"Jag och min hemstad" (2020) har stora likheter med "Jag och mitt hemland" (2019). De båda släpptes på Kinas nationaldag 1 oktober, och innehåller som så kallade röda filmer tydliga inslag av propaganda.

Filmrecension: Jag och min hemstad (我和我的家乡)

Efter succén med filmen “Jag och mitt hemland” (我和我的祖国) 1 oktober 2019, så fortsatte samma filmtrend på Kinas nationaldag också ett år senare. I fjol släpptes samma datum “Jag och min hemstad” (我和我的家乡), där vitt skilda människoöden beskrivs i fem segment på olika platser i Kina, som alla har någon form av koppling till landsbygden.

I föregångaren hade kortfilmerna istället en koppling till en historisk händelse i Kina efter 1949. Båda filmerna har också en likhet i sitt höga produktionsvärde, med kända skådespelare och regissörer som tar sig an händelser av stor vikt och hög igenkänningsfaktor.

Om den första filmen lämnade tittaren med en bitter eftersmak av propaganda, så kommer “Jag och min hemstad” vara något mer skonsam på denna punkt. Men ändå är det svårt att se filmen något annat än en fortsättning på samma slags propaganda.

Den största skillnaden i de båda filmantologierna är att “Jag och min hemstad” till största delen är en komedi, med inslag av sentimentala scener och ett tillrättalagt övertydligt lyckligt slut.

Den tredje kortfilmen “Den sista lektionen” (最后一课), regisserad av Xu Zheng, är en relativt sorglig historia. Den nu framgångsrika läraren Fan – spelad av Fan Wei – blir sjuk och fastnar mentalt i en tidsepok cirka 30 år tidigare, då han undervisade i den lilla byn Wangxi. Hans elever, som nu är vuxna, försöker hjälpa honom tillbaka genom att iscensätta en lektion från förr.

Här bygger man upp den kanske mest överdrivna och onyanserade bilden av Kinas framgång som jag någonsin har sett. Det gamla Kina är otroligt fattigt och i behov av förnyelse, medan det nya Kina även på landsbygden har vad som framstår som arkitektonisk drömskolor.

Filmernas största problem är etableringsscenerna för varje nytt segment. De skulle lika väl kunna vara hämtade från ett CCTV-program om de lyckade framstegen inom infrastruktur ute på landsbygden. Problemet med dem är inte främst den totala avsaknaden av fingertoppskänsla eller ens att de utgör en estetisk disharmoni med resten av kortfilmen, utan att scenerna helt och håller bryter den filmiska illusionen. Filmmagin dör innan man ens hinner bygga upp den.

Men trots detta estetiska snedsteg så lyckas ändå en del av kortfilmerna att utmärka sig själva. Det andra segmentet “Ett UFO föll från himlen” (天上掉下个UFO), som har några av Kinas mest välkända komiska skådespelare i uppställningen, är till viss del rolig tack vare slapstick-humor från Huang Bo och Wang Baoqiang.

Likaså i den sista filmen “Konstnären Ma Liang” (神笔马亮) bjuds det på bra komedi, men precis som i resten av filmerna förstörs detta även här av de tillgjorda sluten. Kommunistpartiet blir en slags deus ex machina-faktor i varenda film, och det är här den bristande fingertoppskänslan blir särskilt tydlig.

En intressant företeelse är hur karaktärerna i filmen refererar till riktiga filmer som de själva medverkat i. Som när Zhang Beijing (spelad av Ge You) försöker förmå släktingen Li Zhongqiu (spelad av Zhang Zhanyi) att övervinna sin scenskräck för att kunna iscensätta en bluff. Detta sker i form av en Pekingopera, vilket är en anspelning på “Farväl, min konkubin” (霸王别姬) där Ge You medverkar.

Eller när rollfiguren Huang Dabao i den andra kortfilmen direkt anspelar till filmen “Crazy Alien” (瘋狂的外星人) från 2019 regisserad av Ning Hao, där både han själv och regissören medverkar. Men det mest uppenbara är att både Wang Baoqiang och Liu Haoran spelar sina roller från den kända filmserien “Detective Chinatown“, en deckarkomedi.

Om man i slutändan kan acceptera att filmen är endast gjord för en kinesisk publik, och att “Jag och min hemstad” är en av många röda filmer som har tagit klivet in på den populärkulturella scenen så kan filmen stundtals vara sevärd.

Trenden med röda filmer kommer med all säkerhet att hålla i sig. 2021 bjuder på kanske det mest röda filmåret på länge, då det kinesiska kommunistpartiet fyller 100 år.

Personligen hoppas jag att trenden dör ut, men än så länge uppehålls den av både biljettintäkterna och partiets vilja att föra den röda filmtrenden vidare.

Linus Fredriksson har ett långtgående intresse för kinesisk film och kultur. Han skrev sin kandidatuppsats i Kinesiska om nationalistisk film i Kina under 1940-talet, och sin magisteruppsats i Filmvetenskap om kinesisk sci-fi film. Linus kan kontaktas via mail.