Karl StäringeKinesiska diplomater och statliga medier har som internationell målsättning att ”förmedla den kinesiska berättelsen väl” (讲好中国故事). Denna strävan har lett till en ökad kinesisk närvaro i det offentliga rummet och sociala medielandskapet i väst. Mediehus som Xinhua News Agency och China Global Television Network (CGTN) har konton på Facebook och Twitter med flera miljoner följare vardera, och räckvidden för spridningen av deras information där är i dagsläget mer omfattande än någonsin tidigare.
Kinas alltmer aggressiva och konfrontativa retorik på den globala scenen har dock sällan fått önskad effekt, utan leder ofta till ökad friktion mellan Kina och den uttänkta målgruppen. Den misstro som Kina genererat under de senaste åren kan ses som en konsekvens av en rad ekonomiska, politiska och diplomatiska kriser – bland annat handelskriget med USA, utvecklingen i Xinjiang och Hongkong, samt kidnappningar av utländska medborgare.
Trots att Xi Jinping tidigare i år uttalade ambitionen att skapa ett mer ”älskvärt” Kina så förblir tonläget än så länge oförändrat. En ny rapport från svenska tankesmedjan Frivärld beskriver hur Kinas ambassad i Sverige tagit direktkontakt med journalister och politiker som berört vad Kina anser vara ”opassande” ämnen för att sätta press på dessa att ”rätta sig” enligt det kinesiska narrativet.
Frågor som ofta drar åt sig kinesiska ambassadens uppmärksamhet är sådant som gäller exempelvis Taiwan, Xinjiang eller Hongkong. Det finns enligt Kinas representanter en ”korrekt sida” av dessa frågor som utländska aktörer sällan förstår – det är upp till kinesiska medier, ambassader eller enskilda tjänstemän att förklara för omvärlden hur det egentligen står till.
”Informationstvätt” – kinesiska nyheter i utländska medier
17 augusti publicerades den andra av två delar i en kortare forskningsstudie som undersöker hur Xinhua och övriga kinesiska statliga nyhetsorganisationer arbetar för ett ökat inflytande och större närvaro i engelskspråkiga medier online.
John Dotson, rapportens författare samt direktör för tankesmedjan Global Taiwan Institute med säte i Washington D.C., konstaterar hur ett flertal stora tidningar som New York Times, Washington Post och Wall Street Journal, tjänat stora summor på att sälja annonsutrymme till kinesisk statlig media.
Den kinesiska organisation som ansvarar för att främja denna typ av annonsering i USA heter China Daily Distribution Corporation, och tog under perioden november 2019 till oktober 2020 emot drygt nio miljoner dollar från sitt moderbolag för att täcka kostnaderna för spridningen av statligt sanktionerat material. Dotson citerar material från forskningsorganisationen Center for Responsive Politics som visar hur den totala budgeten för Kinas opinionspåverkan i USA under 2019-2020 uppgick till närmare 64 miljoner dollar.
China Watch, en nyhetsplattform med material som redigeras av statliga China Daily, har torgförts av amerikanska medier, bland annat via en hemsida sammankopplad med Wall Street Journal, samt via annonsering på hemsidan och i mailutskick från magasinet Foreign Policy. Dotson noterar hur kinesiska medier utnyttjar västerländska tidningars trovärdighet och rykte för att sprida sin egen ”propaganda”, och ”sannolikt även för att bedra godtrogna läsare som missar att uppmärksamma” själva textens ursprung.
Dotson menar att samarbetet mellan statliga kinesiska medier och västerländska publikationer behöver observeras från fall till fall. Som exempel påpekar han hur ett kommersiellt samarbete mellan amerikanska Associated Press (AP) och Xinhua – trots AP:s förklaring att detta skulle vara fullkomligt frånkopplat från deras journalistiska arbete och redaktörskap – ändå hade gett ”kommunistpartiets propagandamaskin utökade möjligheter att sprida sitt material”.
Studien innefattar två sådana individuella undersökningar där Microsoft News och nyhetsbyrån Reuters samarbete med kinesiska nyhetsorganisationer observeras. Det handlar alltså om hur Microsoft News ”ompaketerat” material från Xinhua, och därmed direkt bidragit till spridningen av Kinas föredragna narrativ till en engelskspråkig målgrupp.
Som exempel tar Dotson upp artiklar som Microsoft News publicerat med titlarna ”Gross interference in Hong Kong affairs undermines ’one country, two systems’: Chinese FM” och ”Xinhua headlines: Tibet makes great strides in 70 years after peaceful liberation.” Utöver de glasklara rubriceringarna så går Xinhuas logotyp i båda fallen att observera strax ovanför.
I Reuters fall är samarbetet mer ”mångfacetterat” menar Dotson. Det handlar i första hand om ”utökad kommunikation och samarbete gällande ny teknik, främst inom tillämpningar av video och media” med inslag av artificiell intelligens. Ett exempel är hur Reuters och China Central Television (CCTV) samarbetat för att skapa plattformen China Business Video, vars syfte är att förse Reuters prenumeranter med finansrelaterade nyheter från Kina.
Ett mer direkt fall är hur Reuters Plus – den komersiella annonseringsgrenen av Reuters – i december 2019 stod för en positiv artikel om kinesiskt 5G, vars material var producerat och sponsrat av det kinesiska telekombolaget Huawei.
Dotson avslutar med att konstatera hur samarbeten likt dessa – alltmer komplexa och nyanserade – blivit metoden för statliga kinesiska medier ämnar påverka internationella nyhetsbyråer och organisationer. Syftet är tvåfaldigt: ”att skapa utökad räckvidd och acceptans för Xinhuas propaganda genom att nyttja pålitligheten hos andra medier”, samt ”att snärja dem i fördelaktiga samarbeten som gradvis leder till att redaktionella gränser förflyttas till fördel för kommunistpartiet.”
Ett svenskt exempel är annonsen i Dagens Nyheter september 2019 där kinesiska staten markerade mot de pågående protesterna i Hongkong. Metoden var även här att ”förklara” hur situationen var mer komplicerad och nyanserad än vad läsaren hade insett.
DN:s val att tillåta annonsen blev en nationell nyhet, och gav bland annat upphov till debatten om huruvida det var försvarbart att ge utrymme för Kinas kommunistparti att opinionsbilda i en svensk tidning när de samtidigt brukade våld mot protestanterna i Hongkong.
DN:s chefredaktör och ansvarige utgivare, Peter Wolodarski, förklarade det som att det var deras ”liberala tradition” att som regel tillåta och enbart stoppa i särskilda fall. Det betyder med andra ord att den här gången så vägde betalningen för annonsen tyngre än dess innehåll.
Karl Stäringe är analytiker med en masterexamen i kinesiska vid Göteborgs Universitet.
