Jojje OlssonDenna vecka meddelade USA:s regering att man inför visumrestriktioner mot fem statliga kinesiska medier. 60 stycken kinesiska journalister måste nu lämna USA till mitten av mars.
Åtgärderna kommer efter att tre journalister från Wall Street Journal tvingats lämna Kina med kort varsel, vilket jag för ett par veckor sedan skrev närmare om här på InBeijing.
Vid en första anblick ser nyheten ut som en slags överdriven hämndaktion, där man utvisar 60 kinesiska reportrar som svar på att tre stycken amerikanska har fått lämna Kina. Det är tyvärr även så som händelsen rapporterats i Sverige, i den mån den alls har uppmärksammats.
Branschtidningen Journalisten skriver exempelvis en kort notis med rubriken ”USA kastar ut 60 kinesiska journalister”. Förvisso är detta inte fel i sak. Men samtidigt är bakgrunden oerhört viktig att förstå i sammanhanget.
Liksom är fallet inom handel, investeringar och många andra områden, så understryker amerikanska myndigheter att visumbegränsningarna handlar om ömsesidighet (reciprocity), alltså lika villkor för båda sidor.
De tre journalister från Wall Street Journal som sparkades ut från Kina förra månaden utgjorde bara en ny nivå av den systematiska förföljelse mot utländska journalister i Kina som förvärrats sedan Xi Jinping blev president.
Den som vill veta mer om denna förföljelse kan exempelvis läsa den nya årsrapporten från China Foreign Correspondents Club, som släpptes tidigare denna månad.
Där framgår att visum ofta används som hot för att påverka utländska journalisters rapportering, samt att 82 procent av de svarande upplever att de förhindras utföra sina arbete genom andra åtgärder från myndigheterna, inklusive fysiskt våld:
2/5 Some telling stats from our 2019 report: 82% of reporters experienced interference or harassment or violence while reporting last year. 43% said digital/physical surveillance affected reporting. And 70% reported interviews cancelled due to actions taken by Chinese authorities
— Foreign Correspondents' Club of China (@fccchina) March 2, 2020
Kinesiska journalister som arbetar i USA upplever inga liknande problem, i alla fall inte på tillnärmelsevis lika stor skala. På tal om skala då, hur kommer det sig att amerikanska myndigheter skickar hem 60 kinesiska journalister, och hur kan detta rimma med lika villkor?
Jo, i samband med de nya restriktionerna så sade en amerikansk tjänsteman att USA har utfärdat 3 000 I-visum till kinesiska medborgare som arbetar inom den amerikanska medieindustrin.
Samma tjänsteman poängterade att antalet amerikanska journalister i Kina kan räknas i ”dussintal”, samtidigt som flera alltså nekas visum eller måste lämna landet. Enligt siffror som BBC citerar, så finns 75 amerikanska journalister på plats i Kina.
De restriktioner som nu införs drabbar långt ifrån alla av de 3 000 kinesiska mediearbetare som verkar i USA. Det är fem statliga medier som drabbas; China Global Television Network, nyhetsbyrån Xinhua, China Daily, China Radio International samt Hai Tian Development som distribuerar partitidningen Folkets Dagblad i USA.
Dessa fem organisationer har sammanlagt 160 kinesiska medborgare i USA på journalistvisum. Detta antal ska nu minska till 100. De övriga 2 840 kinesiska mediearbetarna i USA drabbas inte. (Många av dessa arbetar för medier som inte ägs och styrs av Kinas regim, samt med andra uppgifter än traditionell nyhetsbevakning.)
Även fast det är tydligt att säkerhet och villkor försämras för utländska journalister i Kina, samt att betydligt fler kinesiska journalister tillåts verka i USA än vice versa, så har det länge funnits motstånd till att svara med samma medel och begränsa Kinas statliga medier i USA.
De främsta argumenten för detta är givetvis att det innebär restriktioner mot pressfriheten, samt att man kan förvänta sig mer från en demokrati som USA än en diktatur som Kina. USA, heter det, borde föregå med gott exempel och uppvisa en så kallad ”moral high ground”.
Men dessa kritiker har missat den viktigaste delen i det amerikanska utrikesdepartementets pressmeddelande i samband med restriktionerna, nämligen:
The U.S. government is today instituting a personnel cap on certain PRC-controlled state media entities in the United States – specifically, the five entities that were designated by the U.S. State Department on February 18, 2020, as foreign missions of the People’s Republic of China. This cap limits the number of Chinese citizens permitted to work for these organizations in the United States at any given time.
The cap applies to the five Chinese state media entities operating in the United States that have been designated as foreign missions, which recognizes that they are effectively controlled by the PRC government. Unlike foreign media organizations in China, these entities are not independent news organizations.
Förra månaden klassificerade amerikanska myndigheter de ovanstående fem statliga kinesiska medierna som organisationer vilka handlar i en utländsk makts intressen. Och det med all rätt.
Detta är nämligen ingenting som ens Kina hymlar med. Den regim som äger och kontrollerar medierna, beskriver dem nämligen som propagandakanaler. Det finns otaliga exempel på detta. Här ett direkt citat från Xi Jinping, återgett av Reuters:
Xi also signaled that the ruling Communist Party would not be relaxing its tight grip on the media any time soon.
Media must follow the party line, uphold the “correct guidance of public opinion” and promote “positive propaganda as the main theme”, the reports paraphrased Xi as saying.
Från en amerikansk synvinkel så handlar snarare om att begränsa antalet propagandaarbetare än att sprak ut 60 journalister. Det är vidare viktigt att framhålla de diametralt annorlunda anledningarna till att amerikanska respektive kinesiska journalister fått sina visum indragna.
Journalisterna från Wall Street Journal tvingades ut från Kina efter en artikel från tidningens ledarredaktion som inte föll den kinesiska regimen på läppen. Alltså ett tydligt försök att styra rapporteringen och sätta skräck i övriga utländska journalister.
De kinesiska journalisterna tvingas lämna som en konsekvens av de tilltagande förföljelserna mot utländska medier i Kina. Såväl denna gång, som när statliga kinesiska medier listades som utländska aktörer förra månaden, har amerikanska myndigheter varit noga med att understryka att full frihet i yrkesutövningen fortfarande gäller för kinesiska och andra medier på plats i USA.
Icke desto mindre råder givetvis olika åsikter gällande USA:s beslut. De två olika ståndpunkterna kan sammanfattas med hjälp av följande tweets:
I understand the frustration, but I don’t think this is a good idea. It’s likely to be counterproductive, and it undermines the US govt’s standing on press freedom in the long run. https://t.co/AnJ5yOtU0c
— Yaqiu Wang 王亚秋 (@Yaqiu) March 3, 2020
(2/2)After yrs of being harassed, threatened, surveilled, followed, detained, etc. & having Chinese nationals who work w/me harassed even more while simply doing our jobs (not even mentioning the imminent threat to our sources), I'm sad to say I'm not sure I believe that anymore.
— Rob Schmitz 史明智 (@rob_schmitz) March 2, 2020
Och på tal om tweets, så har kinesiska myndigheter redan gett intentioner på att man så att säga kommer hämnas på USA:s hämndaktion. Så här skriver utrikesministeriets taleskvinna Hua Chunying på Twitter:
Reciprocity? 29 US media agencies in China VS 9 Chinese ones in the US. Multiple-entry to China VS Single-entry to the US. 21 Chinese journalists denied visas since last year. Now the US kicked off the game, let's play.
— Hua Chunying 华春莹 (@SpokespersonCHN) March 3, 2020
Det finns alltså anledning att förvänta sig ytterligare restriktioner mot och förföljelse av utländska journalister i Kina. Något som även borde få andra länder att tänka till vad gäller så kallad ömsesidighet.
Svenska journalister omfattas nämligen också av detta. Förutom att jag själv blivit svartlistad från Kina, så har bland annat Dagens Nyheter och Expressen bara under det senaste året avslöjat att de haft problem med sin ackreditering till landet.
I januari sade exempelvis Kina ambassadör rakt ut att Expressens reportrar ”måste förändra det felaktiga sättet att rapportera om Kina” för att något visum till landet ska komma på tal.
Som jag skrev i just Expressen för ett drygt år sedan, så arbetar sju stycken journalister från Kinas statliga medier samtidigt helt ostört i Sverige. Dessa inkluderar ”journalister” från statliga medier vars officiella uppgift är att sprida kommunistpartiets propaganda, och personal från den tv-kanal som paraderat Gui Minhai i rutan.
I den ömsesidiga respektens namn, borde svenska myndigheter ta sig en funderare på dessa journalisters aktivitet i Sverige, särskilt om svenska kollegor inte tillåts verka i Kina och de allmänna förföljelserna av utländska medier där förvärras ytterligare.
För den som vill ha en aning om det generella tillståndet för pressfrihet i Kina respektive USA, kan Reportrar utan gränsers globala pressfrihetsindex vara användbart.
USA befinner sig där på plats 48 av 180 nationer. Kina däremot återfinns på position 177 bakom Saudiarabien, Syrien och Sudan,
