Reportrar utan gränser rankar Kina på plats 176 av 180 i sitt årliga index över global pressfrihet, bakom länder som Iran och Syrien. I en ny rapport visar den icke-statliga organisationen med råge grunden för den låga placeringen.
Alla med intresse av hur auktoritära stater kontrollerar och tystar medier borde åtminstone skumma ”The Great Leap Backwards of Journalism in China”. Den 82 sidor långa rapporten framhåller hur tillståndet för yttrande- och pressfrihet har förvärrats betydligt i Kina de senaste åren, trots myndigheternas egna internationella åtaganden att uppehålla dessa värderingar.
Rapporten visar dels de verktyg som regimen använder för att styra inhemska journalister, dels hur Hongkong, som tidigare var en bastion för pressfrihet i världen nu snabbt går åt samma riktning, bland annat på grund av den nya nationella säkerhetslagen.
Hongkong har fallit från plats 18 i den första upplagan av Reportrar utan gränsers globala index för pressfrihet 2002, till plats 80 på årets lista.
Vidare kartläggs även Pekings strategi för att kontrollera tillgången på information såväl inom som bortom landets gränser. Det utfärdas även en rad rekommendationer till såväl kinesiska myndigheter som utländska regeringar, organisationer och medier.
Nedan listar jag de tio punkter som Reportrar utan gränser själva framhåller i presentationen av ”The Great Leap Backwards of Journalism in China” på sin hemsida:
1) Journalister tvingas agera partimegafon
För att ansöka om eller förnya sina presskort, kommer journalister i Kina snart tvingas genomgå en utbildning på 90 timmar om året som bland annat fokuserar på Xi Jinpings ”tankar”. Redan nu så måste landets journalister ladda ner en app för att lära sig om presidenten, vilken också kan användas för att samla in journalisternas privata information.
2) Kina fängslar flest journalister i hela världen
Den kinesiska regimen fängslar eller anhåller enligt rapporten nu minst 127 journalister. Att blott undersöka ett känsligt ämne eller publicera censurerad information kan leda till flera år i ohygieniska fängelser, med risk för att dö av dålig behandling.
3) Utländska korrespondenter är inte välkomna
Trakasserierna mot utländska reportrar, genom bland annat övervakning och utpressning, ledde till att arton stycken kände sig tvingade att lämna Kina i fjol.
4) Covid-19 som ursäkt för ökad repression
Minst tio journalister eller online-skribenter arresterades i fjol för att blott ha informerat allmänheten om utvecklingen kring Covid-19 i Wuhan. Två av dem, Zhang Zhan och Fang Bin, sitter fortfarande fängslade.
5) ”Mediablockad” i Xinjiang
Sedan 2016 har myndigheterna bedrivit en våldsam kampanj mot uigurer och andra etniska minoriteter i regionen Xinjiang, med terroristbekämpning som förevändning. I skrivande stund sitter 71 uiguriska journalister anhållna, vilket är mer än hälften av alla fängslade journalister i hela Kina.
6) Framflyttade ”röda linjer”
Antalet ämnen vilka myndigheterna bedömer som tabu fortsätter öka. Inte bara traditionellt ”känsliga” ämnen som Tibet, Taiwan eller korruption censureras längre. Det gör även naturkatastrofer, rörelsen #MeToo och beröm av hur medicinsk personal agerat under pandemin.
7) Den nationella säkerhetslagen sätter journalsiter i Hongkong i fara
Den medvetet vagt formulerade nationella säkerhetslagen som infördes i Hongkong förra sommaren har använts för att sätta dit minst tolv journalister eller försvarare av stadens pressfrihet, som exempelvis Apple Dailys ägare Jimmy Lai. Alla riskerar livstids fängelse.
8) Carrie Lam som Pekingregimens nickedocka
För att blidka den kinesiska regimen har Hongkongs regeringschef Carrie Lam stängt ner Apple Daily, stadens sista fristående större mediehus, och censurerar aktivt allmänna medier som RTHK (Radio Television Hong Kong).
9) CGTN fortsätter sprida propaganda i omvärlden
Den statligt ägda kanalen China Global Television Network fortsätter att sända ut regimens propaganda världen över, trots att man förlorat sändningstillståndet i Storbritannien efter att ha sänt flera framtvingade erkännanden, inklusive av förläggare Gui Minhai och den före detta journalisten Peter Humphrey.
10) Ambassader används som ett verktyg mot informationsfrihet
Kinas diplomatiska beskickningar utövar också påtryckningar mot informationsfriheten i demokratier. Ett exempel som nämns är Lu Shaye, ambassadör i Paris, som blivit ökänd för sina förolämpningar av och attacker mot journalister.
Rapporten kan ses som en uppföljning på ”China’s Pursuit of a New World Media Order” från 2019, där Reportrar utan gränser visade på Pekings ambition att förändra journalistikens roll – även globalt – till ett statligt propagandaverktyg.
”The Great Leap Backwards of Journalism in China” ska översättas till nio språk utöver de redan tillgängliga engelska och franska versionerna, som släpps i slutet av januari nästa år, tio dagar innan invigningen av vinter-OS i Peking.
Den nya rapporten kan läsas här i sin helhet på engelska.
