Förra månadens bojkott av H&M i Kina startade som bekant på grund av att klädtillverkaren uttryckt oro för tvångsarbete i framställningen av bomull från regionen Xinjiang.
Efter flera uppgifter om tvångsarbete och andra övergrepp som sker mot regionens minoriteter, upphörde H&M och flera andra klädföretag med inköpen av bomull från Xinjiang redan i fjol. Majoriteten av dem stod även fast vid detta beslut efter hot om och en delvis verkställd bojkott.
Men det är inte bara bomull som tillverkas i Xinjiang. Från regionen kommer även en stor del av det material som används inom den globala industrin för solpaneler.
Denna situation skapar ett besvärligt dilemma för omvärlden. Är man redo att se mellan fingrarna med tvångsarbete i Kina, för att inte riskera störa den viktiga expansionen av förnyelsebar energi?
Situationen är särskilt delikat för USA, som står värd för ett stort klimatmöte med 40 av världens ledare som inleds i morgon.
Bland andra New York Times citerar uppgifter som gör gällande att Joe Bidens administration helt vill överge fossila energikällor redan till år 2035. En sådan målsättning försvåras dock av den diplomatiska fejden med Kina.
Särskilt eftersom denna fejd inkluderar övergreppen mot etniska minoriteter i Xinjiang, en region som producerar omkring hälften av världens polykisel. Även oblat och fler för solkraft nödvändiga delar tillverkas i stor utsträckning i regionen.
Wall Street Journal intervjuade för en dryg vecka sedan Dennis Ip, analytiker vid Daiwa Capital Markets i Hongkong, som uppskattar att kinesiska företag kontrollerar ungefär 80 procent av produktionskedjorna för världens solkraft.
Vidare tillverkas en så pass stor del av komponenterna och utrustningen i Xinjiang, att det enligt Dennis Ip ”inte är möjligt” för utländska köpare av solpaneler att undvika produkter därifrån.
Faktumet att företag eller oberoende utredare inte släpps in i Xinjiang, bidrar så klart till omöjligheten för utländska kunder att försäkra sig om att leverantörer från regionen saknar kopplingar till tvångsarbete eller andra övergrepp mot områdets minoritetsfolk.
New York Times framhåller samtidigt hur den amerikanska konsultfirman Horizon Advisory genom att undersöka offentliga dokument och kinesiska medierapporter kunde koppla samman de fyra största tillverkarna av polyskisel i Xinjiang med aktörer som associeras med tvångsarbete.
Detta har fått flera politiker och organisationer i såväl USA som EU att agera, skriver Wall Street Journal:
The Solar Energy Industries Association, the U.S.’s national trade group, has advised members to move their supply chains out of Xinjiang by as early as June and create tracking systems to ensure products they buy aren’t tainted. Some investment advisers have started warning clients that U.S. sanctions are coming.
“The tide may be turning on Xinjiang” when it comes to polysilicon, wrote researchers at investment bank Roth Capital Partners in a February note to investors.
European lawmakers say they are ready to take that step even if it means slowing the shift to renewable energy, one of the bloc’s top policy goals.
“We cannot have the energy transition come with the cost of forced labor,” said Anna Cavazzini, a member of the European Parliament from the Green Party. “This cannot be an excuse to continue tolerating what is happening in that region.”
Förutom ord så har det även agerats i handling. Statliga Global Times påminner om hur Marco Rubio, Rick Scott och andra amerikanska senatorer i slutet av mars introducerade lagförslaget ”Keep China Out of Solar Energy Act”, som ska förbjuda allmänna medel att gå till inköp av solpaneler från företag baserade i Kina.
Enligt New York Times pekar lagförslaget Uyghur Forced Labor Prevention Act också ut polykisel som en produkt där tvångsarbete används i framställningen.
Detta lagförslag – ämnat att stoppa importen av alla produkter från Xinjiang som kan kopplas samman med tvångsarbete – har brett stöd i båda USA:s partiet och kamrar, och kommer sannolikt antas senare i år.
Bakgrunden till Kinas dominans inom solkraften är ironiskt nog landets smutsiga kolkraftverk – tillsammans med statliga subventioner.
New York Times förklarar hur Kina för ett årtionde sedan började subventionera förnyelsebar energi, som ett steg i ledet att bli mindre beroende av utländska aktörer för sin framtida energiframställning.
Detta har nu istället skapat en omvänd situation. De kraftiga subventionerna har inneburit att priset på polyskisel i dag är drygt 20 gånger längre jämfört med ett drygt årtionde sendan, noterar Global Times.
Något som sin tur har lett till att många västerländska företag – som i avsaknad av jättelika subventioner måste rätta sig efter marknadspriser – har gått bankrupt.
Dennis Ip understryker att energi är den största utgiften i tillverkningen av polykisel. Här har Kina dragit nytta av billig energi från sin enorma flotta av kolkraftverk, varav många återfinns just i Xinjiang.
Enligt Wall Street Journal är det mot denna bakgrund inte helt enkelt att utveckla andra källor för polykisel utanför Kina. Det skulle innebära såväl högre kostnader, som en försening av de solpaneler som är viktiga för att lösa den pågående klimatkrisen. USA tillverkar exempelvis mindre än fem procent av världens polykisel.
Detta leder oss tillbaka till det virtuella klimatmöte som USA står värd för i veckan. Där väntas Joe Biden alltså offentliggöra nya ambitiösa målsättningar, som kan inkludera att gå från dagens 40 procent till 100 procent energiframställning genom icke-fossila källor så tidigt som 2035.
Förvisso inkluderar detta kärnkraft. Men New York Times noterar att USA sannolikt behöver dubbla takten av installeringen av solpaneler på årsbasis för att uppnå en sådan målsättning.
USA förlitar sig i dag nästan helt på kinesiska tillverkare för billiga solpaneler. Om man fortsätter med det, så skulle landets klimatsatsning inte bara rättfärdiga övergreppen i Xinjiang. Den skulle även innebära riktigt sköna vinstökningar för de kinesiska tillverkare som drar nytta av tvångsarbetare i regionen.
Det handlar här alltså om exakt samma förhållanden och mekanismer som ledde till att H&M och andra klädtillverkare slutade köpa bomull från Xinjiang.
Men medan det är fullt möjligt och ekologiskt hållbart att köpa bomull annorstädes, så är dilemmat kring solpaneler betydligt mer besvärligt.
En chef vid REC Silicon, en tillverkare av polykisel baserad i Norge med fabriker i USA, säger till New York Times att flera amerikanska företag som installerar solkraft på sistone hört av sig i jakt på polykisel som inte är tillverkat i Kina.
Men då har hon fått förklara att mängden polykisel som kommer från andra länder än Kina är så liten att efterfrågan inte ens tillnärmelsevis kan tillgodoses.
Chefen i fråga ser detta som en läxa om vad det betyder när man blir för beroende av Kina: ”Vi måste överge våra värderingar för att kunna bygga ut solkraften”.
