Det har varit en lång vecka i samband med Taiwans presidentval innehållandes otaliga möten, intervjuer, evenemang och artiklar. Bland annat skrev jag en kortare analys av lördagens valresultat för Expressen redan samma kväll, och en längre analys som publicerades i måndags där reaktioner och anledningar till resultatet även behandlas.
Det är först nu jag får tid att sätta mig ner och skriva en mer nördigt ingående resultatanalys med grafer av det slag som jag vet att Kinamedias läsare uppskattar.
Jag har nämligen redan fått flera frågor från er läsare om stödet för William Lai och vad det innebär för hans presidentskap att regeringspartiet Democratic Progressive Party (DPP) förlorade majoriteten i den lagstiftande församlingen.
Låt oss värma upp med själva presidentvalet eftersom det är allra enklast. I ett seminarium som Taiwans utrikesministerium anordnade dagen efter valet presenterades följande grafik av Dr. Tsai Chia-Hung från Election Study Center vid National Chengchi University över andelen röster i Taiwans samtliga presidentval:
Det stämmer förvisso att William Lai endast fick 5,85 miljoner röster jämfört med de 8,17 miljoner röster som Tsai Ing-wen fick 2020.
Men som ni kan ses av grafiken ovan så var detta speciellt: det var första gången som tre partier vilka alla fick över 20 procent ställde upp. (I valet 1996 är ”others” uppdelade mellan två kandidater, och år 2000 handlade det om en fristående kandidat som lämnade Kuomintang inför valet.)
Det är alltså ingenting unikt i att Lai väljs med mindre än hälften av rösterna eller mindre än det rekordstora antal röster som Tsai fick i förra valet. Tidigare presidenter har valts med såväl mindre antal som mindre andel röster och mindre marginal till sin utmanare.
Dessutom var valdeltagandet något högre än de cirka 70 procent som det pratades om på förhand, vilket ytterligare stärker William Lais mandat:
Om vi sedan tittar närmare på valet till den lagstiftande församlingen så blir det genast krångligare. I nyhetsbrevet ”Taiwan går till val #12”, som ligger öppet för alla att läsa, förklarade jag förra veckan i detalj hur valet av de 113 ledamöterna går till.
Förenklat väljs 73 ledamöter på lokal nivå och 34 från centrala partilistor, medan sex stycken platser är reserverade för ledamöter som tillhör Taiwans urfolk vilka i sin tur antingen kan tillhöra ett parti eller ställa upp som fristående.
Om detta låter förvirrande, låt oss lätta upp saken men lite rak och enkel grafik över uppdelningen i den lagstiftande församlingen efter de tre senaste valen inklusive helgens:
DPP har alltså haft en tydlig majoritet i parlamentet under de senaste två mandatperioderna. Denna gång tappade man tio platser och blev mindre än det största oppositionspartiet Kuomintang (KMT).
Men inte heller KMT fick egen majoritet. Istället fick det nya partiet Taiwan People’s Party (TPP) en utpräglad vågmästarroll i parlamentet med sina åtta platser. Detta särskilt som inget av de mindre partier vilka tidigare haft ledamöter i den lagstiftande församlingen fick mer än de fem procent av rösterna som krävs för detta, och endast två av ledamöterna tillhörandes Taiwans urfolk saknar partitillhörighet.
En intressant detalj är hur DPP förlorade tio platser medan KMT ökade fjorton platser trots att DPP ökade andelen partiröster jämfört med förra valet och fortfarande fick flera partiröster än KMT:
I valet av ledamöter på distriktsnivå minskade såväl DPP som KMT marginellt:
Att KMT tog över som största parti trots mindre andel röster beror på att man lyckades vinna fler platser på lokal nivå med mindre marginal. Något som i sin tur givetvis tyder på bättre organisering på distriktsnivå, samt möjligen en viss koordinering med TPP.
Mer relevant än dessa detaljer är givetvis vad det betyder för DPP och William Lai att man inte längre har majoritet i den lagstiftande församlingen.
Till att börja med är det viktigt att framhålla hur Taiwans politiska system ger presidenten relativt mycket makt. Presidenten utser direkt en premiärminister, som i sin tur utser alla ministrar.
Den lagstiftande församlingen är alltså inte inblandad i att utse vare sig premiärminister eller regering. Däremot har parlamentet möjlighet att väcka misstroendeförklaring mot premiärministern, som måste avgå om en sådan godkänns med över hälften av rösterna.
Men detta framstår som högst osannolikt. Om premiärministern röstas bort kan presidenten nämligen välja att utlysa omval, vilket innebär att TPP riskerar förlora sin viktiga vågmästarroll.
TPP har alltså inget intresse av att stödja en sådan misstroendeförklaring – som förresten aldrig någonsin har hållits i Taiwans demokratiska historiska, trots att det politiska landskapet tidigare har varit betydligt mer polariserat än nu.
I och med William Lais valseger kommer DPP:s värderingar och utrikespolitik att fortsätta prägla Taiwans utrikespolitik under kommande fyra åren. Den lagstiftande församlingen saknar även befogenhet att rulla tillbaka redan pågående program inom exempelvis utrikes- och försvarspolitik som antagits under de senaste åtta åren då DPP varit i majoritet.
Med detta sagt så är det långt ifrån oproblematiskt för Lai och DPP att den samlade oppositionen nu har majoritet i parlamentet. Exempelvis måste parlamentet godkänna budgeten, och kan dessutom stoppa nya lagförslag som regeringen föreslår.
Vad gäller budgeten så har oppositionen inte samma hållhake som i exempelvis USA, där man i princip kan stänga ner hela staten om man inte får som man vill. Om den budget som regeringen föreslår inte godtas av parlamentet så antas istället förra årets budget automatiskt.
Även om parlamentet alltså inte har någon imponerade hävstång när det kommer till budgeten, så kan är möjligheten att stoppa nya vapeninköp desto större. Som bland annat forskaren Nathan Batto skriver på sin blogg Frozen Garlic, så genomförs nya vapenköp ofta med särskilda resurser som parlamentet röstar om separat.
När DPP i början av 2000-talet innehade presidentposten men inte majoriteten i parlamentet så röstades flera sådana vapenköp ned. William Lai har särskilt under sin valkampanj anklagat KMT – som har en annan uppfattning om hoten från Kina – för att vid närmare hundra tillfällen sätta stopp för satsningar på militären.
Detta medför risken att politiker i ett alltmer polariserat USA kan börja tveka inför fortsatt stöd för Taiwan på samma vis som nu är fallet med Ukraina, om ön visar tveksamheter inför att acceptera denna hjälp eller än värre tecken på att röra sig mot Kina.
Just som är fallet med extra vapeninköp så kan det blir problematiskt för DPP att driva genom ekonomiska reformer eller tidigare samhällsreformer som samkönade äktenskap.
Om inte annat så kan ett visst mått av kohandel med oppositionen vara att vänta. Jurister som intervjuas av Nikkei Asia nämner exempelvisen möjligheten att oppositionen godkänner nya vapeninköp om DPP tillmötesgår dem vad gäller kärnkraft.
Utsträckningen i vilken William Lais arbete försvåras av minoritetsställningen i parlamentet beror mycket på hur TPP:s åtta ledamöter kommer bete sig. Och det kan ingen säga med säkerhet.
William Lai har möjligheten att inkludera tjänstemän från TPP i sin regering för att partiet ska bli mer fogligt i parlamentet, vilket han även hintade om i sitt tal inför oss journalister i Taipei på valnatten.
Parlamentariker från KMT som jag talat med efter valet understryker å sin sida hur TPP tillhör samma politiska läger som dem, och att partiledaren Ko Wen-je tidigare bedyrat att han inte planerar något samarbete med DPP.
Samtidigt menar forskare här som jag talat med att det är osäkert huruvida ledamöterna inom TPP ens kan hålla ihop under hela mandatperioden, då det finns tydliga fraktioner och öppna konflikter inom partiet som bildades först 2019 och fortfarande tampas med växtvärk.
En försmak på hur läget ligger i Taiwans parlament får vi redan 1 februari, då talmannen ska utses. KMT:s förstaval är den kontroversiella Han Kuo-yu, som förlorade förra presidentvalet mot Tsai Ing-wen.
DPP skulle dock kunna undvika Han Kuo-yu genom att istället erbjuda stöd till TPP:s främsta parlamentariker Huang Shan-shan, vilket ytterligare skulle stärka partiets inflytande i parlamentet trots dess ringa antal ledamöter.
Det är med andra ord upplagt för en trög och frustrerande mandatperiod när William Lai tillträder i mitten av maj. Men samtidigt garanterar presidentposten i det närmaste att regeringspartiets linje i utrikespolitiken, försvarsfrågor och nationell säkerhet ligger fast.
