Xi Jinping talar vid FN:s lokaler i Geneve (Bild: UN Geneva, CC BY-NC-ND 2.0 via Flickr)

När lämnar eller förlorar Xi Jinping makten och vad händer sedan?

Ändringar i Kinas politiska toppskikt har genom historien fram till nutid i regel varit stökiga och ofta blodiga affärer.

Tidigare har detta främst fått påföljder för den kinesiska befolkningen, men när Kina nu är en global stormakt så riskerar nästa ledarbyte få implikationer för hela världen – särskilt som det är oklart hur överlämningen av makten efter president Xi Jinping ska gå till.

Detta tittar de två aktade Kinaexperterna Richard McGregor och Jude Blanchette närmare på i en 20 sidor lång ny rapport från tankesmedjan Lowy Institute med titeln “After Xi – Future Scenarios for Leadership Succession in Post-Xi Jinping Era“.

Ämnet är sannolikt av intresse för Kinamedias läsare: dels får jag ofta får frågor angående Xi Jinping, dels spelar han i dag en helt avgörande roll i Kinas politiska system.

Rapporten ger sig inte på att försöka förutse exakt hur eller när Xi Jinping förlorar eller överlämnar makten. Författarna målar istället upp fyra stycken scenarion som utgör de tänkbara förutsättningarna för nästa ledarbyte i Kina.

Först ges en historisk bakgrund där det bland annat understryks att av alla de 282 kejsare som styrt Kinas 49 dynastier så har ungefär hälften förlorat makten genom att ha mördats, tvingats till självmord, avsatts eller tvingats avgå.

Endast omkring hälften av dessa kejsare mäktade med att utse en efterträdare, och då skedde detta i regel under turbulenta former under kejsarens sista tid vid makten.

Det fastslås att inte heller kommunistpartiet har ett särskilt mycket bättre track record på detta område. Sedan 1993 har det dock föreskrivits att de tre viktiga ämbetena som partiets generalsekreterare, den centrala militärkommissionens ordförande och Kinas president ska innehas av en och samma person.

På så vis begränsar konstitutionen i praktiken en kinesisk ledares tid vid makten till två stycken femårsperioder, i och med att presidentämbetet har en tidsbegränsning på två mandatperioder.

Den främsta anledningen till denna förändring var att förhindra att en ensam person skulle få lika mycket makt som Mao Zedong, och därmed även kunna missbruka den på ett vis som likt kulturrevolutionen riskerar kasta hela Kina in i ett total kaos.

Men kampen mellan partiets olika fraktioner har fortsatt bakom lyckta dörrar även i modern tid.

Exempelvis behöll Jiang Zemin positionen som ordförande i den centrala militärkommissionen två år efter att han 2002 lämnade över posten som partiets generalsekreterare – den viktigaste positionen inom kinesisk politik – till Hu Jintao.

Rapportförfattarna understryker att Hu Jintaos överlämnande av makten till Xi Jinping 2012 (som partiets generalsekreterare) och 2013 (som Kinas president) de facto var första gången som ett ledarbyte skedde fredligt och helt enligt planerna i kommunistpartiets snart 100 år långa historia.

Men detta kommer inte ske igen. För Xi Jinping har centraliserat mer makt kring sig själv än någon kinesiska ledare sedan Mao Zedong, och sett till att skrota begränsningen på antalet mandatperioder för presidenten.

Avsaknaden av en ordnad maktöverlämning, menar rapporten, riskerar skapa oroligheter som får känningar även utanför Kina:

By removing de jure term limits on the office of the presidency – and thus far refusing to nominate his successor for this and his other leadership positions—Xi has solidified his own authority at the expense of the most important political reform of the last four decades: the regular and peaceful transfer of power. In doing so, he has pushed China toward a potential destabilizing succession crisis, one with profound implications for the international order and global commerce.

Det är nu högst oklart vad som kommer ske innan nästa ledare tar vid. Det kan mycket väl vara så att Xi Jinping liksom Josef Stalin har tillintetgjort och skrämt sina politiska fiender till den grad att han kommer sitta kvar tills han inte längre är fysisk förmögen att styra landet, varefter en strid uppstår bland tänkbara efterföljare.

Internt motstånd kan uppstå som tvingar Xi från makten tidigare än så – han kan också välja att själv frivilligt innan dess kliva ner från makten, i alla fall formellt, efter ytterligare en eller ett par mandatperioder.

De fyra scenarion som nämns i rapporten är:

1) Ordnad maktöverlämning 2022

Detta scenario innebär att Xi Jinping lämnar från sig makten vid nästa partikongress, som infaller i slutet av nästa år. För att detta ska ske räcker det med att Xi Jinping överger minst två av de tre positioner han innehar i dag.

Om Xi skulle lämna rollen som kommunistpartiets generalsekreterare och ordförande i den centrala militärkommissionen till någon annan medlem i politbyrån, så skulle det innebära en ordnad maktöverlämning även om Xi behåller presidentposten, som formellt sett inte är lika mäktig som de andra två titlarna.

I sådana fall skulle sannolikt Wang Huning få makten; en lojal partibyråkrat och politisk teoretiker som liksom Xi Jinping är fast i tron om att partiet måste styra samhället.

Detta skulle från Xi Jinpings perspektiv ha fördelen att han – likt exempelvis Deng Xiaoping – skulle kunna fortsätta att utöva makt och inflytande i bakgrunden, samtidigt som den lojala Wang Huning skulle erbjuda skydd från de otaliga fiender som Xi har skaffat sig under alla svepande anti-korruptionskampanjer.

2) Xi planerar att överlämna makten vid 21:a partikongressen 2027 eller 22:a partikongressen 2032

Det skulle kunna vara så att Xi Jinping ämnar genomföra en fredlig överlämning av makten, men anser att 2022 är för tidigt. Kanske behöver han mer tid för att utföra de politiska stordåd som han hoppas ska resultera i ett storartat eftermäle?

Kanske anser Xi även att en efterföljare måste förberedas mer noga, innan han själv lämnar från sig makten. Detta är också ett argument som tydligt talar emot att Xi skulle överge sina maktpositioner redan nästa år; istället för att ha berett vägen för en efterföljare, så har tänkbara sådana avundsjukt röjts ur vägen.

Det är möjligt att Xi inte anser sig vara klar med sina vidsträckta anti-korruptionskampanjer, utan måste fortsätta i ytterligare en eller två mandatperioder innan han installerat lojala tjänstemän på alla viktiga positioner.

Detta dels för att – ur eget perspektiv – förbättra partiet, dels för att slå vakt om sin egen säkerhet den dag han lämnar ledarskapsrollen. Även i detta scenario, så skulle Xi kunna utöva inflytande över partiet i bakgrunden.

3) Utmaning mot ledarskapet eller kupp

Det är långt till 2032, och mycket kan hända fram till dess. Xi Jinping var redan som generalsekreterare 2012 orolig för att det fanns krafter inom partiet som ville ta makten ifrån honom. Namn som Zhou Yongkang, Bo Xilai och Sun Zhengcai har alla sedan dess fängslats för “korruption”.

De omfattande kampanjerna mot korruption som delvis använts för att sätta dit politiska fiender, har gett Xi många fiender i och utanför partiapparaten. En stagnerande ekonomisk tillväxt eller ett allvarligt utrikespolitiskt felsteg, skulle kunna utlösa missnöje som resultera i utmaningar om ledarskapet.

Dock framhåller rapporten flera omständigheter som göra detta scenarion mindre troligt. Xi Jinpings grepp över militär och säkerhetstjänst skulle gör det svårt för hans politiska fiender att ens planera en kupp utan presidentens vetskap, särskilt med den teknologi för övervakning som Kina i dag förfogar över.

En rad förebyggande åtgärder har vidtagits för att minska den alltid närvarande risken för en stadskupp som finns i varje diktatur. Exempelvis roteras militärpersonalen enligt en modell där klassbakgrund och ideologisk bakgrund tas med i beräkningarna.

Att på förhand inte kunna planera en eventuell utmaning mot Xi Jinpings ledarskap, minskar också risken för att den ska uppstå spontant vid exempelvis ett partimöte. Presidenten har vid upprepade tillfällen visat att ingen nåd ges till de som ifrågasätter hans maktposition.

4) Oväntad död eller handlingsförlamning

Liksom kring de flesta auktoritära ledare, så florera en rad rykten om Xi Jinpings hälsa. Rapportförfattarna nöjer sig med att konstatera att Xi Jinpings är 67 år gammal, överviktig, tidigare har varit rökare och har ett stressigt arbete.

Utan vidare spekulationer om Xis hälsa, så konstateras de även att han kommer vara 82 år gammal 2035, alltså året då den 22:a partikongressen hålls. Med varje år så ökar givetvis risken för en oväntad död, eller exempelvis en hjärtattack med följden att presidenten inte längre har förmågan att styra sitt land.

Om Xi plötsligt skulle plocka ned skylten, så föreskriver partikonstitutionen att centralkommittén ska välja en ny generalsekreterare bland övriga medlemmar i politbyrån.

Likaledes ska den centrala militärkommissionen utse en ny ordförande, och den nationella folkkongressen enligt Kinas konstitution välja en ny president.

Detta, menar rapportförfattarna, skulle dock med största säkerhet inte ske. Istället skulle nya ledare utses genom kohandel bakom kulisserna mellan olika fraktioner och intressen inom partiet.

Detta behöver inte innebära kaos. Rapporten noterar hur kretsen kring Xi Jinping har varit relativt stabil, trots att hundratals höga tjänstemän satts dit för “korruption”.

Presidenten chefsideolog Wang Huning och ekonomiska rådgivare Liu He har suttit på sina positioner ända sedan Xi tillträde. Detsamma gäller de två högsta utrikespolitiska tjänstemännen, Wang Yi och Yang Jiechi. Många inom partiet har ett tydligt intresse av att bibehålla status quo.

Icke desto mindre finns risken för bråk inom politbyrån, med olika fraktioners stöd för olika kandidater. Rapporten listar en rad tecken att hålla ögonen på utåt, om allvarliga meningsskiljaktigheter uppstår inom partiet.

Hälsoproblem skulle potentiellt skapa ännu större osäkerhet. Om Xi Jinping skulle drabbas av gradvis försämrad hälsa eller förlora förmågan att styra landet efter exempelvis en hjärtattack, föreskriver Kinas konstitution att vicepresidenten ska ta över presidentposten “efter att ha fått presidentens förtroende”.

Några liknande direktiv finns dock inte gällande positionerna som partiets generalsekreterare eller centrala militärkommissionens ordförande.

De tänkbara utfallen vad gäller hälsoproblem är för många för att alla ska kunna behandlas i detalj. För Josef Stalin tog det bara några dagar att dö efter att akuta hälsoproblem uppstod; Mao Zedong och Leonid Brezhnev vittrade bort gradvis och med dem även kompetensen i hela deras respektive byråkratiska apparater.

Ett långsamt bortfall av en ledare som inte vill lämna ifrån sig makten, riskerar en utdragen maktkamp bakom kulisserna med katastrofala följder för kommunistpartiets förmåga att styra Kina.

Slutsats

Som ovanstående scenarion tydligt ger vid handen, så är det omöjligt att veta hur nästa maktskifte i världens största land kommer utspela sig.

Och det är det som är den viktigaste slutsatsen i rapporten; den relativa förutsägbarhet och stabilitet som gradvis tillfogats Kinas politiska system genom hårt arbete under fyra decennier efter Mao Zedongs död, har nu kastats överbord tillsammans med Xi Jinpings personliga ambitioner.

Givet Kinas internationella ställning riskerar detta få konsekvenser även för omvärlden. De intriger som oundvikligen följer den tillintetgjorda successionsordningen är något som regeringar och företag borde ta med i beräkningarna när det storögts talas om Kinas stabilitet.

Läsare med särskilt intresse för modern kinesisk politisk partihistoria rekommenderas läsa genom hela rapporten från Lowy Institute, som innehåller en rad intressanta förklaringar och vinklar om maktspelet inom landets kommunistparti.