Jojje OlssonDet är inte många ledare som är stora nog att tilldelas total makt för att sedan frivilligt överge den. Lee Teng-hui, känd som den taiwanesiska demokratins fader, var dock en av dem.
Med anledning av att Lee gick ur tiden förra veckan, så är det på sin plats att här uppmärksamma hans politiska gärning. Hade det inte varit för Taiwans isolering så hade Lee sannolikt gått till historien som en asiatisk Václav Havel and Nelson Mandela. Men på grund av relationen med Kina så är han istället helt okänd i stora delar av världen.
Lee Teng-huis 97 år långa liv tjänar dessutom väl för att förstå Taiwans snåriga men intressanta väg från japansk koloni, till kinesisk militärdiktatur och sedermera en av Asiens mest välfungerande demokratier.
Då Chiang Ching-kuo, son och efterträdare till Taiwans diktator Chiang Kai-shek, avled 1988 så hade han redan utsett sin efterträdare. Lee Teng-hui hade handplockats som vicepresident och blev nu såväl president som ordförande för Kuomintang (KMT), det parti som styrt ön med järnhand i fyra årtionden.
Lee var dock mycket annorlunda från familjen Chiang. Han var den första taiwanesiska presidenten som fötts på Taiwan och inte i Kina, varifrån merparten av KMT:s politiska elit flytt under slutet av 1940-talet efter förlusten mot Mao Zedongs kommunister i det kinesiska inbördeskriget. Lee hade istället vuxit upp under den japanska kolonialtiden, utbildat sig vid Kyodo Imperial University samt tjänstgjort i den japanska armén under andra världskriget.
En ung Lee Teng-hui i kendodräkt. Under sin skolgång lärde sig Lee såväl kendo som bushido; samurajens hederskodex.
Lee var en av hundratusentals frivilliga taiwaneser som gick med i den kejserliga armén, då Japan genom kulturpolitik och informationskontroll lyckades få många av öns unga invånare att referera till kejsardömet som sitt moderland.
Medan brodern Lee Teng-chin dog i striderna om Manila 1945, så befann sig Lee Teng-hui i utkanterna av Tokyo som utsattes för våldsamma amerikanska bombningar. Efter att ha överlevt krigsslutet och återvänt till Taiwan, så togs Lee till förhör av Kuomintangs fruktade hemliga säkerhetspolis.
Han misstänktes för så kallade ”kommunistiska aktiviteter”, och fick av förhörsledarna veta att det vore lika enkelt att döda honom som att krossa en myra. Något som utan tvivel stämde, då tiotusentals taiwaneser förlorade livet utan förklaring under den ”vita terror” som präglade Kuomintangs första årtionden vid makten i Taiwan.
Lee Teng-hui i den kejserliga japanska arméns uniform, tillsammans med sin bror Lee Teng-chin som dog under andra världskriget.
Givet sin bakgrund så talade Lee bättre japanska än kinesiska, och framför allt upplevde han sig själv som taiwanes snarare än kines. Något som tydligt skulle märkas under hans presidentskap, som alltså tog sin början 1988.
Med Lee vid rodret genomfördes nämligen en så kallad ”taiwanisering” av Taiwans politik. Personer med rötterna på Taiwan snarare än i Kina tillsattes på allt högre poster. De gamla undantagslagarna, vars gummiparagrafer Kuomintang sedan slutet av 1940-talet använt för att förtrycka civilsamhälle och politisk opposition, skrotades.
Men framför allt gick Taiwan alltså under Lee Teng-huis ledning från diktatur till fullfjädrad demokrati. Lee fick makten i en geopolitisk väldigt prekär tid. Sovjetunionen var i upplösning och Berlinmuren skulle snart falla. I Asien ledde demokratiprotester till allmänna val i Sydkorea 1987, och till en blodig massaker i Kina 1989.
Liknande protester ägde även i Taiwan året därpå. 1990 ”valdes” Lee Teng-hui till president på sex år av den nationella församlingen; ett politiskt organ under Kuomintangs fulla kontroll vars ledamöter satt på livstid.
I samband med Lees invigning som president, påbörjades den studentledda proteströrelsen Wild Lily student movement vid Frihetens torg i hjärtat av Taipei. Den nya presidenten tvekade aldrig över hur han skulle hantera demonstranternas krav på demokratiska reformer och fria val.
I sitt installationstal lovade Lee att inom två år hålla de första valen till den mäktiga nationella församlingen på över fyra årtionden. Under sin andra dag som president bjöd han in 50 representanter från proteströrelsen till sitt kontor för samtal.
Under samtalen lovade Lee vidare att genomföra en rad demokratiska reformer och förbereda för det första presidentvalet vid slutet av sin ämbetsperiod. Nöjda med löftena – och säkert även något överraskade – lämnade demonstranterna torget efter bara sex dagar, innan några som helst oroligheter hann bryta ut, trots att det fanns mer konservativa krafter inom maktpartiet Kuomintang som ville annorlunda.
Demokratiprotester på det centrala torget i Taipei i samband med Lee Teng-huis invigning som president. Istället för att skicka stridsvagnar och kulsprutor som i Peking, så bjöd Lee in till dialog och utlovade en rad demokratiska reformer samt allmänna val.
Lee visade sig vara man av sitt ord. Inte bara hölls det nyval till den nationella församlingen som utsett honom till president; dess inflytande monterades även gradvis ned till fördel för en lagstiftande församlingen som i sin tur 1992 för första gången utsågs genom allmänna val.
Vidare upphävdes bland annat förbuden för nya radiostationer och tv-kanaler, samt sändningar på det taiwanesiska språket, som ju var modersmål för såväl Lee som den stora majoriteten av Taiwans befolkning.
Lee blev också den första presidenten att offentligt be om ursäkt för en serie våldsamma massakrer som KMT:s militär genomförde i slutet av 1940-talet, och gjorde den så kallade 228-incidenten som föregick dessa våldsamheter till en nationell helgdag.
Reformerna gjorde den långa och självsäkra men ödmjuka och till synes ständigt leende Lee Teng-hui till en mycket populär figur. I alla fall på Taiwan. För i Peking hade man hunnit utveckla en känsla av skräckblandad avsky gentemot den nya presidenten.
Det hade förvisso börjat bra. Redan 1990 tillät Lee direktinvesteringar i Kina och ett visst samarbete inom teknologisektorn, vilket fick handeln mellan länderna att öka. Lee avskaffade även de krigslagar som införts under Chiang Kai-shek för att mobilisera hela nationen mot vad som beskrevs vara ett kommunistiskt uppror.
Likaledes blev Lee den första taiwanesiska ledaren någonsin att använda det officiella namnet Folkrepubliken Kina, snarare än att likt sina företrädare hänvisa till kommunistpartiet som en olaglig skurkorganisation.
Stapplande steg togs även mot vad som i alla fall i Kina upplevdes som förhandlingar. En halvofficiell kanal för dialog med Kina vid namn Straits Exchange Foundation etablerades. Lee antog ett manifest för så kallad nationell återförening, med uttalad ambition att de båda sidorna ska gå samman som ett och samma land.
Tillfälliga meningsskiljaktigheter överbryggades genom det så kallade ”1992 års konsensus”. Detta avtal – som spelar stor roll än i dag – innebar att regeringarna i Peking och Taipei erkände att är del av samma nation, men att de för stunden har rätt att på varsitt håll formulera innebörden av denna nation.
I Peking var man visserligen nöjd med det snabbt utökade samarbetet, som till synes skedde utan några som helst eftergifter från kommunistpartiets sida. Men samtidigt blev regimen alltmer misstänksam mot Lees förehavanden såväl inrikespolitiskt som internationellt. Det stod snart utan rimligt tvivel att han försökte skapa en taiwanesisk identitet, snarare än att omfamna den kinesiska.
Från första dagen som president slets Lee mellan två helt oförenliga ytterligheter. Dels Kinas kommunistparti, som räknade med att kunna locka eller om nödvändigt skrämma hans administration till en återförening. Dels förväntningarna från Taiwans egen befolkning på demokratiska reformer i motsatt riktning.
Detta var knappast någon enkel balansgång. Det förefaller i efterhand som att Lee aldrig var särskilt genuin i sin retorik om återförening. Snarare kan det framstå som en metod för att köpa tid, dels av ett alltmer otåligt kommunistparti i Peking och dels av konservativa krafter inom KMT som fortfarande ansåg att Taipei representerade det riktiga Kina.
En hint om i vilken riktning Lee avsåg röra sig gavs då han 1993 lanserade en kampanj för internationellt stöd för taiwanesiskt FN-medlemskap. De dubbla signalerna skapade stor frustration i Peking.
Kinas president Jiang Zemin presenterade 1995 ett förslag på förhandlingar om en återförening baserad på åtta punkter. Men vare sig Taiwans regering eller befolkning var intresserade av att detta, då förslaget utgick från det kinesiska inbördeskriget och den så kallade ”ett Kina-principen”.
På Taiwan hade man redan lagt dessa historiska detaljer bakom sig, och var i full färd med att förbereda för landets första presidentval året därpå. Lee avvisade därför förslaget och åkte istället till USA för att hålla en föreläsning om Taiwans demokratisering på sitt alma matter Cornell University.
Ett presidentval på Taiwan var givetvis helt stick i stäv med Pekings krav på återförening. Då det stod klart att Lee hade för avsikt att hålla detta val, gick han från potentiell samarbetspartner till japansk marionett som anklagades för att splittra moderlandet.
Då det dessutom stod klart att Lee ställde upp i valet som Kuomintangs kandidat, försökte Kina skrämma bort väljarna med en rad militärövningar i vattnen omkring Taiwan. Så sent som dagen innan valet så avfyrade den kinesiska militären missiler vid det 160 kilometer smala sund som skiljer länderna åt.
De kinesiska hoten skapade förvisso en viss oro på Taiwan, vars börsmarknad tappade en tredjedel av sitt värde. Men i slutändan fick de främst motsatt effekt.
Först skickade USA två stycken hangarfartyg till Taiwans närhet i vad som kallas ”Den tredje krisen över Taiwansundet”. Sedan vann Lee en jordskredsseger med 54 procent av rösterna, jämfört med 21,1 procent för kandidaten för det främsta oppositionspartiet Democratic Progressive Party (DPP).
Känd för sin ödmjuka framtoning och sitt ständiga leende, var Lee så populär bland befolkningen att han vann det första presidentvalet trots att han i princip ställde upp i egenskap av gammal diktator.
Som folkvald president fick Lee Teng-hui ännu mer utrymme att bedriva vad som kallades för en ”aktiv och flexibel diplomati”, gentemot såväl Kina som det internationella samfundet.
Taiwan började nu för första gången söka nu en plats utanför ramarna för den ”ett Kina-politik” som alla länder hade att förhålla sig till, och som hans eget parti Kuomintang officiellt fortfarande också skrev under på.
Ibland lyste Lee Teng-huis ambition om en taiwanesisk identitet och till med nation genom. I en intervju med Washington Post i november 1997 sade Lee exempelvis att Taiwan redan är en självständig och suverän stat. Uttalandet korrigerades hastigt av en nervös utrikesminister, som lade om orden och använde Taiwans officiell namn Republiken Kina.
Ett par år in på Lees nya ämbetsperiod så återupptogs samtal och samarbete med Kina. Men spänningarna fortsatte. 1999 sade Lee – denna gång till tyska medier – att kontakten med Kina var en så kallad ”särskild mellanstatlig relation”. Även om detta de facto var en korrekt beskrivning av verkligheten, så gick uttalandet emot ”ett Kina-principen” och resulterade i högljudda protester från Peking.
Andra av presidenten kontroversiella uttalanden som ogillades i Peking innefattade framhållandet av taiwanesisk kultur som vitt skild från kinesisk kultur, samt att det taiwanesiska språket är en egen och unik dialekt snarare än ett språk som även talas i östra Kina.
I skolan antogs nu en utbildning som präglades av lokala förhållanden, snarare än den kinesiska nationalism som lärts ut då Taiwan var en diktatur. Rent förenklat kan man säga att det var under Lee Teng-hui som Taiwan övergav ambitionen att tävla med Peking om att vara hela Kinas legitima regering, vilket paradoxalt nog ogillades i Peking eftersom det istället innebar utformningen av en egen identitet.
Man skulle även kunna säga att Lee bedrev den politik som oppositionspartiet DPP förespråkade, vad gäller allt från att införa allmänna val och reformera utbildningsväsendet till att kasta ”ett Kina-principen” överbord.
Lees egentliga sympatier blev tydliga inför Taiwans andra presidentval år 2000. I god tid innan valet meddelade den populäre presidenten att han inte kommer ställa upp. Detta var helt i sin ordning, då Lee redan suttit i två mandatperioder, vilket var begränsningen enligt den konstitution han själv varit med och tagit fram.
Vad som dock inte var helt i sin ordning var att Lee utsåg sin vicepresident Lien Chan till ny presidentkandidat, snarare än den hos väljarna långt mer populäre James Soong, en konservativ kraft inom Kuomintang som motsatte sig mycket av Lees reformarbete.
Som en följd av detta ställde Soong upp i presidentvalet som fristående kandidat, vilket ledde till röstsplittring inom KMT. James Soong fick 36,8 procent av rösterna jämfört med 23,1 för Lien Chan. Allra mest fick dock DPP:s kandidat Chen Shui-bian med 39,3 procent. Resultatet innebar slutet på över 50 års obruten maktutövning av Kuomintang på Taiwan.
Inget av detta hade skett om Lee likt sin bror blivit dödat under andra världskriget, om diktaturens förhörsledare skulle fått för sig att krossa honom likt en myra – eller om han inte hade haft mod nog att genomföra vad han själv senare sade var den allra viktigaste reformen av dem alla, nämligen att göra om den mäktiga militärapparaten till en del av staten snarare än att tillhöra maktpartiet Kuomintang.
Valresultatet år 2000 innebar även att Lee Teng-hui uteslöts från KMT året därpå, sedan han varit med och grundat ett nytt parti i syfte att samarbeta med DPP. Sedan dess har Lee konstant uttryckt stöd för DPP:s presidentkandidater, och har en särskilt nära relation till den nuvarande presidenten Tsai Ing-wen som ju även hon tillhör samma parti.
Lee Teng-hui har en nära relation med Taiwans president Tsai Ing-wen.
Tack vare sin gärning och sitt skarpa intellekt även på ålderns höst, var Lee Teng-hui en inflytelserik röst i taiwanesisk politik till sina absolut sista dagar. Men sedan han började hosta över ett glas mjölk tidigare i år, så orkade den 97 år gamla kroppen inte att återhämta sig för att ännu en gång genomföra det otroliga.
Lee avled 30 juli på Taipei Veterans General Hospital av organsvikt och septisk chock. Han beskrevs efter sin död i kinesiska medier som förrädare, nationell syndare och den ”taiwanesiska secessionismens gudfader”.
RELATERAD LÄSNING:
I min nya, drygt 50 sidor långa bok ”Taiwan – den okända och hotade demokratin” står med om Lee Teng-hui. Ett utdrag av boken kan läsas via Global Bar. Där finns även en länk för grattis nedladdning av hela boken, samt möjlighet att beställa den i tryckt form.
Om du vill höra mig babbla om Taiwans moderna politiska historia i över en timme, lyssna då på nedanstående avsnitt av Amerikanska Nyhetsanalyser som spelades in tidigare denna vecka. Där talar jag en hel del om just Lee Teng-hui, med anledning av hans bortgång.
