Flera nationalistiska användare med tiotusentals följare på kinesiska sociala medier har på senare tid luftat tanken att Kina borde ta tillbaka delar av östra Ryssland som tidigare kontrollerats av landets kejsardömen.
The Economist uppmärksammade i veckan uppmaningar online om att Kina aldrig ska glömma den ”nationella förödmjukelsen” i samband med opiumkrigen och därför bör använda kinesiska namn på Vladivostok, Sakhalin och sex stycken andra platser för att ”uppmuntra vårt land att ta tillbaka dessa territorier så snart som möjligt”.
Eller att Moskva borde vara ”oroligt” att Kina kan överta samma landområden om ”kaos” uppstår i Ryssland.
Det plötsliga intressent för östra Ryssland bland nationalistiska röster på nätet kommer efter att Kinas ministerium för naturresurser i februari gick ut med direktiv om att använda kinesiska snarare än ryska namn för åtta områden i östra Ryssland som tidigare varit under kinesisk administration.
Exempelvis heter Vladivostok i dag på kinesiska ”Fuladivosituoke”, vilket är uttalet av de kinesiska tecknen ”符拉迪沃斯托克” som är menat att likna stadens ryska namn. Kinas myndigheter vill nu att landets kartor istället ska märka Vladivostok som ”海參崴” eller ”Haishenwai”, vilket betyder ungefär ”sjögurke-bukten” som staden traditionellt är känd som på kinesiska.
Detta är i sin tur en upprepning av liknande instruktioner från samma myndighet år 2003, som ännu inte riktigt verkar ha satt sig. Det är oklart varför instruktionerna i fråga återupprepas just nu, men bland vissa sorts användare på sociala medier finns alltså gehör för teorin om att stora delar av östra Ryssland egentligen tillhör Kina.
En stor del av kommunistpartiets maktmonopol – särskilt under Xi Jinping – går ut på narrativet att endast partiet är starkt nog för att leda Kina ur ”ett århundrade av förnedring” och istället stå upp emot en omvärld som tidigare girigt delat Kina emellan sig.
Termen århundrade refererar till tiden mellan opiumkrigen i mitten av 1800-talet och kommunistpartiets utropande av Folkrepubliken Kina 1949 efter att slutligen ha segrat i det blodiga kinesiska inbördeskriget.
För kinesisk del ledde opiumkrigen till en rad så kallade ”orättvisa fördrag” där man bland annat tvingades avträda stora landområden som Kina erövrat främst under den styrande Qing-dynastins tidiga år. Detta innefattade enligt kartan nedan stora områden i vad som i dag är östra Ryssland, i avtal från 1858 och 1860 som omintetgjorde de tidigare Nerchinskavtalet från 1689 som flyttade den kinesiska gränsen norrut:
Särskilt mycket uppmärksamhet har Vladivostok fått. Staden avträddes till Ryssland i samma avtal som Storbritannien lade beslag på Hongkong, vilket sedan följdes av kinesiska krav på återlämning av den brittiska kolonin 1997.
Det ryska tsardömet var i allra högsta grad en aktör som bidrog till Kinas så kallade århundrade av nationell förnedring. Vid sidan av avtalet i samband med opiumkrigen, så var Ryssland även del av ”de åtta ländernas armé”, alltså de nationer som tillsammans invaderade norra Kina under boxarupproret och framtvingade ytterligare ett ”orättvist fördrag” om skadestånd och allehanda militära eller administrativa inskränkningar.
Medan mycket ilska på senare tid har uppbådats i statliga medier och lärosäten mot USA, Storbritannien och Japans roll i denna allians, så har det ofta varit tystare om hur det ryska tsardömet också deltog i härjningarna i Kina vid denna tid.
Kinesiska myndigheter har en fin balansgång att träda, då Ryssland i dag är en viktig samarbetspartner i den geopolitiska rivaliteten med USA och andra demokratier. The Economist framhåller hur statliga medier undviker att lyfta den territoriella frågan, samtidigt som tv-stjärnan Zhou Libo förra månaden fick sina konton på sociala medier blockerade efter att han inför miljoner följare föreslagit att Kina bör ta tillbaka förlorade landområden från Ryssland.
Om man inte vill att saken sprids av stora medier eller inflytelserika kändisar, varför lyfter då kinesiska myndigheter denna fråga över huvudtaget? Asia Sentinel vill mena att detta är ett vis för Peking att hålla Moskva på defensiven, och ge Kina ännu en hävstång i relationen med ett allt mer isolerat Ryssland:
China’s indirect mention of those losses now adds to its leverage over Moscow but also emphasizes the opportunistic nature of the Xi-Putin embrace. For Russia, its obsession with regaining Ukraine is weakening its other borders where minorities are predominant or ethnic Russians thin on the ground – as in the Far East. At the same time, it opens the possibility, currently seemingly remote, that any major change in Russian leadership and policy which is unfavorable to Beijing could see a more open revival by China of its Manchu-era imperial claims based on the claim that the treaties were “unequal.” The region is rich in minerals even if its sparse population is as much a reflection of geography as of Russian economic and demographic weaknesses.
Enligt denna teori avser kinesiska myndigheter alltså göra Ryssland osäkert för att ytterligare befästa överhanden i den bilaterala relationen, men samtidigt undvika att piska upp nationalistiska stämningar på hemmaplan som i sin tur kan leda till krav på ledningen att agera.
Det är förvisso osannolikt att detta skulle leda till några omedelbara öppna konflikter mellan Kina och Ryssland. Båda länderna har intresse av fred längs med sin drygt 400 mil långa landgräns, för att kunna frigöra resurser att använda på annat håll.
Icke desto mindre ger detta vid handen en potentiell kommande konflikt mellan de båda grannarna, särskilt om budskapet sprider sig bland det tveeggade svärd som landets nationalistiska opinionsbildare utgör.
För bara ett årtionde sedan var det heller inte många som förutsåg Kinas implementering av de territoriella kraven på 90 procent av Sydkinesiska havet i form av en rad konstgjorda öar som förvandlades till militära utposter.
