Antalet kineser över 60 år kommer snart uppgå till 500 miljoner. (Bild: Pixabay)

Kinas nya folkräkning och varför demografin är avgörande för landets framtid

Under gårdagen presenterades resultaten från Kinas nationella folkräkning, som genomförs varje årtionde. Detta var den sjunde i ordningen och siffrorna offentliggjordes en månad senare än planerat.

Förseningen har skapat spekulationer, som i sin tur har belyst de demografiska svårigheter som Kina står inför. Antalet kineser i arbetsför ålder sjunker sedan länge och har under det senaste decenniet minskat med tre och en halv miljon årligen.

De senaste åren har även födslarna minskat stadigt, och pensionärer ökat såväl antal som andel av befolkningen.

Framstod resultaten i den senaste folkräkningen så oroande att myndigheterna tvekade inför vad de borde offentliggöra? Det vet vi förstås inte. Men de nya resultaten en mycket utmanande demografisk situation vid handen.

I rena tal så ökade Kinas befolkning förvisso till 1,41 miljarder ifjol från 1,4 miljarder året innan. Jämfört med förra folkräkningen 2010, så noterade den kinesiska befolkningen en ökning på 72 miljoner.

Det finns nu enligt officiell statistik exakt 1 411 778 724 människor i Kina. Men detta är långt ifrån folkräkningens viktigaste faktor.

En av de mest oroande siffrorna för kinesiska myndigheter var istället att antalet födslar i fjol blott uppgick till 12 miljoner. Det är en minskning med 18 procent jämfört med de 14,65 miljoner födslar som ägde rum året innan.

Sannolikt är COVID-19 en del av förklaringen. Men samtidigt var detta fjärde året i rad som antalet födslar minskade och de är nu färre än någonsin sedan 1961, då en landsomfattande svältkatastrof som kostade tiotals miljoner kineser livet.

Fjolårets födelsetal i Kina låg därmed på 1,3 vilket inte bara är lägre än 2,1 som sägs behövas för att befolkningsnivån ska vara fortsatt stabil.

Det är dessutom lägre än de 1,8 som var myndigheternas målsättning för detta årtionde, och långt bakom de höga födelsetalen på omkring 6,0 som rådde under 1960- och 1970-talet.

Kinas födelsetal har nu i flera årtionden legat kring dagens nivåer, vilket har att göra med den ettbarnspolitik som infördes redan 1979. Enligt officiella uppskattningar tros denna politik ha förhindrat 400 miljoner födslar.

Konsekvenserna av detta har nu börjat märkas med besked. Andelen kineser som är äldre än 60 år ökade från 13,3 procent i förra folkräkningen 2010, till 18,7 procent. Likaledes har andelen kineser i arbetsför ålder (15-59 år) minskat från 70,1 procent till 63,35 procent.

Utvecklingen har tvingat myndigheterna att gradvis nedmontera ettbarnspolitik. 2016 skrotades den helt, och varje par i Kina tillåts nu skaffa två barn. Men åndå har den babyboom som myndigheterna hoppades på uteblivit.

Liksom i många andra länder, så har ekonomisk utveckling och urbanisering resulterat i att kvinnor gifter sig senare och skaffar färre barn av andra anledningar. Dels på grund av den egna karriären, men kanske främst med tanke på de höga kostnader som nu är relaterade till att uppfostra barn.

För att komplicera saken ytterligare, så ledde ettbarnspolitiken till ett överskott på pojkar. Som mest föddes 117 pojkar för 100 flickor nationellt i Kina, och den senaste folkräkningen visade på ett fortsatt överskott på pojkbarn i storleksordningen 111,3 till 100.

Detta har resulterat i ett minskat antal kvinnor i graviditetsålder, samtidigt som även kinesiska medier framhåller att det finns ett “överskott” på omkring 30 miljoner kinesiska män som i dagens läge aldrig kommer kunna gifta sig och skaffa familj.

En forskare som New York Times talar med menar att ettbarnspolitiken endast tjänat till att skjuta de demografiska problemen in i framtiden:

Wang Feng, a professor of sociology at the University of California, Irvine, likened China’s birth control policy to a mortgage that the government has taken out on its future.

“The census results will confirm that the payback time is now,” Professor Wang, an expert on China’s demographic trends, said ahead of the release of the results. “Demography will constrain many of China’s ambitious undertakings.”

De ambitioner som forskaren talar om, har givetvis att göra med de ekonomiska problem som oundvikligen kommer uppstå på grund av den skeva demografin.

Att allt färre arbetare ska försörja allt fler pensionärer är ett välbekant bekymmer i många utvecklade ekonomier. Men i Kina är denna ekvation mer problematisk än på många andra håll, då drygt tre årtionden av sträng ettbarnspolitik nu efterföljs av låga födelsetal på grund av urbanisering och ekonomisk utveckling.

I samklang med det minskade antalet födslar har dessutom medellivslängden ökat dramatiskt. Detta innebär en utmaning för pensionerna – enligt forskning som partiet bemyndigat, så riskerar den allmänna pensionsfonden att ta slut redan år 2036.

Provinserna i nordöstra Kinas rostbälte ber redan nu centralregering, statliga företag och rikare provinser i söder om hjälp med pensionerna.

Detta sker i en tid då kinesiska myndigheter vill se konsumtionen agera motor för landets tillväxt. Men den växande andelen pensionärer kommer tveka att spendera om pensionerna inte betalas ut.

Detsamma gäller unga kineser som måste spara för att – ofta på egen hand – ta hand om föräldrar och ibland även mor- och farföräldrar i ett samhälle där ett utvecklat välfärdssystem saknas.

Kinas problem beskrivs ofta som att landet blivit gammalt innan det blivit rikt, vilket bland annat New York Times poängterar kan komma att få geopolitiska konsekvenser:

In the decades to come, Beijing will face the difficult task of maintaining strong economic growth — and staying globally competitive — as the labor pool shrinks.

“China’s economy might not in the foreseeable future overtake that of the U.S. as the largest economy,” said Julian Evans-Pritchard, a senior China economist at Capital Economics, a research firm. “And the key reason for that is demographic differences.”

China is also maturing far more quickly than most countries, a rate that is rapidly outpacing the government’s meager investments in health care and social services catering to an older population.

Wall Street Journal påpekar å sin sida att det fortfarande är troligt att Kina kommer passera USA som världens största ekonomi. Men den fortsatt minskade arbetsstyrkan gör det oklart hur länge den kinesiska ekonomin kan fortsatta vara störst.

För samtidigt som den kinesiska arbetsstyrkan och snart även antalet invånare minskar, så ombesörjer invandring att den amerikanska befolkningen kommer öka med cirka 30 procent fram till 2050.

Då kommer det bara gå två kineser på varje amerikan, jämfört med fyra mot en i dag. Dessutom beräknas USA ha en större arbetsstyrka, medan den kinesiska befolkningen vid det laget blivit ännu äldre.

Till år 2050, skriver The Wire China, kommer antalet kineser över 60 år att ha fördubblats från 254 miljoner till 500 miljoner.

Likaledes varnar en kinesisk demograf i South China Morning Post för att födslarna i Kina under de kommande 25-30 åren bara kommer vara hälften av vad de varit de senaste 25 åren.

Även från officiella håll höjs röster av oro. Forskare från Kinas centralbank släppte i mars en rapport som uppmanade till skarpare åtgärder för att hantera landets demografiska situation, eftersom utbildning och teknologi inte kan förväntas kompensera för den minskande befolkningen.

En ny forskarrapport från en statlig tankesmedja förutspådde i fjol att Kinas befolkning kommer nå sin topp på 1,417 miljarder år 2027 vilket är tre år tidigare än vad myndigheterna uppgav 2017, och tidigare än FN:s nuvarande prognos på “efter år 2030”.

Det är en sak att genom ettbarnspolitiken hindra folk från att skaffa barn. Det är en helt annan att försöka tvinga dem att skaffa barn.

Flera analytiker understryker att det knappast kommer bli något uppsving av de kinesiska födelsetalen om ändringar inte görs i migrationspolitiken. Men samtidigt finns inget stöd för detta bland den kinesiska befolkningen.

Vidare gör luftföroreningar, avsaknad av välfärd och inte minst behandlingen av Kinas etniska minoriteter det svårt att förutse vilka grupper som skulle vara beredda att flytta till landet i det antal som behövs för att göra skillnad.

Japan och Sydkorea kan ge en inblick i vad de demografiska bekymren riskerar innebära för Kina. Den japanska ekonomin är i dag mindre än vad den var 1995, vilket till stor del tillskrivs landets åldrande befolkning.

De kinesiska bekymren kan alltså komma att bli större ändå. När man nu går in i den så kallade naturliga fasen av minskade födelsetal – som Japan gjorde redan för ett par årtionden sedan – så har ettbarnspolitiken sett till att redan skapa enorma obalanser i befolkningen vad gäller såväl ålder som kön.

I sin bok “Everything under the Heavens” (2017) menade författaren Howard French att den dystra demografiska utvecklingen rentav ligger bakom Kinas aggressiva utrikespolitik.

French menar att den kinesiska ledningen förstår hur man framför sig har en tidsperiod på kanske tio eller femton år där man breda ut sig i egenskap av uppgående stormakt. Sedan kommer ekonomin och därmed även landets ställning att försvagas på grund av demografin.

Därför gäller det att innan dess utöka makt och inflytande så mycket som möjligt.