Den senaste tidens debatt kring Kinas ekonomi har handlat mycket om omställningar och vägval. Kommer landet ställa om sin ekonomi genom att försöka öka konsumtionen, vilka effekter får det för den globala ekonomin, och varför är det så svårt att få någon klarhet i allting?
Anledningen till svårigheterna att förutse vägvalet är att allt bestäms inom partiet. Hur detta går till och hur den interna debatten förs har sällan varit svårare att följa än nu. Det som står klart är att det finns stora strukturella problem som behöver tas på allvar – vilket de säkerligen gör – men att det ändå verkar finnas ett motstånd till att helt frångå de gamla tillväxtmodellerna.
Kinas tillväxtmodell har i grunden handlat om att investeringar driver ekonomin framåt. Det har ofta handlat om stora grandiosa infrastrukturprojekt, starkt fokus på kapitalinvestering inom produktionssektorn, och en fastighetsmarknad där värderingarna tillåtits nå liknande höjder som den rika världens storstäder.
Det är alltså ett stort och kontrollerat maskineri som drivit ekonomin framåt, ofta på ett eller annat vis styrt från Peking.
Det är således naturligt att det tar tid att bryta upp det gamla mönstret, men tendensen har i över ett årtionde varit att påbörja reformer och sedan gå tillbaks till den gamla modellen när tillväxten börjat minska något.
Dock har det visat sig att den gamla modellen inte längre skapar samma tillväxt då återkastningen på investeringar i fasta tillgångar minskar över tid i takt med landets utvecklingsnivå.
Men då allt bestäms internt inom partiet i vilket vi har så pass dålig insyn, hur kan vi då veta vad som kommer härnäst eller vad partiet egentligen vill?
På den sista frågan finns det en hel del intressanta tankegångar som kan ge oss en viss insikt i var vi kan hamna, och vilka sektorer som kan tänkas prioriteras framöver.
Den typiska analysen av Kinas kommande utveckling har varit att landet kommer går mot en tillväxtmodell som drivs av inhemsk konsumtion istället för att fortsätta på den inslagna banan av fastigheter, infrastruktur och exportsektor. Som en del av detta antas att landet kommer gå från en produktionsekonomi mot en ekonomi mer baserad på tjänster.
Detta är den klassiska utvecklingen bland rikare länder, där ekonomin i takt med välståndet skiftar från produktionsgolv till kontor.
Men vissa bedömare menar att denna analys inte nödvändigtvis är korrekt vad gäller Kina. Bland annat Andrew Batson och Adam Wolfe har diskuterat framhåller möjligheten av en annan utvecklingsvariant som verkar ha bättre grund i Kinas senaste femårsplan.
Enligt denna variant kommer Kina inte gå mot en tjänsteekonomi, utan istället fast hålla kvar i sin produktionssektor. Och då inte endast i den mer logiska högteknologiska produktionen, utan i stort sett all produktion där det finns utrymme för att öka produktiviteten genom investeringar och ny teknik.
This is from a note I wrote a few years ago (so all the charts are stale). I was re-reading that for a new project I’m working on, and then also read this great blog post from @andrewbatson on the topic. So maybe it’s vaguely topical? 2/ https://t.co/Cpcc4b6N4x
— adam wolfe (@adamkwolfe) October 4, 2023
Det finns flera anledningar att ta denna tillväxtvariant på allvar då det ligger i linje med många av landets politiska målsättningar. Det är noterbart hur målet om att utöka tjänstesektorns betydelse för den ekonomiska utvecklingen föll bort från senaste femårsplanen, samtidigt som den nya politiska realiteten har satt ekonomisk självständighet och självförsörjning högt på agendan.
Ur partiets synvinkel är den strategiska betydelsen av Kinas produktionskapacitet viktig; exempelvis har det uppmärksammats hur Ukraina blivit beroende av Kina i leveranskedjorna för de drönare man behöver i kriget mot Ryssland. Detta ger också en motvikt mot vad Peking upplever som USA:s försök att hålla nere landets utveckling med hjälp av sanktioner och andra ekonomiska påtryckningar.
Kort sagt finns stort inhemskt stöd för denna typ av utveckling, och i Kina finns redan många av förutsättningarna för att fortsätta modellen med höga privata sparnivåer och stor produktionssektor. Det är i grunden samma förutsättningar som drev ekonomin i den gamla modellen, men med vissa justeringar av bland annat vad som produceras.
Men även om produktionen utökas skulle Kinas ekonomiska motor fortfarande behöva skifta mer mot inhemsk konsumtion. För även om det inte vore för de geopolitiska spänningar som nu försvårar för Kina att öka sin export, så har landet redan en så pass dominerande ställning inom global export att det är svårt att se hur resten av världen ska kunna absorbera så mycket mer av dess produktion.
I ett läge där partiet oroar sig över vidare sanktioner och ekonomisk påtryckningar, så finns det vidare en säkerhetspolitisk aspekt i att minska beroendet av export som drivande kraft i ekonomin.
Det finns dock främst två politiska anledningar som sannolikt får kommunistpartiet under Xi Jinpings ledning att motsätta sig en inhemsk konsumtion i paritet med landets omfattande produktion. Dels, som jag tidigare har skrivit närmare om på Kinamedia, så innebär en konsumtionsbaserad ekonomi ofrånkomligen en viss maktförskjutning från partiet till befolkningen.
Dels har Xi Jinping tidigare uttryckt motstånd mot omfattande social välfärd, vilket i Kina vore en förutsättning för ökad konsumtion. Som bland annat Asia Society återger, så anser Xi att för mycket välfärd riskerar skapa ”lathet” bland befolkningen:
The chances of bolder policies, such as an embrace of consumer stimulus or more meaningful income redistribution, are rising, but still seem doubtful. In 2021 Xi criticized “welfarism” in Latin America — described as populist policies of high welfare spending that create “lazy people” who do not contribute to the economy — which he says brought unbearable financial burdens and caused many countries to fall into the middle-income trap. He vowed to “not raise appetites” for welfare by focusing on better public services and the basic livelihood of people in need.
Ekonomiska realiteter har dock en tendens att övervinna ideologiska övertygelser i slutändan. För Kina vore det nu svårt att hitta en ny tillväxtmodell utan större inhemsk konsumtion, särskilt om landet vill minska sitt exportberoende på grund av sårbarheten inför sanktioner eller tullar på koldioxid.
Det har nu gått över ett årtionde sedan debatten kring en ny tillväxtmodell i Kina började – så möjligtvis har den ekonomiska situationen nu kommit till en punkt där verkligheten överträffar politiska ideologier.
Å andra sidan har få länder visat så stor ovilja att släppa sin gamla tillväxtmodell som Kina, och givet Xi Jinpings starka ideologiska övertygelser samt fokus på nationell säkerhet är det inte omöjligt att lägre tillväxt är ett pris man är villig att betala för fortsatt statlig styrning av ekonomin.
