Ett citat av mig från det inslag som SVT efter intern diskussion beslutade att ta bort från nätet.

Därför censurerade SVT sitt eget inslag om vinter-OS i Peking 2022

/

För ett par veckor sedan intervjuades jag av SVT Sport på temat om en eventuell bojkott av vinter-OS i Peking nästa år. Inslaget sändes i söndags, och innehöll även intervjuer med kulturminister Amanda Lind samt SVT:s egen korrespondent i Peking.

När innehållet sedan lades upp på SVT Play, så var alla mina kommentarer samt några av kulturministerns kommentarer bortplockade. Efter att ha kontaktat flera personer på SVT Sport, kan jag nu avslöja att detta beror på självcensur för att inte stöta sig med kinesiska myndigheter, efter påbud högre upp inom SVT:s organisation.

Då jag kontaktat flera personer som jobbat med inslaget där jag och kulturministern intervjuas, så väljer jag i förklaringen nedan att inte publicera vederbörandes namn, och endast publiceras deras befattningar då det är nödvändigt för att förstå kontexten.

Att innehållet censurerades på SVT Play, upptäcktes först av en familjemedlem som ville skicka länken till mig så att jag kunde se min egen intervju. Samma observation gjordes sedan av ett par läsare som sett inslaget i originalform på SVT under söndagen.

Detta var nog för att jag skulle tycka det värt att kontakta personerna som arbetat med inslaget. Till en början fick jag reda på att inslaget mycket riktigt raderats från SVT Play, men att detta inte berodde på något av det som jag sade, utan på att formuleringar som “ansvarig utgivare inte tyckte fungerade” yttrades av SVT:s egen reporter under inslaget.

Eftersom jag själv inte har kunnat se inslaget, så ställde jag frågan om vilka exakta formuleringar eller kommentarer det handlar om. En av de anställda som arbetat med inslaget ska ha heder för att ha uppgett en mycket rak och detaljerad förklaring, i ett mail som innehåller följande text:

[Inslaget] blev mycket bra och sågs av många, inklusive vår chef och ansvarige utgivare som var mycket nöjd – tills en person från nyheterna hörde av sig dagen efter och påpekade att vi kallat Kina för “diktatur”, och inte “enpartistat”. Då blev sportredaktionens ledning nervös, och det ena ledde till det andra, alltså att inslaget togs bort från webben samt att Sportspegeln plockades bort från SVT Play.

Vederbörande förklarar också de tre kommentarer som reportern i SVT Sport ska ha gjort under inslaget, som fick SVT:s nyhetsredaktion att höra av sig med påbud:

1) Kina kallades i inslaget för “diktatur” snarare än enpartistat.

2) I inslaget sades det att “Hongkongs demokrati krossas”.

3) Inslaget innehöll även följande citat: “Förföljelsen av muslimska uigurer i Xinjiang kallas av somliga för ett folkmord, åtminstone kulturellt”.

Ovanstående tre kommentarer är alla 100 procent riktiga, vilket får SVT Nyheters påbud till sportredaktionen att framstå som anmärkningsvärt.

I mailet kommenterar SVT:s anställde att man på nyhetsredaktionen minsann inte har några problem med att kalla Belarus för en diktatur, samt att hen “fått intrycket att det finns en rädsla för repressalier från Kina, till exempel i frågor kring visum”.

I sammanhanget är det givetvis relevant att SVT Nyheter har en korrespondent på plats i Kina, nämligen Ulrika Bergsten, som också kom till tals i inslaget.

Kinesiska myndigheter har på senare tid blivit alltmer benägna att använda ackrediteringar av enstaka journalister som en slags hävstång, för att se till att medier inte rapporterar negativt om den kinesiska regimens förehavanden.

Denna oroväckande trend blottlades med önskvärd tydlighet i Foreign Correspondents’ Club of China årliga rapport om sina medlemmars arbetsvillkor ett par veckor – här sammanfattad av Reuters – som bland annat gav vid handen att 18 journalister utvisades från Kina bara under första halvåret 2020, samt att andra tvingas förnya sina visum var tredje eller månad eller oftare.

Korrespondenternas öde beror inte bara på hur de agerar personligen. Som jag exempelvis skrev på InBeijing i februari i fjol, så tvingades tre journalister från Wall Street Journal att lämna Kina, sedan kinesiska myndigheter uttryckt missnöje av en artikel skriven av tidningens ledarredaktion hemma i USA.

Wall Street Journal vägrade avpublicera ledarartikeln i fråga, varpå tidningens journalister inte fick vara i Kina. På SVT har man uppenbarligen valt ett annat förhållningssätt.

För om man binder samman de röda trådarna, så går nyhetsredaktionens agerande inte att tolka på något annat vis än att man bedriver självcensur för att minska risken att göra regimen i Peking upprörd, och därmed samtidigt äventyra sin egen ackreditering i Kina.

Från ett journalistiskt perspektiv kan man ju fråga sig vad vitsen är med att ha en reporter på plats i Kina, om det för med sig att man inte kan kalla landet för en diktatur eller ens citera andra källor som kallar hemskheterna i Xinjiang för folkmord.

Spektaklet väcker givetvis samtidigt frågor angående SVT:s övriga rapportering om Kina. Om man inte ens törs acceptera att sportredaktionen hemma i Sverige kallar världens största diktatur för en diktatur, hur påverkar det då vad den egna journalisten på plats i Kina säger eller inte säger?

Oavsett vilket så bör följande punkter tilläggas för att undvika missförstånd:

1) Vän av ordning kan fråga sig varför det var just mina och kulturministerns kommentarer som togs bort SVT Play, medan exempelvis SVT:s egen korrespondent Ulrika Bergstens kommentarer fick vara kvar.

Förklaringen från den ansvarige utgivaren är att segmentet om vinter-OS i Peking bestod av tre inslag, och att de känsliga kommentarerna om Kinas statsskick och övergreppen i Xinjiang yttrades i just det inslag där jag och Amanda Lind fäller våra kommentarer om arrangemanget, som är mer kritiska än korrespondent Bergstens.

Eftersom sportredaktionens reporter beskrev Kina som en diktatur just i inslaget där jag och Lind kommer till tals, så har våra kommentarer helt raderats.

2) Beslutet att censurera inslaget verkar av allt att döma ha tagits av SVT Sports ansvarige utgivare på egen hand, låt vara efter påbud från nyhetsredaktionen som SVT:s anställde enligt ovan menar gjorde sportredaktionens ledning “nervös”.

Vi vet redan att Kinas ambassad och organisationer som företräder den kinesiska regimens intressen tidigare kontaktat SVT med – stundtals mycket hotfulla – krav på att ändra kanalens innehåll. Det finns än så länge ingenting som tyder på att så är fallet i denna historia.

Men det leder i sin tur till frågan om vad som är värst. Att SVT anpassar sitt innehåll efter påtryckningar från externa aktörer – eller att chefer och nyhetsredaktion per automatik blir nervös när någon annan del av SVT kallar Kina för en diktatur.

3) Det verkar ha rått delade meningar om beslutet att plocka bort inslaget från SVT Play. En av personerna på SVT Sport jag varit i kontakt med, berättar att hen och minst en kollega anser det rätt att “kalla en spade för en spade”, men att “chefer ovanför” inte håller med.

Det verkar alltså som att cheferna här har fått sista ordet. Hur högt diskussionen kring detta inslag går upp i SVT:s organisation är oklart, men det vore givetvis intressant att veta.

4) Inslaget som sändes på SVT Sport i söndags, med en lång diskussion om en eventuell bojkott av vinter-OS i Peking, finns som en följd av kanalens censur nu inte att se någonstans.

Jag har inte ens kunnat se min egen intervju, och fick inte heller på förväg reda att den på grund av politiska anledningar raderades från SVT Play. Antagligen hoppades man att detta skulle passera obemärkt förbi.

Ett kortare inslag med tillhörande text finns dock att ta del av på SVT Sport. Men där har intervjun med mig kortats ned, och innehåller exempelvis inga jämförelser mellan nästa års vinter-OS i Peking och olympiaden i Berlin 1936.

För att knyta ihop säcken kan det vara värt att reflektera över att SVT är public service. Om ett privat medieföretag gör övervägningen att de vill hålla en särskild linje gentemot Kina – som exempelvis Dagens industri – så är det deras ensak.

Men då en tv-kanal som finansieras med allmänna medel ägnar sig åt självcensur för att inte stöta sig med Kina, så borde agerandet faktiskt ge upphov till diskussion och förhoppningsvis även ett visst mått av självrannsakan.