Linus FredrikssonBokrecension: ”Red Carpet: Hollywood, China, and the Global Battle for Cultural Supremacy” (2022), av Erich Schwartzel.
En stor del av Kinas utveckling det senaste halvseklet är en framgångssaga som få nationer kan mäta sig med. En delad framgång där världens alla länder har kunnat ta del av de rikedomar som skapats i fotspåren av Kinas intåg i den nya ekonomiska världsordningen. Ett slags ”Manifest Destiny” med kinesiska förtecken, där demokrati har lämnat plats för kapitalism: kapitalism med kinesiska förtecken.
I sin nya bok “Red Carpet: Hollywood, China, and the Global Battle for Cultural Supremacy” uppmärksammar Erich Schwartzel hur Kina inte bara vill tappa den globala marknaden på pengar utan även på kulturellt kapital. Som mentor i sin strävan att behärska den “mjuka makten” (“soft power”, eller “public diplomacy” som det också kallas) vänder man sig till Hollywood för att lära sig från de bästa.
Halvvägs in i boken googlar jag på Xi Zhongxun + Disney. Där står han mycket riktigt, pappan till Kinas nuvarande president, och skakar hand med Musse Pigg. “Red Carpet” är troligtvis den mest omfattande boken om Kinas och Hollywoods relation just nu, men samtidigt även den bästa boken för att göra politiska memes om det kinesiska kommunistpartiet och dess möte med väst. Schwartzel lyckas inte bara beskriva den 25 år långa relationen mellan Hollywood och Kina i detalj – till och med lite för detaljerat ibland – utan han lyckas också göra det med en stil som ofta lockar till skratt.
Exempelvis berättar han om hur Star Wars-serien misslyckades i Kina för att biopubliken har väldigt låg kännedom om just det universumet: “När Harrison Fords Han Solo först återvänder till Millenium Falcon och säger, ’Chewie, vi är hemma’, så trodde den kinesiska biopubliken att han kanske bodde där tillsammans jätteapan”.
Vad som till en början kan framstå som det mest osannolika partnerskapet i världen, visar sig efter en genomläsning av “Red Carpet” fortfarande vara ansträngt. Men det finns något som underlättar relationen: Hollywoods önskan att tjäna pengar och Kinas vilja att behärska filmmediet.
Den ena sidan, alltså Kina, har dock en politisk integritet som den andra saknar. Det är tydligt hur representanter från olika filmbolag i USA gör i princip vad som helst för att komma åt den kinesiska marknaden. Bara några år efter att “Jagad” 1994 hade premiär i Kina, som första amerikanska film sedan kommunisternas maktövertagande 1949, så måste filmbolag i USA ställa sig på knä och be om förlåtelse för filmer som ”Kundun” och ”Sju år i Tibet”.
Disney bad senare till och med om ursäkt för sin distribution av Martin Scorseses film “Kundun”, för att hålla sig på god fot med kinesiska tjänstemän. En utbredd charmoffensiv påbörjades, och till slut anammade branschen en ny form av självcensur som blivit Hollywoods nya modus operandi för i princip alla stora filmbolag som vill att deras filmer ska kunna visas på Kinas biografer.
Stora delar av detta är dock ingen nyhet för den som följt utvecklingen för amerikanska filmer i Kina det senaste årtiondet. Det som gör Schwartzels bok intressant, är den detaljerade beskrivningen av alla berättelser om Hollywoods anpassning till den kinesiska filmmarknaden som får nytt liv genom bland annat personporträtt.
Särskilt intressant är Zhang Weis historia som chef för Alibabas nöjesbransch. Bolaget nyttjar sin massiva insamling av användardata för riktad reklam mot de kunder som Alibaba vet har husdjur. På så vis kan de effektivt marknadsföra filmen ”A Dog’s Purpose” till potentiella biobesökare. Endast i Kina utgjorde biljettintäkterna fyra gånger så mycket som filmen kostade att producera, och 31 procent mer än på den amerikanska marknaden.
Även om Schwartzel tidigt i boken nämner att Hollywood snabbt utarbetade ett system för att läsa av den rådande censurtrenden i den kinesiska filmindustrin, så skulle det ha varit intressant med en lite längre passage om hur ”övertalning” funkar inom branschen.
Detta utforskas bara lite kort i kapitel 14, med rubriken ”Agents of the State”, där han skriver om skådespelaren Fan Bingbings plötsliga försvinnande och fiaskot på filmfestivalen The Golden Horse där den taiwanesiska regissören Fu Yue uttryckte en önskan om att Taiwans självständighet en dag ska respekteras av alla inblandade parter.
I boken berättas om väldigt nära förhållanden mellan personer i den amerikanska filmindustrin och kinesiska partitjänstemän. Inget nytt under solen, men jag har alltid undrat varför stora och utmanande regissörer som Li Yang (”Blind Mountain” och ”Blind Shaft”) väljer att ändra sin filmstil helt och hållet. Man har gått från samhällskritik till att upprätthålla idén om ett harmoniskt välmående samhälle helt utan systemfel inte existerar, men med inslag av korrupta individer.
Red Carpet antyder det sistnämnda i princip genom hela boken. Det föreligger alltid ett hot om våld eller exkommunikation för den kinesiska filmarbetaren som inte vill spela efter partiets regler.
Schwartzel avslutar boken med att prata om hur den nya filmvärlden kan komma att se ut efter pandemin. Han förutspår att Kina har lång väg kvar att gå innan man kan mäta sig med den förförande kraften i amerikansk film, trots att landet redan nu är världens största marknad för intäkter från biofilm.
Rysslands invasion av Ukraina har komplicerat situationen ytterligare. Hollywood måste förhålla sig till en allt mer splittrad värld, där det i princip har blivit omöjligt att tillfredsställa alla världens biobesökare. I Kina blir det svårt att hantera landet högst omoraliska tvetydighet kring kriget i Ukraina, särkilt gällande värnandet av andra länders suveränitet.
Och hur kommer folk i Shanghai och Jilin se på framtida filmer om Kinas “lyckade” strategi med så kallad nolltolerans mot Covid-19? I ett sådant fall kommer följande ord från Joseph Nye – han som myntade begreppet “mjuk makt” – att vara till stor hjälp: “Ingen propaganda är den bästa propagandan.”
