Jojje OlssonVanligtvis upplevs tillbakadragandet av amerikansk trupp från Kinas närområde som något odelat positivt i Peking. Men vad gäller Joe Bidens beslut att efter två årtionden lämna Afghanistan, så är bilden mer komplicerad än så.
Den oroliga regionen Xinjiang har en 90 kilometer lång landgräns mot Afghanistan. Med rätt eller orätt, så fruktar kinesiska myndigheter att islamistiska krafter kan använda landet som bas för mobilisering mot Xinjiang, om talibanerna återtar makten över Afghanistan.
Man är även oroad för att en minskad västerländsk militär närvaro i Afghanistan kan leda till en ökad handel med droger och vapen över gränsen mellan Afghanistan och Xinjiang. Något som inte riskerar göda bara kriminalitet, utan potentiellt även de militanta uigurer och extremistiska grupper som enligt Pekings uppfattning inte skyr våld för att bryta ut regionen från Kina.
Reaktionen från statliga kinesiska aktörer är därför tvetydig. Å ena sidan vill man inte ha amerikansk militär i regionen. Å andra sidan har NATO-styrkorna fyllt ett tydligt syfte för Peking, som nu beskyller USA för att skapa kaos och osäkerhet genom att lämna Afghanistan.
Detta uppmärksammades redan när Joe Biden för ett par veckor sedan offentliggjorde tillbakadragandet, bland annat av South China Morning Post i artikeln ”China may send peacekeeping force to Afghanistan after US troops leave, observers say”:
“The security forces of the Afghan government are not capable of ensuring Afghan security,” said Sun Qi, an international relations specialist at the Shanghai Academy of Social Sciences.
(…)
“If the security situation poses a significant threat, China may send peacekeeping troops along with humanitarian assistance to the region under the terms of the Charter of the United Nations to ensure the safety and interests of Chinese people and companies there,” he said.
Enligt samma artikel utbildades afghansk trupp på plats i Kina 2018, för att sedan forma en särskild bergsbrigad med uppgiften att bemöta eventuella attacker från al-Qaida och Islamiska staten.
I en separat artikel från denna helg, citerar South China Morning Post afghanska forskare som uppger att Kina gett regeringen i Kabul 70 miljoner dollar i militärt bistånd mellan 2016 och 2018.
Vidare har Kina de senaste två åren – till Rysslands förtret – byggt upp en militär närvaro längs med den betydligt längre gränsen till Tajikistan, och genomförde nyligen även militärövningar i landets östra delar. Detta motiveras med att gränsen inte ska fungera som en ingång för droger och islamistiska våldsverkare.
Då Peking inte litar på att afghanska säkerhetsstyrkor ensamma kan hantera det hot som talibanerna utgör, så frågar sig allt fler analytiker huruvida kinesisk trupp nu kommer ersätta de amerikanska som slutligen lämnar ”imperiernas kyrkogård” i september i år.
En rad anledningar talar för och emot en ökad kinesisk inblandning i Afghanistan. Förutom risken att militanta rörelser med Xinjiang i sikte använder landet som bas, så har Kina också investerat i projekt värda flera miljarder kronor relaterade till de nya sidenvägarna i Afghanistan.
I händelse av inbördeskrig eller talibansk maktutövning, så kommer Kina vilja skydda dessa investeringar.
Afghanska myndigheter – i vetskapen om att USA en vacker dag kommer lämna området – har också givit signaler på att man är redo att samarbeta med Peking istället för Washington för att behållas makten:
Afghan security officials appear conscious of these concerns. They continue to refer to the East Turkestan Islamic Movement (ETIM) as a potential danger, to soothe Chinese worries and as a snub to the US, which has removed the ETIM from its list of terrorist organisations.
In other words, Afghan leaders are referring to a specific threat the US says does not exist. Additionally, the Taliban has shown itself willing to engage with Beijing and mentioned a willingness to provide protection for infrastructure being built in Afghanistan.
East Turkestan Islamic Movement (ETIM) är enligt Peking en militant rörelse som bedriver terrorverksamhet för att skilja Xinjiang från Kina. USA tog nyligen bort organisationen från sin terrorlista; ett beslut som sannolikt delvis hänger samman med den växande kritiken mot behandlingen av uigurer i Xinjiang.
Men Afghanistans civila regering under president Ashraf Ghani framhåller alltså ETIM som ett potentiellt hot på plats i Afghanistan.
Samtidigt talar USA:s och tidigare även Sovjetunionens misslyckanden i Afghanistan emot att Kina skulle försöka sig på att utöva en liknande kontroll över landet. Förutom historia spelar geopolitik här också en roll.
Kina har redan problem vid sin västra gräns i form av gränsstrider med Indien och stadskuppen i Myanmar. Kinesisk trupp på plats i Afghanistan skulle ogillas av såväl rivalen Indien, som den strategiska samarbetspartnern Ryssland.
Det vore i så fall enklare för Peking att använda Pakistan – sin närmaste och kanske enda allierade nation – för att utöva inflytande i Afghanistan.
Vidare har geografin alltid fungerat som ett slags naturligt skydd mellan Afghanistan och Xinjiang. Gränsen består av ett bergsmassiv med en höjd på 5 000 meter i genomsnitt, och en terräng som gör det svårt att etablera något som helst basområde att använda för attacker in på kinesiskt territorium.
Oavsett vilket så finns det en oro i Peking, som ju inte tidigare direkt har tvekat inför att ta till extrema metoder för att stoppa vad man anser utgöra hot mot stabiliteten i Xinjiang.
Räkna därför med att Kina kommer arbeta för att öka sitt inflytande i Afghanistan, oavsett om man sätter trupp på marken eller inte.
