Jojje OlssonSedan utbrottet av COVID-19 har Kinas regim jobbar på högvarv för att kontrollera narrativet kring detta virus. Förutom att hävda att viruset kan ha sitt ursprung i USA, har landets diplomater vid flera tillfällen framhållit den transparens och öppenhet man säger sig ha hanterat situationen och tillhandahållit information med.
Nu publicerar dock AP en rapport med rubriken ”China didn’t warn public of likely pandemic for 6 key days”, baserad på dokument från anonyma källor inom den kinesiska sjukvårdssektorn. Där framgår hur myndigheterna hemlighöll tydlig information om allvaret med COVID-19 i det kritiska inledningsskedet av virusutbrottet.
Rapporten fokuserar på sex dagar, 14-20 januari, då landets högsta ledarskap i Peking redan visste om vad som skedde i Wuhan men valde att hålla tyst. Under tiden hölls stora evenemang i Wuhan med omnejd i samband med det kinesiska nyåret, då miljontals kineser också reste såväl inrikes som utomlands.
Framför allt skildrar dokumenten en telekonferens den 14 januari där Ma Xiaowei, chef för Kina nationella hälsokommission, målade upp en dyster lägesbild inför tjänstemän inom hälsosektorn ute i Kinas provinser. Ma sade bland annat att situationen utgör den värsta utmaningen sedan SARS 2003, och sannolikt kommer utvecklas till en storskalig allmän hälsokris.
I telekonferensen, vars autenticitet AP bekräftat med två andra personer som deltagit, så framförde Ma även en rad instruktioner från president Xi Jinping och premiärminister Li Keiqang, vilket indikerar att de båda ledarna kände till situationens allvar.
Äv viktigare så sade Ma att smittospridning mellan människor verkar inträffa, eftersom man observerat stora samlingar av fall i vissa områden. Han uppmanade vidare tjänstemännen att förbereda sig på att hantera en pandemi, då resandet under det kinesiska nyåret innebär en ökad risk för smittospridning.
Ma underströk också vikten av att samlas runt Xi Jinping, och prioritera ”social stabilitet” inför den nationella folkkongressens årliga sammanträde som vanligtvis äger rum i februari.
AP framhåller att man inte med säkerhet kan säga varför det dröjde fram till 20 januari innan Xi Jinping för första gången kommenterade COVID-19, då han sade att virusutbrottet ”måste tas på allvar”. 20 januari var också första gången som Kina meddelande WHO om en ”begränsad risk” för smittospridning mellan människor.
En teori som förs fram av intervjuade analytiker är att man helt enkelt in i det sista ville avvakta, för att den nationella folkkongressen skulle kunna hålla sitt viktiga sammanträde utan störningsmoment.
Oavsett anledning så står det alltså klart att Kinas politiska ledning kände till allvaret 14 januari, men att man från högsta ort inte kommenterade situationen förrän 20 januari. Under tiden vidtog man en rad åtgärder i tystnad, vilket också visar på det politiska ledarskapets kännedom.
Bland annat infördes det högsta säkerhetsläget på det nationella centret för kontroll och förebyggande av sjukdomar i Peking, som organiserades i olika arbetsgrupper och började samla in data samt genomföra labbtester.
Detta center utfärdade också instruktioner på 63 sidor som skickades till lokala tjänstemän ute i provinserna. Där beordrades personal inom hälsosektorn att identifiera misstänkta fall och bära skyddsutrustning; men dokumenten var interna och informationen fick absolut inte spridas till allmänheten eller på internet.
Tjänstemän i provinsen Hubei, där Wuhan är huvudstad, beordrades bland annat att ta temperaturen på resenärer vid transporthubbar, och hålla antalet allmänna evenemang med stora folksamlingar till ett minimum. Allt detta skedde utan att allmänheten informerades.
Under tiden fortsatte man istället att bagatellisera viruset för såväl allmänheten som omvärlden. En chef från det ovannämnda centret för kontroll och förebyggande av sjukdomar sade exempelvis 15 januari på statlig tv att risken för smitta mellan människor är låg. Det låga antalet offentliga fall framhölls också som argument för att inte skapa oro.
AP citerar rapporter och läkare som menar att antalet insjuknade hade kunnat vara två tredjedelar lägre om allmänheten informerats en vecka tidigare. Man noterar också att denna försening följer på två veckors tidigare hemlighetsmakeri, då läkare och visselblåsare tystades på lokal nivå:
But the six-day delay by China’s leaders in Beijing came on top of almost two weeks during which the national Center for Disease Control did not register any cases from local officials, internal bulletins obtained by the AP confirm. Yet during that time, from Jan. 5 to Jan. 17, hundreds of patients were appearing in hospitals not just in Wuhan but across the country.
It’s uncertain whether it was local officials who failed to report cases or national officials who failed to record them. It’s also not clear exactly what officials knew at the time in Wuhan, which only opened back up last week with restrictions after its quarantine.
But what is clear, experts say, is that China’s rigid controls on information, bureaucratic hurdles and a reluctance to send bad news up the chain of command muffled early warnings. The punishment of eight doctors for “rumor-mongering,” broadcast on national television on Jan. 2, sent a chill through the city’s hospitals.
AP framhåller alltså det politiska systemet och klimatet i Kina som anledningen till att det tog så långt tid för den viktiga informationen att nå allmänheten. Man understryker att Xi Jinping är Kinas mest auktoritära ledare på årtionden, och att lokala tjänstemän under hans styre räds att rapportera om besvärligheter som COVID-19 utan godkännande uppifrån.
Till och med Wuhans dåvarande borgmästare Zhou Xiaowang citeras i AP:s rapport skylla nationella regleringar för hemlighetsmakeriet. ”I egenskap av en lokal regeringstjänsteman, kunde jag bara offentliggöra information efter att ha fått godkännande”, sade han till kinesisk media i slutet av januari då krisens omfattning började bli känd.
Detta är givetvis något som får ännu större konsekvenser längre ner i hierarkin. AP beskriver hur läkare i Wuhan redan i slutet av december misstänkte att COVID-19 kunde smitta mellan människor, men att de tystades av lokala tjänstemän:
Doctors and nurses in Wuhan told Chinese media there were plenty of signs that the coronavirus could be transmitted between people as early as late December. Patients who had never been to the suspected source of the virus, the Huanan Seafood Market, were infected. Medical workers started falling ill.
But officials obstructed medical staff who tried to report such cases. They set tight criteria for confirming cases, where patients not only had to test positive, but samples had to be sent to Beijing and sequenced. They required staff to report to supervisors before sending information higher, Chinese media reports show. And they punished doctors for warning about the disease.
AP:s rapport ger också vid handen hur två expertteam som skickats från Peking till Wuhan i början av december spelat ned riskerna om smittospridning mellan människor – trots att flera läkare och sjuksköterskor då redan själva hade blivit smittade av COVID-19.
Såväl lokala tjänstemän i Wuhan som den absoluta politiska toppen i Peking har alltså gjort sig skyldiga till att mörklägga och undanhålla information om viruset. Men på grund av brist på transparens så är det svårt att peka ut exakt vart de mest allvarliga felen har begåtts; det handlar främst om konsekvenserna av Kinas politiska system, där närmast är en ryggmärgsreflex att undanhålla negativ information.
Kinesiska turister var dock snabbare att nå utlandet än informationen om COVID-19. Allt medan hemlighetsmakeri och mörkläggning pågick, så spreds smittan utomlands, först till Thailand där det första fallet utanför Kina registrerades 13 januari.
AP:s rapport visar att kinesiska diplomaters ihärdiga tjat om Kinas transparens och öppenhet i samband med COVID-19 bara är struntsnack.
Den som anser att Kinas politiska system är allra bäst lämpat för att hantera kriser som COVID-19, bör samtidigt vara på det klara med att viruset sannolikt inte hade spridits i samma omfattning om det inte vore för de repressiva inslagen av detta politiska system, där informationsmonopol råder och kritiska röster tystas bland såväl medier som yrkesmän och politikerna själva.
