Fruktansvärda villkor för de två kidnappade kanadensarna som hålls fångna i Kina

Tidigare i veckan skrev jag här på InBeijing om den diplomatiska härdsmälta som uppstått mellan Kina och Kanada på grund av åtalen mot Michael Kovrig och Michael Spavor. De båda kanadensarna kidnappades i december 2018, just efter att Huaweis finanschef Meng Wanzhou arresterats på Vancouvers flygplats. De hölls sedan på okänd plats tills att de officiellt arresterades i maj 2019.

Då en kanadensisk domstol förra månaden beslutade att Meng – misstänkt för att ha sålt utrustning till Iran trots internationella sanktioner – i nuläget inte får återvända till Kina, meddelade kinesiska myndigheter förra veckan att de båda Michael nu ska åtalas för brott som har med spionage och nationell säkerhet att göra.

Detta fick Kanadas premiärminister att rasa mot Kina, då han anser att de ljusskygga åtalen är politiskt motiverade och en ren hämndaktion för arresteringen av Meng Wanzhou. Detta bekräftades under gårdagen, då utrikesministeriets talesman ställde utom rimligt tvivel att Kina kopplar fallen:

Det handlar alltså om gisslandiplomati i sin renaste form, särskilt som inga som helst bevis har framkommit vad gäller misstankarna mot Kovrig och Spavor. En annan betydande skillnad är att medan Meng har spenderat de senaste dryga månaderna med att läsa och måla i sin lyxvilla i Vancouver, så har de båda Michael hållits isolerade i små celler, utan att få träffa familj eller ens få tillräckligt med mat.

De konkreta villkoren för Michael Kovrigs fångenskap skildrades i The Globe and Mail i veckan, genom en intervju med Kovrigs fru som har mottagit brev från honom. Det handlar bara om små glimtar in i Kovrigs tillvaro, eftersom han blott tillåts skriva brev under några timmar en dag varje månad. (Han får heller inte behålla de brev ha mottagit från sin egen familj efter att han läst dem.)

De första sex månaderna utbyttes inga brev alls, eftersom de båda Michael då satt i så kallad ”residential surveillance at a designated location” (RSDL), vilket är en ny anhållningsform där individen hålls helt isolerad från omvärlden och ofta även utsätts för tortyr. (Jag har tidigare skrivit mer utförligt om RSDL.)

Kovrigs brev kontrolleras och censureras, och han har därför inte heller i efterhand fått berätta i detalj om sin tid i RSDL. Endast vid ett tillfälle antydde han villkoren under de sex första månaderna, genom att skriva att han just ”sluppit ut från ett ställe präglat av förtvivlan” (emerging from a place of despair).

Våren 2019 flyttades Kovrig till en nio kvadratmeter stor cell i ett häkte, där han hållits sedan dess. Isoleringen har dock fortsatt till den grad att han inte ens sett en träd under de drygt 560 dagar han suttit inlåst.

Kovrig tillåts inte heller läsa några nyheter, och var exempelvis tills nyligen helt ovetande om COVID-19. I ett kort telefonsamtal fick hans fru förklara för honom att en global pandemi var anledningen – eller i alla fall ursäkten – till att inga konsulära besök längre tillåts, vilket ytterligare intensifierar Kovrigs utsatthet:

It was his family that described to him the global tumult of the coronavirus pandemic during a phone call in March, in which Mr. Kovrig was allowed to speak with his ill father. Ms. Nadjibulla, with whom he is married but separated, was also on the line, for a call that lasted 16 minutes and 37 seconds.

Before the call, Mr. Kovrig did not fully understand why, since mid-January, he has been barred from all consular visits – monthly meetings with Ambassador Dominic Barton that had provided human sustenance to his incarceration – or seeing his lawyer. Chinese authorities have said such visits cannot take place in the midst of the pandemic, but have given no justification for why it has also refused to permit regular video or phone calls.

“We were having to explain, in the middle of everything else, that there’s a global pandemic, and that’s why you’re not being visited,” Ms. Nadjibulla said.

Kinesiska myndigheter har dock inte motiverat varför regelbundna video- eller telefonsamtal med konsulär personal eller advokat inte tillåts.

Kosten består av kokt ris, ibland tillsammans med någon kokt grönsak. Denna kost har endast varit annorlunda vid högtider; under det kinesiska nyåret fick Spavor dumplings, till jul två stycken kycklingklubbor och till det västerländska nyåret en pizza från kedjan Domino – vilket för övrigt var en Hawaii-pizza, den sort som Kovrig tycker allra minst om.

Medan Meng Wanzhou fritt kan ta emot besök, äta och ägna sig åt vilka fritidsintressen hon vill i lyxvillan i Vancouver, har Michael Kovrig främst två stycken sysselsättningar för att behålla förnuftet. Dels så läser han, men får dock bara ha tre böcker åt gången. Av oklara anledningar tillåts han heller inte ta emot många av böcker han fått skickade till sig eller förfrågar.

Dels så försöker han idrotta i sin tre gånger tre meter stora cell. Denna rutin består i att varje dag gå mellan 7 000 och 10 000 steg i cirklar, samt göra armhävningar och öva på plankan.

Givetvis är detta omständigheter som förändrar en människa i grunden och för alltid. I breven till sin fru beskrev Kovrig efter tiden i RSDL sina strävanden att läka och återhämta sig själv, samt starkare känslor till såväl henne som hela livet i sig än vad han någonsin tidigare upplevt.

I ett av breven uttrycker Kovrig sin nyvunna uppfattning om att livet går ut på att undvika lidande. Tänk på denna kraftfulla formulering nästa gång Kinas diplomater påstår att de båda Michael och andra fångar hanteras i enlighet med lagen, eller försöker likställa de båda kanadensarnas situation med Meng Wanzhou.