Jojje OlssonDenna text är en översatt del av rapporten ”The Party Remakes China: What to Watch After the 20th Party Congress”, som skrivits av Barry Naughton och publicerats av 21st Century China Center vid University of California San Diego.
Avsnittet har i rapporten rubriken ”The Center Cannot Hold: Xi’ Self-Imposed Economic Tribulations”. Textstycket som här är översatt publicerades den 9 oktober av The Wire China med rubriken ”Xi’s Economic Fumbles”.
Xi har slarvat med den politisk-ekonomiska cykeln. En effektiv ledare — oavsett om det är i Kina eller någon annanstans — manipulerar vanligtvis ekonomin för att kortsiktigt skapa gynnsamma omständigheter och optimism inför ett val eller viktigt möte. Så skedde utan tvivel 2017, då Xi lyckades driva genom några tuffa åtgärder 2016 och därefter kunde åtnjuta en smidig återhämtningsfas av förnyat förtroende inför den 19:e partikongressen.
I dag är situationen den omvända. När Kina nu närmar sig den 20:e partikongressen den 16 oktober, så är den kinesiska ekonomin i värre skick än någon i modern tid kan minnas. En del problem har orsakats av slumpmässiga chockartade händelser utifrån, men de flesta av dem kan direkt eller indirekt härledas till Xi själv.
Samtidigt som Xi Jinpings grepp om makten fortfarande tycks vara orubbligt, kommer han därför sannolikt försöka blidka den okända — men stora och växande — delen av den kinesiska befolkningen som är obekväm med hans ekonomiska prestationer. Vi kan förvänta oss att Xi iscensätter ett försiktigt och strategiskt tillbakadragande, utformad för att säkerställa möjligheten att senare flytta fram positionerna och stärka sin egen makt.
Det största och mest omedelbara hotet mot den kinesiska ekonomin är utan tvekan landets nolltolerans mot Covid-19, som har potential att orsaka storskaliga nedstängningar och kasta in ekonomin i lågkonjunktur när som helst. Men den strikta policyn mot Covid-19 är långt ifrån det enda tecknet på ekonomisk kris.
Ett annat otvetydigt tecken är att förtroendet bland landets konsumenter nu är rekordlågt, efter att ha börjat dyka i april i år. Förutsättningarna för sysselsättning har försämrats snabbt, med en ungdomsarbetslöshet som steg till oöverträffade 19,9 procent i juli. Fastighetspriserna har samtidigt slutat stiga och faller i omkring hälften av Kinas städer (dock inte i Peking, Shanghai och Shenzen). Stora antal låntagare har upphört med sina avbetalningar, och vägrar att återbetala banklån som de tagit för att köpa lägenheter som inte färdigställts.
Delvis som en konsekvens av dessa problem flödar nu pengar ut från Kina, som trots stängda kapitalkonton nu förlorar långt över 1 000 miljarder kronor per kvartal, enligt kinesiska data kring betalningsbalanser. Dessa utflöden motsvarar omkring tre procent av total BNP, vilket inte alls är någon liten summa.
Det finns nu en ordentlig risk. En ny, storskalig nedstängning på grund av Covid-19 skulle kunna välta ekonomin och leda till en allvarlig recession. Bostadskrisen kan spilla över från bankrutta fastighetsbolag och orsaka en mer generell finansiell kris.
Lokala myndigheter utan likvida medel riskerar att skapa lokala kriser i försök att pressa fram resurser från sina lokala ekonomier, för att ersätta intäkter som försvunnit från fastighetssektorn. Extremväder som slår mot energiproduktion och vattenförsörjning i Yangtze-regionen kan intensifieras: enligt vissa uppgifter är detta den torraste regnperioden sedan modern datainsamling påbörjades 1951.
Kort sagt är stämningen dyster, då folk nu inser att risken för att ekonomin försämras är lika stor som chansen att den återhämtar sig.
Är då allt detta Xi Jinpings fel? Det är lätt att kritisera nolltoleransen mot Covid-19, men svårt att staka ut en väg för att överge den. Ännu har policyn minimerat antalet döda i Kina som utgjort en skarp kontrast mot USA:s kaotiska hantering av pandemin.
Utflöde av kapital kan delvis förklaras av den extraordinärt starka amerikanska dollarn, som medför stigande räntor och avkastningar, och framstår som den enda trygga hamnen i en värld präglad av ekonomisk osäkerhet.
Man kan inte heller direkt lägga skulden på Xi för svår torka, eller för den allvarliga jordbävning som drabbade provinsen Sichuan den 5 september och dödade nästan 100 personer, även om dessa katastrofer liknar de naturkatastrofer som historiskt sett betraktades som slutet för en dynasti.
Samtidigt så är den övergripande ekonomiska politiken som i dag orsakar så mycket besvär till stora delar faktiskt Xi Jinpings ansvar.
Särskilt sedan sommaren 2021 har Xi på bred front infört en rad nya målsättningar som är vaga och ibland motsägelsefulla. Samtidigt som ambitionen att nå högteknologiskt herravälde finns kvar så driver Xi också frågor som ”allmänt välstånd”, högre födslotal, mer disciplin inom fastighetssektorn och nationell datasäkerhet, för att nämna några av de många ambitionerna.
Än värre så har Xi i sin strävan att nå dessa mål har Xi inte tvekat inför att använda klumpiga och opassande verktyg. Till exempel har Xi för att stärka det allmänna välståndet beordrat storföretag att bidra med pengar till hans mest omtyckta uttalade ändamål, som att bekämpa fattigdomen, istället för att genomföra nödvändiga skattereformer. Kort sagt har Xi slagit ned mot kapitalister istället för att bedriva en effektiv politik. Inte undra på att hushåll, särskilt välbärgade sådana, oroas och att pengar strömmar ut ur Kina.
Myndigheterna har det senaste året redan tvingats till att försiktigt dra tillbaka de politiska åtgärder som Xi introducerade 2021. Premiärminister Li Keqiang har slagit an en helt annan politisk ton, och Xis viktigaste ekonomiska rådgivare, Liu He, har utmärkt sig med uttalanden om att internet och regelverk för datasäkerhet ska vara tydliga och transparenta, samt innefatta ”gröna signaler såväl som röda signaler”. Den makroekonomiska politiken har blivit mindre stram, och man har tillhandahållit likviditet för att stötta vissa företag i fastighetsbranschen.
Men det är slående att dessa justeringar av regelverken allmänt betraktas som otillräckliga och utan kredibilitet. Samtidigt som Xi uppenbarligen godkänt åtgärderna så har han själv inte aktivt tagit en framträdande roll i kursändringen, utan istället klivit ett steg tillbaka och överlämnat till sina underordnade att leda den.
Ingen kan riktigt säkert säga vad riktningen för Kinas ekonomiska politik är just nu. Folk är för upptagna med att släcka bränder för att formulera en tydlig vision. Detta mönster kommer sannolikt att fortsätta under partikongressen, där omfattande förändringar i personalstyrkan som hanterar ekonomiska kommer att genomföras.
Den enskilt viktigaste ekonomiska rådgivaren, 70 år gamla Liu He, kommer sannolikt att avgå. Som en mycket intelligent, marknadsorienterad ekonom med god internationell exponering och förståelse, så har Liu Hes viktigaste merit varit själva tillgången till Xi.
Faktum är att Lius uppdrag förlängts under flera år eftersom Xi använt honom som en ekonomisk mångsysslare: från ansvarig över att se över finanssystemet till att vara huvudförhandlare mot Donald Trump, arkitekt för statliga bolagsreformer och övergripande formgivare av reformer inom forskning och teknik.
Det finns så klart ingenting som hindrar Liu från att informellt ge Xi råd i framtiden, men det är knappast troligt att han kommer vara den konstruktiva och dämpande kraft som han utgjort de senaste tio åren.
Liu Hes tillbakadragande kommer utgöra en del av en bredare generationsväxling med enorm betydelse. En alldeles särskild grupp ekonomiska teknokrater uppkom under den reformistiska erans tidiga år, en grupp som utövat ett betydande inflytande över politiken från 1990-talet fram till i dag. Två av gruppens ledande medlemmar, Zhou Xiaochuan, chef för Kinas centralbank 2002-2018, och Lou Jiwei, finansminister 2013-2018, har redan tvingats avgå på grund av åldersskäl.
Nu står en ännu större grupp inför slutet på sina karriärer. Nuvarande chefen för Kinas centralbank, Yi Gang, finansminister Liu Kun och ordförande för landets finansiella regleringsmyndighet, Guo Shuqing, faller alla in i den kategorin och alla kommer sannolikt att avgå. Det finns också en stor grupp av tjänstemän på ministernivå ur samma generation, vilka följt en mer traditionell karriärväg ”inom systemet”, och som alla sannolikt också kommer att lämna sina positioner.
Rådgivare nära Xi Jinping, som Liu He, kommer inte förlora hela sitt inflytande över en natt, men den övergripande situationen innebär att de professionella ekonomerna som lämnar kommer ersättas av andra med långt mindre erfarenhet, långt lägre internationellt anseende, och med en långt mindre samlad röst vad gäller att bedriva ekonomisk politik.
Självklart finns det gott om smarta människor i Kina som är redo att ta över, men den här minskningen av fristående röster kan inte ses som positiv: ljusen slocknar över hela Peking och i kombination med Xi Jinpings alltmer personliga och tvära beslutsfattande bådar detta inte gott för Kinas ekonomiska policy.
I den här situationen kommer Xi mest sannolikt att fortsätta på samma bana som i fjol, och genomföra politiska förändringar utan några större utfästelser i endera riktning. Han kommer sannolikt vidta en del åtgärder under kongressen för att ge en viss ”balans” i utformningen av ledarskapet, och möjligen erbjuda ett visst mått av kontinuitet som en försäkring inför de omfattande förändringarna av det ekonomiska ledarskapet.
Men dessa åtgärder, utformade för att blidka motståndare och minska oron, bör inte misstas för ett i grunden mer avslappnat grepp om maktspakarna eller någon större förändring av politik eller i sammansättningen av den viktigaste personalen på området.
Hur kommer då Xi Jinpings politik att se ut framöver? Vi kan redan ana en del tydliga tecken. De visar definitivt på ytterligare intensifiering av den stora teknologiska och strategiska kampen mot USA. Faktum är att USA har trappat upp graden av teknologisk tävlan i och med nyligen utvidgade exportkontroller, och Xi nu är under press att reagera på detta.
Xi ledde nyligen ett möte där han främjade en viktigare roll för det ”Nya nationella systemet” (新举国体制), som inkluderar fördelningen av koordinerade ansvarsområden mellan statliga och privata bolag för att bemästra nyckelteknologier.
Ett svar på den teknologiska utmaningen från USA kräver oundvikligen också att man ”stärker partiets centraliserade ledarskap.” Denna typ av nationell ansträngning kan verka attraherande för relativt breda grupper inom den kinesiska opinionen.
Xis strategi, om så blir fallet, kommer sannolikt innefatta att meddela allmänheten att: ”Det handlar inte om ekonomin, ljushuvud. Det handlar om nationell storhet och strategisk självständighet. Och bara en enda person, Xi Jinping, är klarsynthet och erfaren nog för att leda er genom denna kamp.”
Efter att denna text skrevs och den 20:e partikongressen inleddes i Peking, så sköt kinesiska myndigheter plötsligt och utan förklaring upp publiceringen av BNP-siffror och annan viktig ekonomisk statistik för årets tredje kvartal.
Barry Naughton kan följas via Twitter. Artikeln är översatt av Petra Lindblom och redigerad av Jojje Olsson.
