Jojje OlssonFör ett par dagar sedan hölls en votering i riksdagen om att förstärka Sveriges närvaro i Taiwans huvudstad Taipei genom ett ”House of Sweden”. På bilden ovan ses resultatet av omröstningen; alla partier stödde unisont förslaget förutom Socialdemokraterna.
”House of Sweden” är ett koncept som redan finns i Washington tillsammans med den svenska ambassaden, i syfte att uppvisa Sveriges politiska transparens. Riksdagsledamoten Kerstin Lundgren (C) har under ett par års tid arbetat för att ett sådant ska etablera även i Taipei.
Frågan fick ny aktualitet i och med den svenska delegation som besökte Taiwan tidigare denna månad, och har drivits på ytterligare i riksdagen av framför allt Markus Wiechel (SD), som i veckan citerades i lokala medier säga att initiativet syftar till att Taiwan i ökad utsträckning ska ses som ett land snarare än en kinesisk provins.
Lokala medier rapporterade även under gårdagen hur Taiwans utrikesministerium tackar den svenska riksdagen för att rösta genom förslaget på namnbyte på det svenska representationskontoret.
Men Socialdemokraterna hade alltså helst vilja se att Sverige undviker att närma sig en av Asiens mest framträdande demokratier. Göteborgs-Posten noterar hur S-ledamoten Jamal El-Haj innan omröstningen argumenterade för att dagens samarbete med Taiwan fungerade bra, och att Sverige inte bör avvika från EU-linjen.
Om detta hade varit ett enstaka fall, så hade saken kanske passerat obemärkt förbi. Men faktum är att omröstningen om ”House of Sweden” bara är ett av flera tillfällen där Socialdemokraterna på senare tid stuckit ut i sin ambition att förhindra ett utökat samarbete med Taiwan.
I den ovannämnda delegationen av elva svenska riksdagsledamöter och Europaparlamentariker som besökte Taiwan denna månad, fanns inte en enda ledamot från Socialdemokraterna.
Samtliga ledamöter som åkte till Taiwan var väl införstådda med att svenska utrikesministeriet sedan hösten 2020 inte heller har haft någon fast representation här. Som enda EU-land på plats i Taiwan, har vi istället en representant som spenderar mer tid i Sverige än här på ön.
När utrikesminister Ann Linde tillfrågades om detta i en interpellationsdebatt i riksdagen tidigare denna månad, så skyllde hon enligt följande på pandemin:
Jag tycker att det är konstigt att det verkar som om Boriana Åberg inte har förstått att det varit en pandemi i två år. Karantänsreglerna har gjort att vi inte kunnat närvara så mycket i Taiwan som vi skulle ha velat. Vi tittar hela tiden på det här, och vår representant återvinner till Taipei inom kort. Nu ökar dock smittspridningen igen, och då kanske man behöver ha mindre närvaro igen. Det borde inte vara så svårt att förstå.
Men samtidigt har inga andra europeiska länder under pandemin minskat sin närvaro här på liknande vis. Tvärtom så har exempelvis Litauen öppnat ett helt nytt representationskontor i Taipei, trots att man har samma regler att förhålla sig till som Sverige kring pandemin.
Dessutom har närvaron för Sveriges ambassadör i Peking inte påverkats av pandemin, trots att reglerna för karantän där är ännu strängare än på Taiwan.
Vad kan då ligga bakom denna undfallenhet? En tänkbar anledning framhålls bland annat av Philip Anstrén i en rapport för tankesmedjan Frivärld: ”Sverige underlåter för närvarande att hävda sin intressen i Taiwan, främst på grund av oro för kinesiska repressalier”.
Det vore ju i så fall inte första gången som regeringen agerar passivt i politiskt känsliga frågor för att undvika att uppröra regimen i Peking.
Kvartal publicerade i veckan en intervju av Ola Wong med Angela Gui, som påpekar att Sverige i dag i praktiken accepterar brott mot mänskliga rättigheter när det kommer till Kina, då man inte ens medverkade i en diplomatisk bojkott mot vinter-OS i Peking trots att hennes far Gui Minhai, en svensk medborgare, är samvetsfånge i landet.
Wong skriver vidare om den ”tvåspårspolitik” som regeringen öppet och aktivt eftersträvar gentemot Kina. Det innebär i princip en särskiljning mellan mänskliga rättigheter och handel, precis som Kinas kommunistparti efterlyser.
När Nationellt kunskapscentrum om Kina invigdes i Stockholm i veckan, var Ann Linde tydlig med att Sverige ska ”ta tillvara de möjligheter som Kinas framväxt innebär”.
Hennes partikollega Kenneth Forslund, tillika ordförande för riksdagens utrikesutskott, gick under samma invigning så långt som att säga att Sverige inte borde ge upp hoppet om att ekonomiskt utbyte kan leda till utökad demokrati i Kina.
Vid sidan av detta så framhåller socialdemokratiska företrädare samtidigt – inte sällan i samma andetag – vikten av att främja svenska värderingar i utbytet med Kina, samt att arbetet för att få hem Gui Minhai fortsätter.
Men ord kostar inget – och när det kommer till handling går Socialdemokraterna från klarhet till klarhet med att man inte är intresserad av att utöka samarbetet med Taiwan, i alla fall inte lika mycket som riksdagens övriga partier.
Eller som Adam Cwejman frågade sig i Göteborg-Posten tidigare denna vecka, med anledning av att Taiwan riskerar bli ett nytt Ukraina om Kina ges fri lejd att utöva påtryckningar mot landet: ”Ska Sverige visa solidaritet med det demokratiska Taiwan eller fortsätta med den fega linjen tills en invasion tvingar Socialdemokraterna att ta ställning?”
Jag har också en fråga till er läsare: Har ni någon aning om varför det är just Socialdemokraterna som bland svenska partier visar en sådan ovilja mot Taiwan?
Under en tid har jag frågat runt angående detta, och även kontaktat Utrikesministeriet om saken. Tanken är att inom en inte allt för lång framtid skriva en artikel om regeringens motstridiga inställning till Taiwan.
Om någon av er läsare vet mer om mekanismerna bakom detta, tveka då inte att maila mig.
