Joel Petersson IvreNär den första chocken lagt sig efter en nationell tragedi tar ofta jakten på en syndabock vid. Så också i Sydkorea, där 156 människor, de flesta i 20-årsåldern, för några veckor sedan klämdes till döds i en trång gränd under Halloween-firandet i Seouls partykvarter Itaewon.
En sådan katastrof rör naturligtvis upp starka känslor, särskilt eftersom majoriteten av offren tillhörde Sydkoreas unga generation. Denna generation har redan drabbats av en liknande katastrof, när färjan Sewol förliste med över tvåhundrafemtio gymnasieelever ombord, i april 2014.
Den kamp som Sewol-offrens familjer bedrev för att få klarhet i orsaken bakom olyckan beredde mark för de folkliga protester som 2016 slutade med att Sydkoreas dåvarande president Park Geun-hye ställdes inför riksrätt, avsattes och dömdes till fängelse.
Orsaken till Sewols förlisning har aldrig klarlagts, men anses allmänt ha orsakats av korruption och officiell inkompetens. President Park anklagades visserligen aldrig för att direkt ha orsakat olyckan, men hennes valhänta hantering av efterspelet gjorde henne djupt impopulär.
Bland annat tog det henne hela sju timmar att åstadkomma ett mycket förvirrat offentligt uttalande, varefter hon senare beordrade militär övervakning av anhöriga. När en korruptionsskandal som involverade hennes närmsta rådgivare uppdagades två år senare var det få koreaner som protesterade när riksrättsprocessen inleddes.
Historien upprepas
Sydkoreas nuvarande president, Yoon Seok-yeol, är väl bekant med Park Geun-hyes öde. I sin tidigare roll som riksåklagare var det han som ledde åtalet mot henne. Och precis som Park har Yoon mycket svaga opinionssiffror. Bara 16 procent av befolkningen tycker att han gör ett bra jobb – lägst av alla statschefer i OECD.
Därför var han mån om att snabbt visa handlingskraft och sympati när vidden av Halloween-katastrofen i Itaewon blev känd. Men trots att han beordrade en omedelbar specialutredning och utlyste en veckas landssorg, finns ett antal omständigheter som har visat sig mycket besvärande för presidenten, och som gör att många sydkoreaner håller honom personligt ansvarig.
En av dessa omständigheter går att härleda till Yoons första beslut efter att han tillträdde som president i maj. Han beordrade då att det officiella presidentkontoret skulle flyttas från sin traditionella plats i det Blå huset, avsides beläget vid foten av ett berg i norra Seoul, till försvarsdepartementets lokaler precis bredvid Samgakji i Yongsan-distriktet, en av innerstadens största trafikknutpunkter och bara ett stenkast bort från Itaewon.
Den plötsliga flytten har gjort att Yongsans polisdepartement blivit svårt underbemannat, eftersom man varit tvunget att ägna mer personal till att dirigera trafik och garantera säkerheten runt presidenten. Detta var en av anledningarna att det på Halloween-kvällen bara fanns 137 poliser att skicka till Itaewon, trots att över 100 000 festdeltagare förväntades.
Tidigare samma kväll hade 6 500 poliser skickats ut för att bevaka 25 000 människor som genomförde en demonstration riktad mot president Yoon. Det är troligt att presidenten inte hade något med det specifika beslutet att göra – även små och okontroversiella politiska demonstrationer i Sydkorea har oftast en överdimensionerad polisnärvaro.
Men det faktum att polisen så tydligt prioriterade en demonstration riktad mot Yoon framför den annalkande katastrofen i Itaewon ser inte bra ut för honom, särskilt eftersom demonstrationen ägde rum på Gwanghwamun, den boulevard i Seoul där mer än en miljon människor protesterade mot president Park 2016.
Om det är rättvist eller inte att lägga skulden direkt på Yoon går förstås att diskutera. Katastrofen i Itaewon går att härleda till en rad av misstag på många nivåer i beslutskedjan, som bland andra Washington Post har beskrivit ingående.
Det hundratal poliser som skickats till Itaewon den kvällen hade som främsta uppdrag att leta efter droger (inga hittades), många samtal som gjordes till larmcentralen följdes aldrig upp, och Yongsans polischef sågs av övervakningskameror gå mot olycksplatsen i maklig takt med händerna bakom ryggen; inte precis sinnebilden av handlingskraft när hundratals människor låg livlösa på gatan några kvarter bort.
En förlorad och förbannad generation?
Sydkorea är ett land med strikt hierarki. Detta faktum missförstås ofta som att koreaner i allmänhet är sävliga och obenägna att utkräva ansvar från sina ledare, trots att landet har en lång och stolt historia av politiska protester och revolutioner.
Den konfucianska hierarkiska ordningen går i två riktningar – den innebär inte bara blind lydnad från yngre mot äldre, eller befolkning mot ledare, utan också att politiska ledare har ett särskilt ansvar mot de som befinner sig lägre ner i hierarkin.
Sydkoreas unga generation brottas redan med hög arbetslöshet, depression, höga självmordstal, och är under hård social press att bilda familj, köpa dyra lägenheter på en osäker bostadsmarknad och försörja OCED:s snabbast åldrande befolkning.
Det finns på så sätt en tragisk symbolik i hur äldre politiska ledares misstag ledde till att medlemmar av Sydkoreas unga generation bokstavligen klämdes ihjäl under en kväll som var tänkt att fungera som en tillfällig paus från vuxenvärldens krav.
Trots offentliga ursäkter inte bara från president Yoon, utan också från premiärministern, inrikesministern, och Seouls borgmästare – en trolig framtida presidentkandidat – frågar sig många vad landets politiska ledare egentligen har lärt sig sedan Sewol.
Unga sydkoreaner känner knappast att den äldre generationen tar sitt ansvar på allvar, och det bådar inte gott för den redan djupt impopuläre presidenten.
