar i munnen på sig.
I en serie incidenter i Vancouver, Kanada, alla riktade mot unga kvinnor från Kina, såg man det kinesiska konsulatets telefonnummer på sin telefon, när utpressarna ringde.
Sedan får offren veta att de själva eller deras föräldrar hemma i Kina, är misstänkta för delaktighet i brott, och man blir instruerad i hur man ska “hjälpa” konsulatet eller polisen med deras “undersökning” — till exempel genom att låtsas ha blivit kidnappad. Inte konstigt att så många faller pladask för dessa hot.
Australiens federala polis sade vid ett tillfälle att kidnappningarna delvis beror på offrens “förtroende för myndigheterna”. (“People’s trust in authorities and fear of doing the wrong thing”.)
Men detta är ju helt fel. Uttalandet ger en antydan om hur lite polisen i Australien, liksom i andra demokratiska länder som lidit av ett övermått av godtrogenhet mot den kinesiska regimen, har begripit.
De kinesiska studenterna skulle verkligen kunna lära dem ett och annat om Kina.
