GÀstartikelDetta Àr en reseskildring skriven av Leif Lundström, som reste runt i regionen Xinjiang i samband med att han i början av 1990-talet skrev en uppsats om islam i Kina som en del av studierna i religionsvetenskap vid Lunds universitet
Det var juli mÄnad, sommaren 1993. PÄ resan vÀsterut i det stora Kina hade jag nÄtt Dunhuang, i den grönskande oasen som starkt kontrasterade mot den grÄbruna öknen i provinsen Gansu. Och i bakgrunden reste sig de höga bergen.
De sĂ„ kallade Mogaoku-grottorna, eller Dunhuang-grottorna, hade jag hört talas om. De lĂ„g en lokal busstur frĂ„n Dunhuangs centrum. ”TĂ€nk nu pĂ„ att Kina Ă€r ett annat land Ă€n Sverige”, hade den kinesiska doktoranden pĂ„ Teologiska Institutionen i Lund, Jianping Wang, sagt i all vĂ€lmening nĂ„gra veckor tidigare.
Jag steg av bussen i Mogaoku. PÄ byns huvudgata kom religionshistorikern och förlÀggaren Yang Fuxue pÄ en cykel. Han stannade till nÀr han sÄg mig komma slÀpandes pÄ den tunga ryggsÀcken. Jag uppskattade hans Älder till omkring 40 Är.
Yang hade tidigare bott i den autonoma regionen Xinjiangs huvudstad ĂrĂŒmqi under ett antal Ă„r. Han kĂ€nde vĂ€l till problemen mellan de muslimska minoritetsfolken och hankineserna.
De stolta folkslagen i Centralasien ansÄg att Xinjiang mÄste bli en egen sjÀlvstÀndig stat. SÀrskilt gÀllde denna starka nationalism folkgruppen uigurerna, de till antalet största av de muslimska minoritetsfolken i Xinjiang. Samtidigt hÀvdade kineserna att Xinjiang var en del av Folkrepubliken Kina.
”Kineserna Ă€r skitrĂ€dda för uigurerna” hade min handledare, Peter Bryder, sagt. Han hade utryckt detta i samband med ett av mina uppsatsarbeten om islam i Kina. Jag skulle komma att fundera pĂ„ denna mening under en lĂ„ng tid framĂ„t.
Mot eftermiddagen bjöds jag in i Yangs hus. Det visade sig vara en veritabel röra dÀr inne. Böcker och saker lÄg utspridda överallt. Yang var i fÀrd med att flytta och skulle i dagarna bege sig till Lanzhou. Vi drack grönt te och diskuterade situationen i Xinjiang.
Efter en stund gick vi ut i byn, fortfarande drickandes te. Vi gick över en liten vitmÄlad bro. Den var byggd över en flod som nattetid flöt genom byn. PÄ dagtid stÀngdes vattnet av. Framför oss lÄg de gamla grottorna med buddistisk konst av mycket stort kulturhistoriskt vÀrde.
I ryggsĂ€cken hade jag den amerikanske antropologen Dru C. Gladneys bok âMuslim Chinese: Ethnic Nationalism in the People’s Republicâ. Som jag hade uppfattat Gladney sĂ„ hĂ€vdade han att olika muslimska minoritetsfolk, som uigurer och kazaker skulle ha förts samman i en gemensam demonstration och att de samarbetade.
I âMuslim Chineseâ beskrev Gladney en gemensam demonstration som hade Ă€gt rum 1989 mot en bok som hette âSexual Customsâ (Xing Fengsu). Boken hade genererat ett hat bland muslimer i Kina som nĂ€rmast hade kunnat jĂ€mföras med hatet mot âSatansversernaâ. Det Ă„ret ska tusentals muslimer, av olika minoritetsfolk, ha protesterat mot boken och skrikit: âDöd Ă„t Kinas Salman Rushdie!â.
I âSexual Customsâ tolkades minareterna som fallossymboler och jĂ€mförelser gjordes mellan muslimska helgongravar och det kvinnliga könsorganet. Demonstrationerna pĂ„ olika platser i Kina ska Gladney ha tolkat som ett tecken pĂ„ en muslimsk vĂ„g i Kina, dĂ€r de muslimska minoritetsfolken kunde enas i en gemensam kamp mot islams fiender.
Yang hade visserligen ingen kĂ€nnedom om Gladneys arbete men trodde Ă€ndĂ„ att ett sĂ„dant samarbete var omöjligt. ”De hatar varandra för mycket. I alla fall Ă€r lĂ€get sĂ„ i Xinjiang”, sade Yang som poĂ€ngterade att det inte existerade nĂ„gon gemensam muslimsk front.
Jag frĂ„gade varför regimen i Peking tvunget mĂ„ste behĂ„lla Xinjiang som en del av folkrepubliken. Yang svarade: ”Det finns inte nĂ„gra som helst ekonomiska skĂ€l för det lĂ€ngre. Regioner som Xinjiang och Tibet tillför inte den kinesiska staten nĂ„got. TvĂ€rtom kostar de en massa pengar.”
Han fortsatte utlĂ€ggningen: ”Den enda anledningen till att behĂ„lla dem Ă€r att det Ă€r tradition bland kinesiska hĂ€rskare att visa musklerna. Skulle de börja förlora stora delar av federationen sĂ„ betraktas de som förverkade.”
Jag invÀnde att visst kunde Xinjiang och Tibet ha en ekonomisk betydelse för Kina. Xinjiang exempelvis för det som odlas i oaserna och för eventuella oljefyndigheter i öknen, och Tibet för det stora antalet turister som varje Är besöker landet. Dessutom fanns ett behov av att flytta ut hankineser till dessa provinser för att minska trycket frÄn det stora antalet mÀnniskor i andra delar av folkrepubliken.
Men Yang höll fast vid sin stÄndpunkt att det till största delen handlade om prestige bland de kinesiska ledarna. Diskussionen fick dock inte bli en prestigesak oss emellan, sÄ vi föredrog att gÄ in pÄ andra saker.
NÄgra dagar senare kom jag till ett litet buddistiskt kloster uppe i bergen. Detta efter en flera timmar lÄng marsch pÄ smala stigar. Jag stod lÀnge och sÄg in mot det land som var Xinjiang. I söder nÄgonstans lÄg Tibet.
Xinjiangregionen var bara odlingsbar i Taklamakans oaser. Det var i dessa oaser som regionens stÀder hade byggts. NÀsta dag skulle jag resa in i Xinjiang.
Den 26 juli anlĂ€nde jag till ĂrĂŒmqi med tĂ„g. HĂ€rifrĂ„n styrde guvernören – ordföranden i Xinjiangs kommunistparti – Xinjiang.
I denna regionhuvudstad intervjuade jag professor Liu Bin, som arbetade pĂ„ ett av universiteten. ”Uigurerna levde frĂ„n början i Centralasien tillsammans med mongolerna. De var först schamanister, sedan buddister, för att slutligen bli muslimer” berĂ€ttade han.
SidenvÀgen var inte bara till för att forsla materiella varor. HÀr fÀrdades ocksÄ religioner och filosofier lÄnga strÀckor genom Asien. Islam kom med araber och perser och buddismen kom frÄn Indien.
LĂ€nge kuskade jag omkring i Xinjiang. Det heta Turfan (Turpan) som lĂ„g cirka 190 kilometer sydost om ĂrĂŒmqi, besöktes under nĂ„gra dagar. Men huvudmĂ„let var en annan stad lĂ€ngs SidenvĂ€gen. ”Den som inte varit i Kashgar har heller inte sett Kina” mindes jag att Jianping Wang hade sagt hemma i Lund.
Det var i det vÀstligaste Kina, och nÀra grÀnsen till Pakistan. Det kÀndes dock inte som Kina lÀngre.
Kineserna var i klar minoritet i det mytomspunna Kashgar, vid randen av Taklamakanöknen. Det var uigurerna som dominerade gatubilden.
Polis och militĂ€r fanns det gott om. LikasĂ„ hade det varit i ĂrĂŒmqi. Bryders ord dök upp i huvudet igen: âKineserna Ă€r skitrĂ€dda för uigurerna.â
Tre Är tidigare, i april 1990, hade allvarliga oroligheter brutit ut. DÄ hade flera kineser dödats av uigurer i ett upplopp. Kineserna hade svarat med att skicka in trupp, och slÀnga ut alla utlÀnningar sÄ att det inte skulle finnas nÄgra vittnen till det som följde.
Jag hade ganska snabbt blivit bekant med en ung uigur som hette Yusup Muhammedi. Han var lite drygt 20 Är, gissade jag pÄ. Han talade god engelska och hade en svart mustasch och tjockt hÄr.
”En del av upprorsledarna flydde upp i bergen. Men de blev dödade av den kinesiska armĂ©n”, berĂ€ttade Yusup.
”Hur mĂ„nga dödades under upploppet?” försökte jag. ”Det Ă€r det ingen som vet. Det Ă€r hemligstĂ€mplat av staten” blev svaret.
Han förklarade att vanliga mĂ€nniskor inte visste sĂ„ mycket om sĂ„dant: ”Ingen förutom högsta ledningen vet hur mĂ„nga som dog.” Han var guide till yrket och jag beslöt att anlita honom för att han var infödd, hade lokalkĂ€nnedom och kunde sprĂ„ket. Det kunde jag ha nytta av.
DĂ„ och dĂ„ Ă„kte jag buss. Jag mindes en av bussturerna uppe i ĂrĂŒmqi. Vid ett tillfĂ€lle hade bussen stoppats av tungt bevĂ€pnad polis. Passagerarna hade fĂ„tt stiga ur. VĂ€skorna och bussen hade genomsökts. Det handlade antingen om bomber eller om gömda vapen, hade jag fĂ„tt veta.
Det mÀrktes att det fanns mÄnga pakistanier i Kashgar. Det ryktades att det fanns ett visst samarbete mellan folk i Pakistan och underjordiska grupper i Xinjiang. Ryktet gjorde ocksÄ gÀllande att det smugglades vapen över grÀnsen frÄn Pakistan.
Centralt i Kashgar lÄg Id Kah-moskén. Id Kah var en typ av stora moskéer som var placerade i större stÀder.
Uppslutningen var stor pĂ„ fredagsbönen. ”Se till att du hĂ„ller dig i bakgrunden. Och stör absolut inte de som ber”, sa Yusup. Han ville inte sjĂ€lv gĂ„ med. Det gick inte att övertala honom. Jag gick ensam till moskĂ©n.
Id Kah-moskén i Kashgar, som var frÄn 1492 och var en av Kinas största moskéer, hade flera bönehallar. Den kunde rymma 50 000 troende och dÀr firades de stora muslimska högtiderna, som Profetens födelse och Qurban (offerhögtiden i vallfÀrdsmÄnaden).
Det var Àr inte bara uigurer som bad i moskén, utan Àven tadzjiker, kirgiser, uzbeker, och pakistanier. Pakistanierna fanns pÄ moskéomrÄdet men ocksÄ pÄ gatan utanför. MÄnga av dem var lÄnga och syntes lÀtt i folkmassan.
MÄnga av pakistanierna var i Kashgar för att idka handel. PÄ söndagen skulle det bli den stora marknadsdagen, söndagsmarknaden. De flesta frÄn Pakistan skulle förmodligen stanna i staden över söndagen.
DÀr jag befann mig mitt i myllret förstod jag hur stort detta land var. Det var svÄrt att tro att man fortfarande var i Kina. Det var svÄrt att fÄ grepp om den jÀttelika draken Kina, med över en miljard mÀnniskor och minst 55 olika minoritetsfolk.
Borta var de kinesiska skrivtecknen och pagodtaken. I stÀllet talades ett sprÄk som lÄg nÀra turkiskan. Skrev gjorde man med arabiska tecken. Men denna dag var de framför allt muslimer i moskén.
I bönehallarna fanns ett antal gröna trÀpelare som höll uppe taket. Jag hade lyckats kÀmpa mig fram genom folkmassan till den yttersta bönehallen i moskébyggnaden. Den var fullpackad med mÀnniskor som lÄg pÄ knÀ pÄ sina bönemattor. Utanför hallen hade ett stort antal troende satt sig ner pÄ marken dÄ de inte fick plats i bönehallen.
Jag satt mig ner vid ett trÀd 50 meter frÄn sjÀlva moskébyggnaden. Trots att jag försökte hÄlla en sÄ lÄg profil som möjligt sÄ tyckte jag att folk tittade pÄ mig. Jag fick ocksÄ en kÀnsla av att jag inte var vÀlkommen.
De troende började be. De böjde sig fram i riktning mot Mecka. De strÀckte upp hÀnderna mot himlen.
Det gick kanske tio minuter. Jag registrerade att en yngre man kom emot mig med bestÀmda och snabba steg. Mannen pekade pÄ mig och sedan pÄ sin tomma handflata. Jag trodde att han ville veta om jag hade biljett eller tillstÄnd att vistas pÄ moskéomrÄdet.
Jag skakade pÄ huvudet som svar för det fanns inga biljetter att köpa vid ingÄngen. Mannen tecknade Ät mig att följa med. Jag följde honom i rask takt genom folkmassan. Jag tittade pÄ armbandsuret. Klockan var 14:32. Jag hade just blivit utslÀngd.
PÄ kvÀllen sökte Yusup upp mig pÄ mitt hotell. Det hade mörknat och klockan började nÀrma sig nio. Utanför kom plötsligt starka ljud frÄn trummor. Jag tittade ut, och sÄg tre lastbilar komma körandes med hög fart pÄ gatan utanför. PÄ flaken satt trumslagare och andra musiker.
Jag frĂ„gade Yusup vad som var pĂ„ gĂ„ng. ”Det Ă€r ett bröllop, ett uigurbröllop.” Samma musik kom jag sedan att höra tre kvĂ€llar i strĂ€ck.
Yusup frÄgade om jag hade lust att bli hans gÀst. Jag kÀnde mig hedrad och tackade ja.
NÀsta dag vid middagstid cyklade vi genom Kasghars smala gator och grÀnder. Vi var nu i de gamla stadsdelarna, lite utanför centrum. Det var trÄngt men med cykel kunde man nÄ fram Àven om gatorna var smala.
Vi stannade utanför ett Àldre hus och klev av cyklarna. En trappa ledde upp till dörren. Yusups mor betraktade mig nyfiket. Det sÄg ut som om hon undrade var jag kom ifrÄn. Jag kÀnde mig Äterigen som om jag kom frÄn Mars.
Yusup talade en kort stund med henne. Sedan nickade hon och gick bort för att göra i ordning mat.
Vi kom in i ett finrum dÀr de tog emot gÀster. Vi satte oss pÄ varsin kudde. Jag tittade pÄ vÀggen mitt emot mig. VÀggen var fint utsmyckad med en fÀrggrann mÄlning av ett stort fönster. Genom det vackra fönstret pÄ bilden sÄg jag en frisk livgivande flod. LÀngs floden vÀxte gröna trÀd och buskar. Och ovanför lyste en halvmÄne pÄ natthimlen. En bild av paradiset?
Yusups mor kom in med meloner, vindruvor och fĂ€rskt bröd. Jag frĂ„gade Yusup vad hans far arbetade med. ”Min far Ă€r snickare. Jag kommer aldrig sĂ€rskilt bra överens med honom”, svarade han.
Yusup berĂ€ttade att han hade studerat pĂ„ en guide- och turistskola i ĂrĂŒmqi men att hans far hade tvingat honom att flytta tillbaka till Kashgar igen. ”Jag hade en flickvĂ€n i ĂrĂŒmqi. Henne fĂ„r jag vĂ€l aldrig trĂ€ffa mer”, sade han med bitterhet i rösten.
DĂ€r jag satt med min vattenmelon, frĂ„gade jag honom om han inte var tillrĂ€ckligt gammal att bestĂ€mma sjĂ€lv. ”Visserligen, men hĂ€r i Kashgar lyder barnen förĂ€ldrarna. Vi Ă€r uppfostrade sĂ„. Men jag kommer aldrig att förlĂ„ta honom.”
Vi satt tysta en stund. Efter nĂ„gra minuter frĂ„gade jag hur förhĂ„llandet var mellan kineser och uigurer just nu i Kashgar. Yusup bröt en bit bröd. ”Inte alltid bra. Vi och kineserna har inte mycket gemensamt. Ibland blir det slagsmĂ„l. Ibland dras det kniv.”
Yusup bar kniv. Det verkade som om alla manliga uigurer bar kniv. Och att de kunde vara snabba pÄ att dra den. Det tycktes ocksÄ som om kniven var en slags symbol för den uiguriska manligheten.
Vid nĂ„got tillfĂ€lle hade jag frĂ„gat honom pĂ„ skĂ€mt vad som skulle hĂ€nda om jag blinkade mot en uigurflicka. ”DĂ„ skulle man genast dra kniv”, skrattade han. Jag beslöt att inte stĂ€lla flera frĂ„gor i kontroversiella Ă€mnen. I stĂ€llet gick jag över till den söndagsmarknad som skulle börja nĂ€sta dag.
Följande morgon var vi pÄ marknadsplatsen. Klockan var nio och den riktiga dagshettan hade inte kommit Àn. Det kÀndes ganska svalt och skönt dÀr vi satt vid kanten av ett vattendrag. Vattnet sÄg smutsigt ut. Det stank av avfall.
Jag gjorde en jÀmförelse för mig sjÀlv mellan den paradisiska floden pÄ vÀggmÄlningen i Yusups hem och det stinkande vattnet.
Yusup berĂ€ttade om sin morbror. ”Han Ă€r expert pĂ„ motorer. SĂ€rskilt motorcyklar. Han kommer att vara hĂ€r idag och köpa och sĂ€lja motordelar. Han har tid för sĂ„dant nu över sommaren. PĂ„ vintern Ă€r han lĂ€rare. Han Ă€r mycket bildad. Honom kan du frĂ„ga om allt som har med vĂ„rt folks historia att göra.”
Plötsligt översvÀmmades marknadsplatsen av bönder med oxkÀrror, och försÀljare med stora högar av vattenmeloner. Man köpte och sÄlde getter, oxar, kameler, Äsnor och fjÀderfÀn. Allt verkade vara i en enda stor röra. Men i all röra kunde det ÀndÄ finnas en viss organisation och ordning. För det verkade som om alla visste exakt var de skulle ta vÀgen.
I ett par timmar strövade vi omkring pĂ„ marknadens olika avdelningar. Det fanns en avdelning för djur, en för motorcyklar, en för smide och sĂ„ vidare. Jag var nĂ€ra att bli pĂ„körd bakifrĂ„n av ox- och Ă„snekĂ€rror. Kusken skrek âpush!â, vilket fritt översatt betydde âFlytta pĂ„ dig klantskalle!â
Nu började vÀrmen sÀtta in och dammet frÄn gruset pÄ marken lÄg som ett moln över hela marknadsomrÄdet. Efter att ha prutat mig till en uigurkniv, gick vi och satte oss under ett trÀd i marknadens utkant.
Yusup var tyst en lĂ„ng stund. Han verkade ha tankarna nĂ„gon annanstans. Jag frĂ„gade vad han tĂ€nkte pĂ„. ”Jag tĂ€nker pĂ„ den lyckliga tiden i ĂrĂŒmqi och pĂ„ min flickvĂ€n dĂ€r. Jag undrar om hon har trĂ€ffat nĂ„gon annan. Det var lĂ€ngesedan hon skrev.”
Sedan berĂ€ttade han att sĂ„ snart han hade samlat ihop tillrĂ€ckligt med pengar, sĂ„ skulle han Ă„ka till ĂrĂŒmqi igen, oavsett vad hans far sa. Och dĂ„ skaffa ett jobb och fĂ„ bĂ€ttre betalt.
”Den dĂ€r jĂ€vla kinesen som Ă€r hotellchef hĂ€r i Kashgar, ger mig bara de dĂ„liga jobben. Han lĂ„ter mig ha hand om dig dĂ€rför att han tror att du som yngre man inte har sĂ„ mycket pengar Ă€nnu. Hade jag varit kines hade jag sĂ€kert fĂ„tt ta hand om en samling dollarturister frĂ„n USA. Han skulle bara veta att jag umgĂ„s med dig utan att ta betalt för det”, sade Yusup.
Det som intresserade mig mycket var den helgondyrkan som var en viktig del av uigurernas sÀtt att utöva sin religion pÄ. HÀr spelade ocksÄ den muslimska mystiken, sufismen, ofta en stor roll. Abakh Hoja-graven, dÀr Hidajetulla Hoja och hans 72 lÀrjungar lÄg begravda, var ett viktigt mÄl för de troende. Yusup förklarade att mÄnga kom dit för att be. Det var en vacker och lugn plats.
Hidajetulla Hoja var sufiledare. Hoja eller Kjoja var en uigurisk titel, som skulle visa att titelbÀraren ansÄgs ha varit Àttling till profeten Muhammad sjÀlv. Abakh Hojas sondotter Ikparhan vilade ocksÄ i graven. 1759 ledde hon ett uiguriskt uppror mot Qing-kejsaren Qianlong, men förlorade och togs till Peking som konkubin. TvÄ Är senare begick hon sjÀlvmord.
Bakom Abakh Hoja-graven lÄg en muslimsk begravningsplats. Ett av de mest kÀnda helgonen i södra Xinjiang var den lÀrde lexikografen, geografen och lingvisten Mahmud frÄn Kashgar (Mahmud ibn Husayn ibn Muhammed al-Kashgari). Han föddes 1008 och dog 1102.
Kashgaris födelsenamn var Mahamud Hasayn Ebeny. Hans far dödades i en revolt, men sjÀlv lyckades Kashgari komma undan med livet i behÄll.
I femton Är reste Kashgari runt i Centralasien för att studera centralasiatiska folkslag som turkar, turkmener, och kirgizer. Han samlade en mÀngd material om deras historia, geografi, seder och religion.
1072 kom han till Bagdad, dÀr han skrev en berömd turkisk sprÄkhandbok pÄ arabiska. Kashgaris bok, som bestod av flera volymer, rymde Àven sÄdant som logik, astronomi, seder och bruk, och medicin. Han ÄtervÀnde senare till Kashgar, dÀr han öppnade en skola.
Till Mahmud Kashgaris gravhelgedom och mazar kom troende mÀnniskor för att be och platsen hade en hög religiös status. Bakom helgedomen rann det upp en vattenkÀlla som ansÄgs innehÄlla heligt vatten. Enligt en folklig tradition fanns denna kÀlla först vid en Àldre moské som hade legat dÀr tidigare.
DÄ en nyare moské började anvÀndas sÄ sades det att vattenkÀllan flyttade frÄn den gamla moskén till den nya. Vattnet ansÄgs vara bra att dricka för den som ville ha tur i livet. Man menade ocksÄ att vattnet hade helig kraft och var lÀkande.
Det fanns Àven vid gravhelgedomen ett gammalt trÀd som jag och Yusup tog oss en nÀrmare titt pÄ. Enligt legenden skulle trÀdet ha vuxit upp ur helgonets kÀpp. Det var i mÄnga Är vanligt att besökare bröt kvistar ur trÀdet för att de trodde att kvistarna gav dem tur i livet.
En typ av moskéer i Kashgar var alltsÄ de sÄ kallade mazarerna. De lÄg i anslutning till mausoleer. Mazaren vid sufihelgonens gravar var platser dÀr sufierna traditionellt hade sina aktiviteter under en schejk. Klart var att helgondyrkan spelade en viktig roll för uigurernas liv i Kashgar. Ofta besökte de mazarerna pÄ torsdagar, sÄ att de kunde be under fredagsbönen dagen efter.
Det fanns mÄnga motiv till varför man besökte mazarer och pÄ sÄ sÀtt kunde fÄr ta del av helgonens speciella kraft. Det kunde handla om att blir botade frÄn sjukdomar eller om kvinnor som ville blir fertila. Det kunde Àven röra sig om att driva ut onda andar eller om att man ville bli rik.
Traditionellt spelade sufiordnar en stor roll i Xinjiang i allmÀnhet och i Kashgar i synnerhet. Sufismen introducerades i Kashgar pÄ 1400- och 1500-talen.
Det fanns olika slags sufiordnar. I Kashgar lÄg till exempel mazar Asla Khan. Den historiska Sayyd Asla Khan var en regent frÄn 1000-talets Karakhandynasti, men platsen dÀr mazaren var belÀgen sammankopplades med en legend om helgonet.
Det sades att Ali Asla Khan var en fruktad kÀmpe. Han var osÄrbar. Det var bara Asla Khan sjÀlv som visste hemligheten med sin osÄrbarhet. Men hans fiender ville ta reda pÄ hemligheten med hans osÄrbarhet, sÄ att de skulle kunna döda honom. De lejde nÄgra Àldre kvinnor för att lura Asla Khans hustru till att ta reda pÄ hur man kunde finna ut hennes mans svaga punkt.
Hustrun svarade att hon inte visste hemligheten med sin mans osÄrbarhet och att hon dÀrför vare sig kunde eller ville avslöja den. DÄ tog de gamla kvinnorna fram varsin kyckling, gömde dem under sina armar och klÀmde Ät mot kropparna.
NÀr kycklingarna skrek och nÀr Asla Khans hustru tittade förvÄnat pÄ de Àldre kvinnorna, pÄstod kvinnorna att de blivit sjuka för att de inte berÀttat sina mÀns hemligheter. Hustrun blev dÄ rÀdd för att drabbas av samma öde och lockade av Asla Kahn hemligheten med hans osÄrbarhet.
Hustrun berÀttade för de Àldre kvinnorna att Asla Kahn bara kunde dödas under bönen dÄ han lade av sig sin rustning. DÄ Asla Khans fiender fick dessa upplysningar av de gamla kvinnorna, sÄ högg de huvudet av honom nÀsta gÄng han skulle be i moskén. Men huvudet fortsatte striden med svÀrdet i munnen. à tskilliga av hans fiender dödades. Dödandet fortsatte till Gud sjÀlv stoppade blodbadet.
Kroppen kom att begravas i öknen men huvudet sades ligga i Asla Khan-graven. Det berÀttades ocksÄ att en dag möttes kroppen och huvudet i himlen.
Under lÄng tid följde jag utvecklingen i Xinjiang. I Amnesty Internationals rapporter kunde man senare pÄ 1990-talet lÀsa om flera allvarliga sammanstötningar mellan uiguriska nationalister och kinesiska myndigheter.
En kĂ€lla i Hongkong rapporterade till exempel att det i slutet av 1995 skulle ha skett ett upplopp i staden Daheyn. Enligt kĂ€llan var 50 000 uigurer och kazaker inblandade. Man bedömde att 200 mĂ€nniskor fick sĂ€tta livet till. Samma Ă„r avrĂ€ttades fem uigurer i Peking för ett uppror i ĂrĂŒmqi 1992.
I februari 1997 genomfördes demonstrationer i staden Yiming i Xinjiang. Demonstrationerna ska ha övergÄtt i upplopp dÀr minst 1 000 uigurer ska ha deltagit och krÀvt sjÀlvstÀndighet frÄn Kina.
Detta var bara en brĂ„kdel, eller rĂ€ttare sagt bara nĂ„gra exempel. Det har intrĂ€ffat mĂ„nga fler liknande hĂ€ndelser i denna âautonoma regionâ. Men det var ocksĂ„ lĂ€nge sedan nu. Numera lĂ€ser man om ett kontrollsamhĂ€lle utan like och om nĂ„got som mycket vĂ€l kan betecknas som folkmord, för att inte sĂ€ga kulturmord, pĂ„ uigurer och andra muslimska etniska minoritetsgrupper i Xinjiang.
Man lÀser med förfÀran i exempelvis det katolska magasinet Signum (14 mars 2022) om Kinas förföljelser av uigurer och andra minoriteter de senaste fem Ären (Patrick HÀllzon, Ingvar Svanberg, Magnus Fiskesjö). Det mest omskrivna Àr förekomsten av interneringslÀger vilket den kinesiska regimen hÀvdar vara omskolnings- och utbildningslÀger för att motverka terrorism.
Ur Pekings synvinkel Ă€r den uiguriska nationalismen förstĂ„s terrorism. Ă tminstone Ă€r det ur kinesisk synpunkt ett passande namn pĂ„ de upproriska elementen i vĂ€stra Kina. Och Bryders ord som jag nu hörde för sĂ„ lĂ€nge sedan kommer upp igen: âKineserna Ă€r skitrĂ€dda för uigurernaâ.
Kanske hÀnde nÄgot avgörande för uigurernas del i samband med terrorhandlingarna i USA, de som benÀmns den 11 september-attackerna, eller 9/11. Det var dÄ terrororganisationen al-Qaida gjorde en serie samordnade attacker mot flera mÄl i USA.
Det ledde till ett internationellt krig mot terrorismen, lett av Washington. Det innebar förmodligen ocksÄ att nu kunde Kina hÀvda att muslimska minoritetsfolk som uigurerna var terrorister och skulle bekÀmpas med alla medel som stod till buds. Och dÄ menade man alla medel.
NÄgra av dessa metoder har vi sett i Xinjiang pÄ senare tid. Det berÀknas att en och en halv miljon mÀnniskor ska ha spÀrrats in utan att ha möjlighet att kontakta anhöriga. Den som lÀser HÀllzon, Svanberg och Fiskesjös artikel fÄr veta hur den kinesiska staten genomför pÄtvingade steriliseringar och aborter i stor skala, ser till att barn skiljs frÄn sina förÀldrar och placeras pÄ barnhem medan deras förÀldrar sÀtts i lÀger.
De som sitter i lÀger tvingas dÄ avsÀga sig sin egen religion och kultur. De kinesiska myndigheterna utför ocksÄ en systematisk kampanj mot den uiguriska kulturen. Moskéer och kultplatser och pilgrimsplatser rivs och begravningsplatser asfalteras. MÄnga intellektuella har försvunnit i kinesiska lÀger.
MÄnga uigurer har försvunnit och Ätskilliga har flytt utomlands. Det finns en del uigurer Àven hÀr i Sverige.
Jag tĂ€nker pĂ„ den unge uigurer som jag en gĂ„ng trĂ€ffade i Kashgar och som gav mig en introduktion till den uiguriska kulturen. Fick Yusup nĂ„gonsin sin flickvĂ€n i ĂrĂŒmqi och vĂ„gade han trotsa sin far? Hann de bli lyckliga med varandra innan lĂ€grens hemska tid tog vid i Xinjiang?
Jag sa en gÄng adjö och flög hem via Peking. Sedan sÄgs vi aldrig mer.
Leif Lundström Àr i dag verksam som journalist, och kan nÄs via mail.
