Detta är en reseskildring skriven av Leif Lundström, som reste runt i regionen Xinjiang i samband med att han i början av 1990-talet skrev en uppsats om islam i Kina som en del av studierna i religionsvetenskap vid Lunds universitet
Det var juli månad, sommaren 1993. På resan västerut i det stora Kina hade jag nått Dunhuang, i den grönskande oasen som starkt kontrasterade mot den gråbruna öknen i provinsen Gansu. Och i bakgrunden reste sig de höga bergen.
De så kallade Mogaoku-grottorna, eller Dunhuang-grottorna, hade jag hört talas om. De låg en lokal busstur från Dunhuangs centrum. “Tänk nu på att Kina är ett annat land än Sverige”, hade den kinesiska doktoranden på Teologiska Institutionen i Lund, Jianping Wang, sagt i all välmening några veckor tidigare.
Jag steg av bussen i Mogaoku. På byns huvudgata kom religionshistorikern och förläggaren Yang Fuxue på en cykel. Han stannade till när han såg mig komma släpandes på den tunga ryggsäcken. Jag uppskattade hans ålder till omkring 40 år.
Yang hade tidigare bott i den autonoma regionen Xinjiangs huvudstad Ürümqi under ett antal år. Han kände väl till problemen mellan de muslimska minoritetsfolken och hankineserna.
De stolta folkslagen i Centralasien ansåg att Xinjiang måste bli en egen självständig stat. Särskilt gällde denna starka nationalism folkgruppen uigurerna, de till antalet största av de muslimska minoritetsfolken i Xinjiang. Samtidigt hävdade kineserna att Xinjiang var en del av Folkrepubliken Kina.
“Kineserna är skiträdda för uigurerna” hade min handledare, Peter Bryder, sagt. Han hade utryckt detta i samband med ett av mina uppsatsarbeten om islam i Kina. Jag skulle komma att fundera på denna mening under en lång tid framåt.
Mot eftermiddagen bjöds jag in i Yangs hus. Det visade sig vara en veritabel röra där inne. Böcker och saker låg utspridda överallt. Yang var i färd med att flytta och skulle i dagarna bege sig till Lanzhou. Vi drack grönt te och diskuterade situationen i Xinjiang.
Efter en stund gick vi ut i byn, fortfarande drickandes te. Vi gick över en liten vitmålad bro. Den var byggd över en flod som nattetid flöt genom byn. På dagtid stängdes vattnet av. Framför oss låg de gamla grottorna med buddistisk konst av mycket stort kulturhistoriskt värde.
I ryggsäcken hade jag den amerikanske antropologen Dru C. Gladneys bok ”Muslim Chinese: Ethnic Nationalism in the People’s Republic”. Som jag hade uppfattat Gladney så hävdade han att olika muslimska minoritetsfolk, som uigurer och kazaker skulle ha förts samman i en gemensam demonstration och att de samarbetade.
I ”Muslim Chinese” beskrev Gladney en gemensam demonstration som hade ägt rum 1989 mot en bok som hette ”Sexual Customs” (Xing Fengsu). Boken hade genererat ett hat bland muslimer i Kina som närmast hade kunnat jämföras med hatet mot ”Satansverserna”. Det året ska tusentals muslimer, av olika minoritetsfolk, ha protesterat mot boken och skrikit: ”Död åt Kinas Salman Rushdie!”.
I ”Sexual Customs” tolkades minareterna som fallossymboler och jämförelser gjordes mellan muslimska helgongravar och det kvinnliga könsorganet. Demonstrationerna på olika platser i Kina ska Gladney ha tolkat som ett tecken på en muslimsk våg i Kina, där de muslimska minoritetsfolken kunde enas i en gemensam kamp mot islams fiender.
Yang hade visserligen ingen kännedom om Gladneys arbete men trodde ändå att ett sådant samarbete var omöjligt. “De hatar varandra för mycket. I alla fall är läget så i Xinjiang”, sade Yang som poängterade att det inte existerade någon gemensam muslimsk front.
Jag frågade varför regimen i Peking tvunget måste behålla Xinjiang som en del av folkrepubliken. Yang svarade: “Det finns inte några som helst ekonomiska skäl för det längre. Regioner som Xinjiang och Tibet tillför inte den kinesiska staten något. Tvärtom kostar de en massa pengar.”
Han fortsatte utläggningen: “Den enda anledningen till att behålla dem är att det är tradition bland kinesiska härskare att visa musklerna. Skulle de börja förlora stora delar av federationen så betraktas de som förverkade.”
Jag invände att visst kunde Xinjiang och Tibet ha en ekonomisk betydelse för Kina. Xinjiang exempelvis för det som odlas i oaserna och för eventuella oljefyndigheter i öknen, och Tibet för det stora antalet turister som varje år besöker landet. Dessutom fanns ett behov av att flytta ut hankineser till dessa provinser för att minska trycket från det stora antalet människor i andra delar av folkrepubliken.
Men Yang höll fast vid sin ståndpunkt att det till största delen handlade om prestige bland de kinesiska ledarna. Diskussionen fick dock inte bli en prestigesak oss emellan, så vi föredrog att gå in på andra saker.
Några dagar senare kom jag till ett litet buddistiskt kloster uppe i bergen. Detta efter en flera timmar lång marsch på smala stigar. Jag stod länge och såg in mot det land som var Xinjiang. I söder någonstans låg Tibet.
Xinjiangregionen var bara odlingsbar i Taklamakans oaser. Det var i dessa oaser som regionens städer hade byggts. Nästa dag skulle jag resa in i Xinjiang.
Den 26 juli anlände jag till Ürümqi med tåg. Härifrån styrde guvernören – ordföranden i Xinjiangs kommunistparti – Xinjiang.
I denna regionhuvudstad intervjuade jag professor Liu Bin, som arbetade på ett av universiteten. “Uigurerna levde från början i Centralasien tillsammans med mongolerna. De var först schamanister, sedan buddister, för att slutligen bli muslimer” berättade han.
Sidenvägen var inte bara till för att forsla materiella varor. Här färdades också religioner och filosofier långa sträckor genom Asien. Islam kom med araber och perser och buddismen kom från Indien.
Länge kuskade jag omkring i Xinjiang. Det heta Turfan (Turpan) som låg cirka 190 kilometer sydost om Ürümqi, besöktes under några dagar. Men huvudmålet var en annan stad längs Sidenvägen. “Den som inte varit i Kashgar har heller inte sett Kina” mindes jag att Jianping Wang hade sagt hemma i Lund.
Det var i det västligaste Kina, och nära gränsen till Pakistan. Det kändes dock inte som Kina längre.
Kineserna var i klar minoritet i det mytomspunna Kashgar, vid randen av Taklamakanöknen. Det var uigurerna som dominerade gatubilden.
Polis och militär fanns det gott om. Likaså hade det varit i Ürümqi. Bryders ord dök upp i huvudet igen: ”Kineserna är skiträdda för uigurerna.”
Tre år tidigare, i april 1990, hade allvarliga oroligheter brutit ut. Då hade flera kineser dödats av uigurer i ett upplopp. Kineserna hade svarat med att skicka in trupp, och slänga ut alla utlänningar så att det inte skulle finnas några vittnen till det som följde.
Jag hade ganska snabbt blivit bekant med en ung uigur som hette Yusup Muhammedi. Han var lite drygt 20 år, gissade jag på. Han talade god engelska och hade en svart mustasch och tjockt hår.
“En del av upprorsledarna flydde upp i bergen. Men de blev dödade av den kinesiska armén”, berättade Yusup.
“Hur många dödades under upploppet?” försökte jag. “Det är det ingen som vet. Det är hemligstämplat av staten” blev svaret.
Han förklarade att vanliga människor inte visste så mycket om sådant: “Ingen förutom högsta ledningen vet hur många som dog.” Han var guide till yrket och jag beslöt att anlita honom för att han var infödd, hade lokalkännedom och kunde språket. Det kunde jag ha nytta av.
Då och då åkte jag buss. Jag mindes en av bussturerna uppe i Ürümqi. Vid ett tillfälle hade bussen stoppats av tungt beväpnad polis. Passagerarna hade fått stiga ur. Väskorna och bussen hade genomsökts. Det handlade antingen om bomber eller om gömda vapen, hade jag fått veta.
Det märktes att det fanns många pakistanier i Kashgar. Det ryktades att det fanns ett visst samarbete mellan folk i Pakistan och underjordiska grupper i Xinjiang. Ryktet gjorde också gällande att det smugglades vapen över gränsen från Pakistan.
Centralt i Kashgar låg Id Kah-moskén. Id Kah var en typ av stora moskéer som var placerade i större städer.
Uppslutningen var stor på fredagsbönen. “Se till att du håller dig i bakgrunden. Och stör absolut inte de som ber”, sa Yusup. Han ville inte själv gå med. Det gick inte att övertala honom. Jag gick ensam till moskén.
Id Kah-moskén i Kashgar, som var från 1492 och var en av Kinas största moskéer, hade flera bönehallar. Den kunde rymma 50 000 troende och där firades de stora muslimska högtiderna, som Profetens födelse och Qurban (offerhögtiden i vallfärdsmånaden).
Det var är inte bara uigurer som bad i moskén, utan även tadzjiker, kirgiser, uzbeker, och pakistanier. Pakistanierna fanns på moskéområdet men också på gatan utanför. Många av dem var långa och syntes lätt i folkmassan.
Många av pakistanierna var i Kashgar för att idka handel. På söndagen skulle det bli den stora marknadsdagen, söndagsmarknaden. De flesta från Pakistan skulle förmodligen stanna i staden över söndagen.
Där jag befann mig mitt i myllret förstod jag hur stort detta land var. Det var svårt att tro att man fortfarande var i Kina. Det var svårt att få grepp om den jättelika draken Kina, med över en miljard människor och minst 55 olika minoritetsfolk.
Borta var de kinesiska skrivtecknen och pagodtaken. I stället talades ett språk som låg nära turkiskan. Skrev gjorde man med arabiska tecken. Men denna dag var de framför allt muslimer i moskén.
I bönehallarna fanns ett antal gröna träpelare som höll uppe taket. Jag hade lyckats kämpa mig fram genom folkmassan till den yttersta bönehallen i moskébyggnaden. Den var fullpackad med människor som låg på knä på sina bönemattor. Utanför hallen hade ett stort antal troende satt sig ner på marken då de inte fick plats i bönehallen.
Jag satt mig ner vid ett träd 50 meter från själva moskébyggnaden. Trots att jag försökte hålla en så låg profil som möjligt så tyckte jag att folk tittade på mig. Jag fick också en känsla av att jag inte var välkommen.
De troende började be. De böjde sig fram i riktning mot Mecka. De sträckte upp händerna mot himlen.
Det gick kanske tio minuter. Jag registrerade att en yngre man kom emot mig med bestämda och snabba steg. Mannen pekade på mig och sedan på sin tomma handflata. Jag trodde att han ville veta om jag hade biljett eller tillstånd att vistas på moskéområdet.
Jag skakade på huvudet som svar för det fanns inga biljetter att köpa vid ingången. Mannen tecknade åt mig att följa med. Jag följde honom i rask takt genom folkmassan. Jag tittade på armbandsuret. Klockan var 14:32. Jag hade just blivit utslängd.
På kvällen sökte Yusup upp mig på mitt hotell. Det hade mörknat och klockan började närma sig nio. Utanför kom plötsligt starka ljud från trummor. Jag tittade ut, och såg tre lastbilar komma körandes med hög fart på gatan utanför. På flaken satt trumslagare och andra musiker.
Jag frågade Yusup vad som var på gång. “Det är ett bröllop, ett uigurbröllop.” Samma musik kom jag sedan att höra tre kvällar i sträck.
Yusup frågade om jag hade lust att bli hans gäst. Jag kände mig hedrad och tackade ja.
Nästa dag vid middagstid cyklade vi genom Kasghars smala gator och gränder. Vi var nu i de gamla stadsdelarna, lite utanför centrum. Det var trångt men med cykel kunde man nå fram även om gatorna var smala.
Vi stannade utanför ett äldre hus och klev av cyklarna. En trappa ledde upp till dörren. Yusups mor betraktade mig nyfiket. Det såg ut som om hon undrade var jag kom ifrån. Jag kände mig återigen som om jag kom från Mars.
Yusup talade en kort stund med henne. Sedan nickade hon och gick bort för att göra i ordning mat.
Vi kom in i ett finrum där de tog emot gäster. Vi satte oss på varsin kudde. Jag tittade på väggen mitt emot mig. Väggen var fint utsmyckad med en färggrann målning av ett stort fönster. Genom det vackra fönstret på bilden såg jag en frisk livgivande flod. Längs floden växte gröna träd och buskar. Och ovanför lyste en halvmåne på natthimlen. En bild av paradiset?
Yusups mor kom in med meloner, vindruvor och färskt bröd. Jag frågade Yusup vad hans far arbetade med. “Min far är snickare. Jag kommer aldrig särskilt bra överens med honom”, svarade han.
Yusup berättade att han hade studerat på en guide- och turistskola i Ürümqi men att hans far hade tvingat honom att flytta tillbaka till Kashgar igen. “Jag hade en flickvän i Ürümqi. Henne får jag väl aldrig träffa mer”, sade han med bitterhet i rösten.
Där jag satt med min vattenmelon, frågade jag honom om han inte var tillräckligt gammal att bestämma själv. “Visserligen, men här i Kashgar lyder barnen föräldrarna. Vi är uppfostrade så. Men jag kommer aldrig att förlåta honom.”
Vi satt tysta en stund. Efter några minuter frågade jag hur förhållandet var mellan kineser och uigurer just nu i Kashgar. Yusup bröt en bit bröd. “Inte alltid bra. Vi och kineserna har inte mycket gemensamt. Ibland blir det slagsmål. Ibland dras det kniv.”
Yusup bar kniv. Det verkade som om alla manliga uigurer bar kniv. Och att de kunde vara snabba på att dra den. Det tycktes också som om kniven var en slags symbol för den uiguriska manligheten.
Vid något tillfälle hade jag frågat honom på skämt vad som skulle hända om jag blinkade mot en uigurflicka. “Då skulle man genast dra kniv”, skrattade han. Jag beslöt att inte ställa flera frågor i kontroversiella ämnen. I stället gick jag över till den söndagsmarknad som skulle börja nästa dag.
Följande morgon var vi på marknadsplatsen. Klockan var nio och den riktiga dagshettan hade inte kommit än. Det kändes ganska svalt och skönt där vi satt vid kanten av ett vattendrag. Vattnet såg smutsigt ut. Det stank av avfall.
Jag gjorde en jämförelse för mig själv mellan den paradisiska floden på väggmålningen i Yusups hem och det stinkande vattnet.
Yusup berättade om sin morbror. “Han är expert på motorer. Särskilt motorcyklar. Han kommer att vara här idag och köpa och sälja motordelar. Han har tid för sådant nu över sommaren. På vintern är han lärare. Han är mycket bildad. Honom kan du fråga om allt som har med vårt folks historia att göra.”
Plötsligt översvämmades marknadsplatsen av bönder med oxkärror, och försäljare med stora högar av vattenmeloner. Man köpte och sålde getter, oxar, kameler, åsnor och fjäderfän. Allt verkade vara i en enda stor röra. Men i all röra kunde det ändå finnas en viss organisation och ordning. För det verkade som om alla visste exakt var de skulle ta vägen.
I ett par timmar strövade vi omkring på marknadens olika avdelningar. Det fanns en avdelning för djur, en för motorcyklar, en för smide och så vidare. Jag var nära att bli påkörd bakifrån av ox- och åsnekärror. Kusken skrek ”push!”, vilket fritt översatt betydde ”Flytta på dig klantskalle!”
Nu började värmen sätta in och dammet från gruset på marken låg som ett moln över hela marknadsområdet. Efter att ha prutat mig till en uigurkniv, gick vi och satte oss under ett träd i marknadens utkant.
Yusup var tyst en lång stund. Han verkade ha tankarna någon annanstans. Jag frågade vad han tänkte på. “Jag tänker på den lyckliga tiden i Ürümqi och på min flickvän där. Jag undrar om hon har träffat någon annan. Det var längesedan hon skrev.”
Sedan berättade han att så snart han hade samlat ihop tillräckligt med pengar, så skulle han åka till Ürümqi igen, oavsett vad hans far sa. Och då skaffa ett jobb och få bättre betalt.
“Den där jävla kinesen som är hotellchef här i Kashgar, ger mig bara de dåliga jobben. Han låter mig ha hand om dig därför att han tror att du som yngre man inte har så mycket pengar ännu. Hade jag varit kines hade jag säkert fått ta hand om en samling dollarturister från USA. Han skulle bara veta att jag umgås med dig utan att ta betalt för det”, sade Yusup.
Det som intresserade mig mycket var den helgondyrkan som var en viktig del av uigurernas sätt att utöva sin religion på. Här spelade också den muslimska mystiken, sufismen, ofta en stor roll. Abakh Hoja-graven, där Hidajetulla Hoja och hans 72 lärjungar låg begravda, var ett viktigt mål för de troende. Yusup förklarade att många kom dit för att be. Det var en vacker och lugn plats.
Hidajetulla Hoja var sufiledare. Hoja eller Kjoja var en uigurisk titel, som skulle visa att titelbäraren ansågs ha varit ättling till profeten Muhammad själv. Abakh Hojas sondotter Ikparhan vilade också i graven. 1759 ledde hon ett uiguriskt uppror mot Qing-kejsaren Qianlong, men förlorade och togs till Peking som konkubin. Två år senare begick hon självmord.
Bakom Abakh Hoja-graven låg en muslimsk begravningsplats. Ett av de mest kända helgonen i södra Xinjiang var den lärde lexikografen, geografen och lingvisten Mahmud från Kashgar (Mahmud ibn Husayn ibn Muhammed al-Kashgari). Han föddes 1008 och dog 1102.
Kashgaris födelsenamn var Mahamud Hasayn Ebeny. Hans far dödades i en revolt, men själv lyckades Kashgari komma undan med livet i behåll.
I femton år reste Kashgari runt i Centralasien för att studera centralasiatiska folkslag som turkar, turkmener, och kirgizer. Han samlade en mängd material om deras historia, geografi, seder och religion.
1072 kom han till Bagdad, där han skrev en berömd turkisk språkhandbok på arabiska. Kashgaris bok, som bestod av flera volymer, rymde även sådant som logik, astronomi, seder och bruk, och medicin. Han återvände senare till Kashgar, där han öppnade en skola.
Till Mahmud Kashgaris gravhelgedom och mazar kom troende människor för att be och platsen hade en hög religiös status. Bakom helgedomen rann det upp en vattenkälla som ansågs innehålla heligt vatten. Enligt en folklig tradition fanns denna källa först vid en äldre moské som hade legat där tidigare.
Då en nyare moské började användas så sades det att vattenkällan flyttade från den gamla moskén till den nya. Vattnet ansågs vara bra att dricka för den som ville ha tur i livet. Man menade också att vattnet hade helig kraft och var läkande.
Det fanns även vid gravhelgedomen ett gammalt träd som jag och Yusup tog oss en närmare titt på. Enligt legenden skulle trädet ha vuxit upp ur helgonets käpp. Det var i många år vanligt att besökare bröt kvistar ur trädet för att de trodde att kvistarna gav dem tur i livet.
En typ av moskéer i Kashgar var alltså de så kallade mazarerna. De låg i anslutning till mausoleer. Mazaren vid sufihelgonens gravar var platser där sufierna traditionellt hade sina aktiviteter under en schejk. Klart var att helgondyrkan spelade en viktig roll för uigurernas liv i Kashgar. Ofta besökte de mazarerna på torsdagar, så att de kunde be under fredagsbönen dagen efter.
Det fanns många motiv till varför man besökte mazarer och på så sätt kunde får ta del av helgonens speciella kraft. Det kunde handla om att blir botade från sjukdomar eller om kvinnor som ville blir fertila. Det kunde även röra sig om att driva ut onda andar eller om att man ville bli rik.
Traditionellt spelade sufiordnar en stor roll i Xinjiang i allmänhet och i Kashgar i synnerhet. Sufismen introducerades i Kashgar på 1400- och 1500-talen.
Det fanns olika slags sufiordnar. I Kashgar låg till exempel mazar Asla Khan. Den historiska Sayyd Asla Khan var en regent från 1000-talets Karakhandynasti, men platsen där mazaren var belägen sammankopplades med en legend om helgonet.
Det sades att Ali Asla Khan var en fruktad kämpe. Han var osårbar. Det var bara Asla Khan själv som visste hemligheten med sin osårbarhet. Men hans fiender ville ta reda på hemligheten med hans osårbarhet, så att de skulle kunna döda honom. De lejde några äldre kvinnor för att lura Asla Khans hustru till att ta reda på hur man kunde finna ut hennes mans svaga punkt.
Hustrun svarade att hon inte visste hemligheten med sin mans osårbarhet och att hon därför vare sig kunde eller ville avslöja den. Då tog de gamla kvinnorna fram varsin kyckling, gömde dem under sina armar och klämde åt mot kropparna.
När kycklingarna skrek och när Asla Khans hustru tittade förvånat på de äldre kvinnorna, påstod kvinnorna att de blivit sjuka för att de inte berättat sina mäns hemligheter. Hustrun blev då rädd för att drabbas av samma öde och lockade av Asla Kahn hemligheten med hans osårbarhet.
Hustrun berättade för de äldre kvinnorna att Asla Kahn bara kunde dödas under bönen då han lade av sig sin rustning. Då Asla Khans fiender fick dessa upplysningar av de gamla kvinnorna, så högg de huvudet av honom nästa gång han skulle be i moskén. Men huvudet fortsatte striden med svärdet i munnen. Åtskilliga av hans fiender dödades. Dödandet fortsatte till Gud själv stoppade blodbadet.
Kroppen kom att begravas i öknen men huvudet sades ligga i Asla Khan-graven. Det berättades också att en dag möttes kroppen och huvudet i himlen.
Under lång tid följde jag utvecklingen i Xinjiang. I Amnesty Internationals rapporter kunde man senare på 1990-talet läsa om flera allvarliga sammanstötningar mellan uiguriska nationalister och kinesiska myndigheter.
En källa i Hongkong rapporterade till exempel att det i slutet av 1995 skulle ha skett ett upplopp i staden Daheyn. Enligt källan var 50 000 uigurer och kazaker inblandade. Man bedömde att 200 människor fick sätta livet till. Samma år avrättades fem uigurer i Peking för ett uppror i Ürümqi 1992.
I februari 1997 genomfördes demonstrationer i staden Yiming i Xinjiang. Demonstrationerna ska ha övergått i upplopp där minst 1 000 uigurer ska ha deltagit och krävt självständighet från Kina.
Detta var bara en bråkdel, eller rättare sagt bara några exempel. Det har inträffat många fler liknande händelser i denna ”autonoma region”. Men det var också länge sedan nu. Numera läser man om ett kontrollsamhälle utan like och om något som mycket väl kan betecknas som folkmord, för att inte säga kulturmord, på uigurer och andra muslimska etniska minoritetsgrupper i Xinjiang.
Man läser med förfäran i exempelvis det katolska magasinet Signum (14 mars 2022) om Kinas förföljelser av uigurer och andra minoriteter de senaste fem åren (Patrick Hällzon, Ingvar Svanberg, Magnus Fiskesjö). Det mest omskrivna är förekomsten av interneringsläger vilket den kinesiska regimen hävdar vara omskolnings- och utbildningsläger för att motverka terrorism.
Ur Pekings synvinkel är den uiguriska nationalismen förstås terrorism. Åtminstone är det ur kinesisk synpunkt ett passande namn på de upproriska elementen i västra Kina. Och Bryders ord som jag nu hörde för så länge sedan kommer upp igen: ”Kineserna är skiträdda för uigurerna”.
Kanske hände något avgörande för uigurernas del i samband med terrorhandlingarna i USA, de som benämns den 11 september-attackerna, eller 9/11. Det var då terrororganisationen al-Qaida gjorde en serie samordnade attacker mot flera mål i USA.
Det ledde till ett internationellt krig mot terrorismen, lett av Washington. Det innebar förmodligen också att nu kunde Kina hävda att muslimska minoritetsfolk som uigurerna var terrorister och skulle bekämpas med alla medel som stod till buds. Och då menade man alla medel.
Några av dessa metoder har vi sett i Xinjiang på senare tid. Det beräknas att en och en halv miljon människor ska ha spärrats in utan att ha möjlighet att kontakta anhöriga. Den som läser Hällzon, Svanberg och Fiskesjös artikel får veta hur den kinesiska staten genomför påtvingade steriliseringar och aborter i stor skala, ser till att barn skiljs från sina föräldrar och placeras på barnhem medan deras föräldrar sätts i läger.
De som sitter i läger tvingas då avsäga sig sin egen religion och kultur. De kinesiska myndigheterna utför också en systematisk kampanj mot den uiguriska kulturen. Moskéer och kultplatser och pilgrimsplatser rivs och begravningsplatser asfalteras. Många intellektuella har försvunnit i kinesiska läger.
Många uigurer har försvunnit och åtskilliga har flytt utomlands. Det finns en del uigurer även här i Sverige.
Jag tänker på den unge uigurer som jag en gång träffade i Kashgar och som gav mig en introduktion till den uiguriska kulturen. Fick Yusup någonsin sin flickvän i Ürümqi och vågade han trotsa sin far? Hann de bli lyckliga med varandra innan lägrens hemska tid tog vid i Xinjiang?
Jag sa en gång adjö och flög hem via Peking. Sedan sågs vi aldrig mer.
Leif Lundström är i dag verksam som journalist, och kan nås via mail.
