Abe Shinzo är Japans viktigaste politiska ledare i modern tid. (Bild: Kremlin.ru, CC BY 4.0 , via Wikimedia Commons)

Sammanfattning av Abe Shinzos politiska gärning

Chocken var stor när Japans tidigare premiärminister Abe Shinzo sköts till döds under ett valmöte i staden Nara tidigare i dag. Japan är ett av världens säkraste länder, och Abe är inte ens längre en del av regeringen sedan han avgick i augusti 2020 på grund av hälsoproblem.

Att det ändå var just Abe Shinzo som var måltavlan för dagens vansinnesdåd – gärningsmannen sade sig ogilla just Abes politik – säger en hel del om vikten av hans politiska gärning samt fortsatta status och inflytande.

Den tidigare premiärministerns liv och karriär beskrivs ingående av den politiska analytikern Tobias Harris i boken med den talande titeln “The Iconoclast: Shinzo Abe and the New Japan“, som av en slump publicerades samma månad som Abe avgick.

Där berättas om hur Abe Shinzo blott 52 år gammal, vilket är att likställa med en duvunge i östasiatisk politik, hösten 2006 blev Japan yngsta premiärminister sedan andra världskriget men avgick bara ett år senare.

Därefter följde en instabil period i japansk politik. Regeringspartiet LDP förlorade makten under en mandatperiod, och landet hade fem olika premiärministrar åren 2007-2012.

När Abe sedan återvände som premiärminister bringade han inte bara stabilitet utan även vision till ett Japan som fumlade efter riktning och identitet. Hans familjebakgrund utgjorde i sig trygghet; morfar hade varit premiärminister och hans bror är i dag försvarsminister.

Mycket kan sägas om Abe Shinzos nationalistiska böjelser och den ekonomiska politiken “Abeonomics”, som förvisso levererade tillväxt för stunden men misslyckades med att lösa landets allvarliga strukturella problem.

Men Abe Shinzo är Japans otvivelaktigt viktigaste ledare i modern tid av andra anledningar, som beskrivs i artikeln “Tobias Harris on Abe Shinzo’s Continuing Influence in Japan” i The Diplomat som även var inkluderad i Kinamedia nyhetsbrev för ett par månader sedan.

Texten i fråga är en intervju med Harris, som menar att Abe Shinzos främsta politiska eftermäle var att göra Japan till en global aktör eller till och med global ledare inom flera områden.

Under Abes ledning blev Japan aktivt i att utforma internationella standarder och investera utomlands, samt driva på för regionala handelsavtal som TPP och forma strategiska partnerskap med flera länder och något som påminner om en ny allians med Australien.

Abe såg till att Japan gick från att vara introvert och osäkert till att bli en viktig geopolitisk aktör som stärkt samarbetet med framför allt världens demokratier. Vid sidan av att cementera alliansen med USA, så har Abe också varit en mycket uttalad förespråkare för Taiwans sak.

Den ökade globala närvaron har under Abe Shinzos tid vid makten sammanfallit med stora satsningar på militären. Han är en av de politiker som mest aktivt drivit på för att ändra den pacifistiska konstitution som Japan tvingades anta efter andra världskriget, i syfte att rusta upp landets väpnade styrkor igen.

I intervjun med The Diplomat så framhåller Tobias Harris även hur Abes regering har utformat en helt ny sorts nationell säkerhetsstat, bland annat genom att bilda ett nationellt säkerhetsråd och ta tidigare negligerade frågor som spionage på allvar:

Maybe even more importantly, I would argue that for better or worse his government made significant progress in building what I would call a Japanese national security state. As a result of widespread anti-militarism during the postwar period, Japan has lacked a national security state that looks and acts like those its peers. Under Abe, however, the Japanese government passed a state secrecy law to strengthen penalties for leaking designated state secrets. It created a national security council, supported by a secretariat, which moved substantial foreign and security policymaking initiative to the prime minister’s office.

Det är förvisso sant att Abe Shinzo aldrig lyckades skrota den kontroversiella artikel 9 i Japans konstitution, som fråntar landet rätten att använda vapenmakt för att lösa konflikter.

Men trots detta – och trots att landets militär formellt fortfarande kallas för “självförsvarsstykor” – så genomfördes under Abes tid flera betydelsefulla militära reformer: större budget, ökad flexibilitet och räckvidd, mer ambitiösa övningar och en “omtolkning” av konstitutionen som tillåter militären att utöva så kallat kollektivt självförsvar i vissa situationer.

Med dessa framsteg i bagaget, samt sin roll som ledare för regeringspartiet LDP:s största fraktion, så fortsatte Abe Shinzo enligt Tobias Harris att åtnjuta ännu större inflytande än premiärminister Kishida Fumio i att sätta agendan för storpolitiska frågor.

Detta visas bland annat av att Kishida måste kommentera och agera på allehanda kontroversiella uttalande från Abe om exempelvis USA:s nödvändighet att försvara Taiwan militärt, eller amerikanska kärnvapen på japansk mark.

Allt detta, i samspel med att han var en av de politiker som tidigast insåg och inte bara varnade utan även agerade mot det geopolitiska hotet från Peking, har gjort Abe Shinzo till en djupt avskydd ledare i ett alltmer nationalistiskt Kina.

Under dagen har glädjeyttringar på sina håll även kunnat ses i statliga kinesiska medier, samtidigt som firandet flödat fritt på Kinas sociala medier: