Jojje OlssonDe senaste månadernas rapportering kring Kina har – med all rätt – till största delen handlat om geopolitisk utveckling. Hongkong, Xinjiang, Huawei, COVID-19, relationen med USA och hoten mot Taiwan, möjligen blandat med en och annan artikel om den tilltagande repressionen på hemmaplan.
Ekonomin har kommit helt i skymundan, så när som på några skildringar om vad coronakrisen inneburit för BNP och arbetslöshet. Eller svårigheten för kinesiska teknikföretag att expandera utomlands. Dock är det ytterst sparsmakat med rapporter om hur Kinas ekonomiska struktur förändrats de senaste åren, eller vilka slags ekonomiska reformer Xi Jinping avser genomföra.
Detta är lustigt, eftersom ekonomin nästan alltid är det viktigaste instrumentet för att rättfärdiga maktmonopolet i en diktatur. I enpartistater har den ekonomiska utvecklingen direkta konsekvenser för regimens framtida överlevnad.
Kina är givetvis inget undantag. Därför är det viktigt att förstå vad som händer inom den kinesiska ekonomin, och därför tänkte jag i dag sammanfatta de viktigaste beståndsdelarna i veckans omslagsartikel i The Economist, som handlar om Kinas ”nya statskapitalism”.
Det långa reportaget ackompanjeras av en ledarartikel med budskapet att omvärlden inte bör underskatta den statskapitalism som nu enligt tidningen återuppfinns av Xi Jinpings administration, med underrubriken ”China’s strongman leader has a new economic agenda”.
Där beskrivs i punktform de tre viktigaste ingredienserna i vad som kallas Xinomics:
1) Ökad kontroll över skuldsättning (debt machine) och konjunktur (economic cycle). Det är inte längre tal om någon storskalig utlåning; istället har landets banker tvingats upphöra med icke bokförda aktiviteter och bygga upp egna reserver. Detta kan exempelvis ses av hur pass litet kinesiska myndigheters stimulanspaket i kölvattnet av COVID-19 är, jämfört med hur det såg ut under finanskrisen 2008-2009. Mer utlåning sker nu dessutom via en relativt öppen och transparent obligationsmarknad.
2) Etableringen av en mer effektiv administration och byråkrati. Det är nu lättare att starta företag än tidigare, då nya regelverk är tydligare och har utformats för att likna varandra inom olika sektorer. Det har även blivit vanligare med rättsfall som rör exempelvis patent och konkurser, vilket underlättar för näringslivet som helhet.
3) Utraderingen av skillnaderna mellan statliga och privata företag. Statliga företag uppmanas att bli mer lönsamma och attrahera privata investerare. Privata företag tvingas i sin tur ge upp delar av sin självständighet till regimen, i form av exempelvis krav på utlämning av information eller particeller inne i bolagen. Detta för att såväl statliga som privata företag ska dra åt samma håll; de ska vara effektiva bolag i regimens tjänst.
The Economist framhåller hur Xi Jinpings politiska ambition är att stärka partiets grepp samt krossa meningsmotståndare både inrikes och utrikes. Kontrollbehovet går igen i den ekonomiska politiken, som präglas av att stärka ordningen och förbättra motståndskraften mot olika slags hot.
Denna utveckling beskrivs som mer livskraftig än vad många olyckskorpar befarar. Ledarartikeln understryker hur många analytiker utmålar Kinas ekonomiska modell som ohållbar med tillväxt baserad på skuldsättning, subventioner och stöld av intellektuella rättigheter.
Det är inte hela sanningen, menar The Economist, och beskriver istället den kinesiska ekonomins nuvarande tillstånd och utveckling enligt följande:
China’s economy was less harmed by the tariff war than expected. It has been far more resilient to the covid-19 pandemic—the imf forecasts growth of 1% in 2020 compared with an 8% drop in America. Shenzhen is the world’s best-performing big stockmarket this year, not New York. And, as our briefing explains, China’s leader, Xi Jinping, is reinventing state capitalism for the 2020s. Forget belching steel plants and quotas. Mr Xi’s new economic agenda is to make markets and innovation work better within tightly defined boundaries and subject to all-seeing Communist Party surveillance. It isn’t Milton Friedman, but this ruthless mix of autocracy, technology and dynamism could propel growth for years.
Detta utvecklas ytterligare i The Economists långa reportage, som inleds med en varning för att underskatta den potential som finns i Kinas nuvarande ekonomiska utveckling. Det är inte så enkelt som att Xi Jinping expanderar den statliga sektorn på bekostnad av den privata, vilket vore negativt för allt från lönsamhet till innovation.
Snarare ska de statliga bolagen pressas till mer marknadsdisciplin, och de privata till mer partidisciplin, för att tillsammans uppnå vad som kallas för ”Kinas stora kollektiva uppdrag”. Detta må låta motsägelsefullt, men har redan haft resultat på en rad punkter som nämns i artikeln.
Utländska företag och politiker har de senaste åren uttryckt frustration – en så kallad ”löfteströtthet” – för att det inte genomförs några marknadsreformer i Kina. Exempelvis så får utländska aktörer fortfarande inte tillträde till den kinesiska marknaden i någon större utsträckning, samtidigt som statliga företag inom nyckelsektorer åtnjuter subventioner och annan fördelaktig behandling.
Men enligt The Economist så är det inte rättvisa som Xi Jinping syftar på när han lovar marknadsreformer. Det är ordning och kontroll.
Detta underlättar för kinesiska myndigheter då det exempelvis gäller utvecklingen av mikrochip eller annan viktig teknologi, som man upplever det finns risk för att USA kommer omöjliggöra tillgången på för kinesiska företag.
Snarare än att rikta in sig på hela sektorer, vilket var fallet i den omtalade industriplanen ”Made in China 2025”, så kan man på detta vis istället rikta in på enstaka produkter, som halvledare eller jetturbiner. Kontrollen över resursstarka statliga företag gör sådan fokusering möjlig, samtidigt som privata företag tillåts verka på sina områden så länge de lyssnar på myndigheternas politiska direktiv.
Kort sagt så kommer ingen nedmontering ske av statliga företag under Xi Jinping, i still med de privatiseringar och nedstängningar som gjordes av många statliga företag på 1990-talet. Statliga företag ska istället effektiviseras, och arbeta tillsammans med privata företag för att uppnå kommunistpartiets politiska och ekonomiska målsättningar.
En sådan effektivisering har exempelvis skett genom konsolidering. Ett exempel som tas upp i artikeln är att de tio största företagen i fastighetssektorn nu utgör 34 procent av marknaden, jämfört med 20 procent för fem år sedan. Många ineffektiva statliga företag har ”tillåtits gå i konkurs”; alltså helt enkelt stängts igen.
Vid sidan konsolidering i sektorer som traditionellt domineras av statliga aktörer, så har också många framgångsrika företag och startups märkts i den privata sektorn. Många privata företag har dessutom vuxit betydligt under Xi Jinping; de tio största privata bolagens värde har under Xi Jinpings tid vid makten sammantaget ökat sitt marknadsvärde med cirka två biljoner dollar.
Men givetvis finns det också en rad utmaningar med Xinomics, Kinas nya statskapitalism. The Economist noterar att systemet fungerat väl på kort sikt, men att faktorer som yttrandefrihet och opolitisk beslutsfattning historiskt sett har varit nödvändiga för innovation. Och något sådant ger systemet inte vidare stort utrymme för:
Yet the basic tension in the soe sector remains unresolved. Yes, the government has put more emphasis on profitability, but that does not mean decisions get made according to commercial logic. Indeed, under Mr Xi national duty—supporting China’s rise—is more important than ever. And stricter party control is confusing lines of responsibility. An executive with a major state-owned insurance firm says that its party committee now controls all senior personnel appointments and expresses “opinions” on all investments worth more than 20% of net-asset value. Opinion is a euphemism. “It is normally the final decision. No one would go against the party secretary,” he said. “But if something goes bad, the board will be responsible.”
(…)
The worry—for the economy as for those whom SenseTime’s wares may victimise—is what comes next. An insistence on forming party committees in private companies, even if they are mainly window-dressing for now, and on mixed-ownership initiatives, can but drag entrepreneurs more firmly into the grasp of the state. Can technological advances delivered by the whole-nation system in any way make up for the constraints, second-guessing and divergent incentives which inevitably come with it?
Oavsett hur Kians ekonomiska framtid ser ut, så är kontentan av Xinomics just nu att det blir svårare att skilja mellan statliga och privata företag i Kina, samt mellan näringslivets och statens intressen. Alla företag, oavsett ägarskap, existerar nu för den ”kinesiska ärans” skull.
Men ineffektivitet, motsättningar och personkult till trots så har Kinas ekonomiska system hittills visat sig kapabelt att både leverera tillväxt och utveckla högteknologiska produkter.
Därför, menar The Economist, vore det felaktigt att föreställa sig att konfrontation leder till att kinesiska myndigheter kommer ”kapitulera”, genom att införa ekonomiska reformer av västerländskt snitt.
Det är istället mer realistiskt att ställa in sig på en ”längre kamp” mellan öppna samhällen och Kinas statskapitalism, som redan i dag är mer sofistikerad och globalt integrerad än vad Sovjetunionens planekonomi någonsin var.
